Den siste majgreven

Ett livsöde i den gamla goda tiden
av


P. W. Lybeck





I "Den siste majgreven och andra Österbottningar"
utgiven postumt 1911 av brodern Mikael Lybeck.


[Datumen är en kvarleva sedan novellen gick som följetong vintern 2003.]

 


Hyllas må dag om kvällen,
hustru, sen hon bränd är,
kämpe, sedan hugg skiftats,
gille, när julöl druckits.
— — — — — — — — —
Ymnighet är som ögonblicket
vankelmodigast bland vänner.»
(Ur en av de nordiska fornsångerna.)


19 januari
     »Med segerhuva gjorde han sin entré i världen. Därav — sade man — hans kvicka ingenium och medfödda, ypperliga kvaliteter; hans fortune i alla företag.»
     Gamle patron Källebäck sköt brädspelsbordet åt sidan och drack mig till med den välbekanta glimten i ögat och en djup klunk ur det doftande toddyglaset; — ack, sådan jamaica-rhum bjudes ej mer i Österbotten!
     Gubben var i berättartagen; det gällde ju också ungdomstiden och en ungdomsvän.
     Och jag fängslades alltid av det gångna, hörde gärna förtäljas om min framlidne frände.
     »Sporde sig någon av oss, som då voro unga» — fortfor guffar Källebäck — »vem är den bäste kamraten, skytten, båtföraren? — Gösta! — blev utan tvekan svaret. — Vänsäll, vågsam, förnämt tranquille i faran, uppbars Lindhult högst i ynglingakretsen, styrde för flocken.»
     »'En präktig pojke, en förbannat präktig pojke!' — vitsordade de gamla herrarne mellan morgondropparna hos allas vän, apotekarn — 'Ja, ja, en aimabel ung man och rik!' — medgåvo stränga domarinnor på kafferepen; gratuleras kunde den mor, som stadde Gösta Lindhult till måg.»
     »Men vem som var stadens förste kavaljer, vem den vackraste ungersvennen, det visste i sin tur flickorna och de unga fruarna. Ingen valsade som Gösta Lindhult; så fast, men så höviskt slöt han sin dam intill sig i dansen. Hans blick var så varm, tänderna så vita och friska, och hårfästet, guldslingan på den öppna pannan, rent av betagande. Oemotståndlig var ofta frestelsen att föra handen över de mjuka hårvågorna. Men då fångade Gösta den skyldiga, viskade en douceur i rosenörat och log sitt vackraste leende — det leendet, som vann alla hjärtan och spred glädje och belle humeur.»
     »Och han, Gösta Lindhult, blev den utvalde — årets majgreve — vår efter vår.»
      Gösta Lindhult till häst på blomstermånadens första dag — då var det vår och sommarlöfte ute som inne. Mitt gamla hjärta går varmt ännu vid den minnessynen, vid hågkomsten av majritten, den förgätna, uråldriga germanseden att med festligt ryttartåg hylla våren, att föra hem maj från skogen. — Mer lik en prins än en borgareson ’red’ Gösta Lindhult ’sommar i by’; han — majgreven — i spetsen för kavalkaden, dansande fram på Saladin, den finlemmade halvaraben, vi andra — stadsens ungherrar — helt kavata på våra pappors skumpande vagnshästar. Och i fönstren mellan resedor och pelargonier lyste glada flickögon, purprades kinder och klappade hjärtan i oskuldsfull beundran. — — Dagen var en fest från morgon till kväll, och Gösta festarrangeur, maître des plaisirs — majgreve med ett ord. Det romantiska, gamla namnet slöt sig så väl till hans chevalereska person och så fick han behålla det, blev majgreven par préférence.»

     »Under den svenska tiden paraderade borgargardet, med fana i spetsen, storståtligt på torget den 1:sta Maji, men sedermera samlades helt oskyldigt toute la ville, gammal och ung, efter middagen på Kampen för att leka, glamma och tävla i det fria, för att dricka mjöd och äta struvor. Så att svetten lackade slogo tjocka rådmän och gamla skråmästare i skjortärmarna boll med studentpojkar och spinkiga bokhållare, och bevingade som fågel i skog flögo ungmörna i springlek och ringdans. Under hängbjörkarna skrattade och applauderade muntra borgarfruar. Himmelshöga voro majgrevens lyror, och hjärtskott sköt han med lodet som med Amors pilar. Ingen vacker tärna undgick honom i änkleken, men lilla Saba Scale kysste han i dansen och henne gjorde han till sin majgrevinna.»
     Och när kvällen omsider kom, stod bal på rådstuvan, hölls majgrevegille till vårens ära. Svårliga hade någon där igenkänt den uppsluppna skaran från ängen. Högtidligt tråddes polonaiser och menuetter; vördnadsbjudande åldringar figurerade mot ståtliga matronor. Med avmätt värdighet anförde majgreven anglaisen och den gamla, svenska quadrillen. Otadlig var hans fransyska prononciation, oefterhärmliga hans pirouetter och sirliga bugningar för de unga mademoisellerna. — Och sen man dansat, åt man och drack och gjorde sig lustig som i heden tid. På sistone blåstes så balen av, och alla troppade åstad hem, trötte och välförplägade, oändligt belåtne med sin dag, för att efter några timmars sömn åter taga ihop med livets nödtorft; envar att sitt passa och samla.»

 



26 januari
     Det hade vilat något av idyll över detta tidsskede i Österbotten, över »grevens tid», som Gösta Lindhults vänner på lek kallade hans ungdoms och tidigare mandoms lyckliga år på l830—40-talet. Efter de skickelsedigra [ödesdigra], sorgtunga åren i seklets början hade man liksom hunnit en fredlig oas, där man kunde andas ut, vila och njuta vederkvickelse i glömska av gångna lidanden och kommande faror. Ras- och språkstriderna, den sociala klasskampen hade ännu ej upplågat; i sämja bodde finne bredvid svensk, fattig vid den rikes sida. Nyvunna krafter och arbetsro hade fött arbetshåg och nytt mod att leva. Österbottens handel och sjöfart uppblomstrade som aldrig tillförene [förut] och jorden gav god äring [gröda]. Ett välstånd, fordom oanat, hade ryckt in de torftiga, österbottniska hemmen, så i borgarehus som i bondegård. Det var de bottniska köpstädernas gyllene ålder, materialistisk, kälkborgerlig, om man så vill, men med den charme, oskrymtad och harmlös livslust skänker.

     Och denna borgareidyll övergöts ännu — icke att förglömma — av ett förskönande litet efterskimmer från Gustaf III:s lysande dag. Gustaviansk hyfsning och sedeförfining hade lagt sordin på österbottningens hetsiga sinne; gjorde samlivet människor emellan lättare och angenämare än både förr och senare. — — I åthävor, skick och vettigt tal, i hela sin soignerade [välvårdade] person verkade Gösta Lindhult gustavian, men majgrevens förbindliga [artiga] belevenhet, hans hänsynsfullhet mot kvinnan och de gamla var icke en anlagd masque utan ett naturligt uttryck för hjärtats uppriktiga välvilja. Han var en osammansatt, svekfri natur, romanesk [romantisk], en entusiast till hela sin läggning, utan något som helst av upplysningstidevarvets skepsis och otrosanda.
     »Jag är av Göters stam, av Virda-ätt, till smålandssagornas Kung Linde gå mina anor» — deklamerade Lindhult ej sällan med det patos, som var hans lilla svaghet. Syn bar han ock för sägen; högväxt, vithyllt, sund och välbildad som han var — nordmannatypen i sino prydno från hjässan till fotabjället. På rak arm lyfte han en karl. Och i furuhallen på Torsön, i Finnhamn, där strandhugg gjordes och drakarna förtöjdes, bland »Östgöterne» — ungdomsförbundet han stiftat för upplivande av fornnordiska och gammalsvenska traditioner i »Öster Norrland» — där veko gustavianens sirliga later helt för kraftkarlen, bon-mots [kvickheter] och komplimenter för kärnspråk och hjältekväden. Överdådiga, rent av halsbrytande kunde då upptågen och kämpalekarna vara, och mandomsproven, dem »Götstaf den dåddjärfve» — med det namnet hedrades han inom förbundet — utförde, gjorde ingen annan efter; och »Östgöterne» voro dock utvalt folk, styva karlar i dryckjom som ock i androm styckjom.
     I Stockholm, då ännu Österbottens verkliga huvudstad, hade Gösta Lindhult erhållit en god uppfostran efter sitt stånd och sina villkor. Hans fader, en barsk men siratlig gammal köpman, hyste stor estime för [uppskattade] education och kunskaper, och sonens yrkesutbildning fullföljde på patriciska handelskontoir i hansestaden vid Trave. Handel och köpenskap lekte nog icke majgrevens håg, men han var en god son, och svensk krigsman kunde han icke bliva såsom farfarsfadern, den tappre smålandsryttaren, som vid kalabaliken i Bender i det sista och in i döden värjde sin konung mot janitscharernes övermäktiga sabelattacker. »Och jag är säker på» — sade gubben Källebäck med ett leende — »att Gösta, med sitt behov att i fantasin försmycka verkligheten, försonade sig med yrkesvalet vid tanken på den gamla Hansans ridderlige köpmän som kunde bryta en lans och tävla i sångarestrid.»


3 februari

     Tjugufyra år gammal tog Gösta Lindhult arv efter sin fader: ett aktat namn, en välrenommerad firma och en betydlig förmögenhet, som han dock, ehuru universalarvinge, broderligen delade med två systrar.
     Såsom av hans skaplynne [karaktär] att vänta var, stod hans ärelystnad till stora företag. Firmans boutique- och minuthandel nedlades, och flux blev den unge chefen grosseur [grosshandlare], skeppsredare och brukspatron. — — På de Lindhultska varven gingo sedan skeppstimmermännens flitiga yxor året runt; i smedjorna lyste ässjeelden, pustade bälgar och dånade hammarslag. Varvsbäddarna buro städse de vackraste skeppsskrov, och på Torsö-redden flaggade fullriggare av många nationer. Det lossades och lastades. Munter och raillerande [raljerande; skämtande] ledde redaren själv som praktisk österbottning arbetet; hans berömda fältrop: »Alle man i repet! » satte fart i folket. Och behagligt växlade arbetet med förlustelser och glada tillställningar. Omtalade i hela landsändan voro de Lindhultska fartygsutskjutningarna — stadens sommarevenements. Då rann champagnevinet i strömmar, välgångsskålar tömdes och rundlig välfägnad bjöds var man. Över danslavarna gick sjömansbalen tills morgonsol stod högt. — — På Torsöns fagra strand byggde Gösta långskepp och luftslott. Han såg sin stolta flotta — i namnväg representerande halva Valhall — styra ut mot världshaven, i fredlig västerviking, till fjärran land.
     Men Gösta Lindhult fantiserade och arbetade ej allenast för sig själv. I nyttigt arbete ville han occupera var ledig arm, göra alla små kapital fruktbärande, ville enligt det gamla lyckoreceptet se en höna i varje gryta, en blomma på vart fönsterbräde. Hans raisonnement [omdömesförmåga] om arbetarnes andel i affärsvinsten syntes de goda borgarne som en svärmeandes. Men många små rederibolag fonderade han, där envar, som hade en styver över, kunde taga del. »Alla med, ju flere man dess bättre lycka!» — hette det åter, och högt i tak stod glädjen i de små hemmen, när bolagsskutorna, den »rare Göstas» skutor, vände åter med goda, inseglade frakter, med kaffe och socker, med viner, tobak och specerier, och alla åter fingo vara med — om utdelningen.
     Och lika verksam hade Gösta Lindhult varit i land, på sitt stora, ljusa kontoir i gedigen engelsk style. I beckbruket vid älvmynningen kokade furuskogens mörka märg, jäste jättarnes älsklingsdryck. Tjärhovet — värdigt sitt namn — reste sig i svart majestät — utan like i höjd, i längd, i bredd — ett föremål för utlänningarnes oskrymtade [oförställda, verkliga] beundran. I det nybyggda tegelbruket — det första enligt moderna metoder i Österbotten — bakades de välkända Lindhultska murteglen. »Härefter skola vi resa varaktigare boningar för människorna» — förklarade byggherren med sin sympatiska entusiasm — »och tänk, huru mycket armare vår kulturhistoria ända från hedenhös är, till följd av de förgängliga träkåkarne; inga minnesrika hus i städerna, inga gamla gårdar på landet med sägner och spöken i vrårna.» — Ja, en mångintresserad och mångfrestande man var Gösta Lindhult. Det för sin tid betydande glasbruket på Sandnäs utvidgades med stora kostnader, fabrikationen förbättrades. Skotska och tyska glasblåsare gåvo hela nejden en intressant, kosmopolitisk anstrykning. [Sandnäs glabruk i Munsala verkade 1848-90; tillverkade vitt hushållsglas, fönsterglas och buteljer.]
     Och på landets väldigaste arbetsområde — skogarnas tillgodogörande — blev Gösta Lindhult en banbrytare och märkesman. Här gav han sin initiativrika dådlust fria tyglar. I kompaniskap med en norrman, Finn Aslaksen — en gammal bankruttör, men ett affärsgeni — inköptes ofantliga skogssträckor i orörda öde marker; sågar och sågkvarnar uppfördes i alla forsar, och flottleder inrättades i alla älvar. Enorma exportaffärer gjordes på utlandet; tjära, bjälk och plankor utskeppades och grova pengar tjänades. Allt gick i stor skala, med dubbla ramar som det hette. Och stolt som en kung red Gösta på Saladin genom sina hemlighetsfullt rika jätteskogar, genom Tannenwald och Milavida, hans härliga, grönskande grevskap, större än månget tyskt furstendöme.
     Varningar att icke utbreda sig för mycket saknades väl icke, och projektmakare ["En som ofta, ehuru ej alltid välbetänkt, framkommer med nya förslag och planer."] fick Lindhult stundom heta, såsom när han utsände hela härar av barn för att inhösta lingonskogens röda guld, eller slog sig på att fabricera skosmörja av rönnens frukter. Men den unge grosseuren hade sitt huvud för sig, och Fortuna den oberäkneliga — var honom huld. Det var en tid av intensivt och nyttigt arbete; det var en god tid, fylld av arbetsglädje och framtidshopp.
     En prydnad för sin stad och för sitt stånd, nämndes Gösta Lindhult snart bland de främste i landsdelen. Offentligt och medborgerligt erkännande uteblev ej heller. Utländska regeringar gjorde honom till konsul, och högt svajade därefter den blågula flaggan och Dannebrogen från frontispicen på den varme skandinavens ståtliga stenhus vid torget. Vid solenna tillfällen representerade han ej sällan hemorten, och helt ung valdes han till ledamot av stadens råd — blev »senator», såsom han sedermera på raillerie [skämt] alltid tecknade sig i korrespondensen med ungdomsvännerne i Lübeck, vilka, själve senatorer-rådsherrar i fri- och hansestaden, med munterhet accepterade skämtet.


10 februari

     »Och så blev majgreven-senatorn gifter med den bedårande Sabina Scale — den gamle sjökaptenens dotter med kreolskan, som han för blanka duros på Cuba köpte sig till hustru?» — avbröt jag frågande.
     Patron Källebäck nickade allvarlig: »Ingen man må för älskog hans lastas; ofta vinnes den vise, den vettlöse ej, av dägeliga drag, sade redan de gamle, och dägelig, förbålt [förbaskat] dägelig var hon, slavhandlarens mörklockiga dotter; — gubben Scale seglade ju på sin tid med slavlaster mellan afrikanska guldkusten och Vestindien». Reizend, en kattunge lik, var lilla Saba, lätt och leksam, full av temperament men däremellan håglös och trånsjuk — en kreolska också hon. Och Gösta, som dittills stått kyligt lugn inför alla kvinnor, inför så många präktiga, blåögda flickor, som av pur modestie [blygsamhet] brunno för honom i tysthet; han, som aldrig haft några amouretter [flyktiga kärleksförbindelser], lågade nu upp, vart starkt förlibt [förälskad] i la belle Sabine. Hon blev hans brud, och med lust och stor gamman firades bröllopsfesten. I flammande kärlek möttes de två unga. Hon tog och fick hans sparade ungdomskraft och gav honom passionerat, som den söderns dotter hon var, sin unga, härliga lekamen. Men makens kärlek var djupare, innerligare och livslång. Han bar henne på sina händer och strödde blomster på hennes väg. Han kände sig lycklig, trodde henne säll, och det hem han redde sin unga lycka och solen däri prisades länge som det vackraste i Österbotten.
     Och i detta vackra hem, i detta rika köpmanshus fördes ett glättigt liv, rådde gammalsvensk gästfrihet. Gösta älskade att hava sina vänner omkring sig, och välkommen till hans bord var envar, som kom som en vän. Maltstarkt jäste ölet i bryggstugan, och namnkunnig var den. Lindhultska julpunschen. Fru Sabinas thédansanter och assembléer med tableauer och sällskapsspektakle voro med rätta gouterade. Och husets fester ägde ett visst eget behag, ofta en viss lyftning. Värdens skåltal och små bordsvisor celebrerade diner'erna och de splendida souper'erna, och sedan gjorde man musique.
     Varje årstid hade sina nöjen, och den vemodiga hösten ej mindre än de andra. Uti kabrioletter och jaktvagnar, förspända med plymagerade hästar, åkte då jägare och skogsnymfer under hornstötar ut till majgrevens jaktslott, den med granris och blomsterguirlander smyckade barkhyddan i vildskogen. Vackra höst- och sensommarkvällar samlades man i den berömda Lindhultska »Fåfängan» — rosenträdgården i älvbranten. Kulörta lyktor lyste i dunkelgröna berceau'er, fyrverkeripiècer fräste, och i sagolikt ljus strålade tulipanorangeriet och det förtjusande lusthuset, där Fru Sabina drömde bort sin sommar. Och i en julle ute på älven knäppte Gösta på guitarr, sjöng barcaroler och eldiga redondillas. — — Ja, glädjeämnen funnos i majgrevens hus; en brännpunkt var det för en hel ungdomsgenerations fröjder; och glada minnen för livet fördes därifrån.
     Gösta Lindhult var en lycklig man. Och då honom föddes önskebarn, det lilla lockhuvudet Göthild och den morske pilten Cid Alarik, prisade han högt och tacksamt sin livslott, prisade alla goda gåvors givare. Livligt kände han ock lyckans och rikedomens förpliktelser. Ju bättre det gick honom, desto välvilligare blev hans väsen. Ett stöd var han sina vänner, och ohulpen gick ingen nödstadd förbi hans dörr. Hans borgesförbindelser, hans hjälpsamma handräckningar i det tysta voro oräkneliga, och flere donationer för allmänna ändamål bevara hans namn. Så »naturbeskedlig» sade folket konsuln vara, att han inte ens kunde säga nej åt en okänd finngubbe — höjden av allmäntmänsklig välvilja i den ogivmilda, pursvenska bygden. — Gösta Lindhult förtjänte, tyckte alla, sina framgångar, sin rikliga lyckodel. Vänliga blickar följde honom, evar han gick, i hållning spänstig, om hjärtat lätt, men utan en aning om sin egen förträfflighet.


17 februari
     Åren kommo så och gingo — många goda, sorgfria år. Men — ingen flyr sitt öde; svikligt är världens leverne. För Gösta Lindhult började motgångarna på det ekonomiska området. Djupare sett, var han nog inte lika klok som djärv; omdömesförmågan och fackinsikterna i de olikartade företagen stodo ej på samma niveau som dådlusten och idérikedomen. Det ena hugskottet avlöste stundom alltför brått det andra, under det att han en annan gång kunde vara envis och icke lät sig rätta. För mycket hade han vedervågat [satt på spel]! I alltför omfattande affärer hade den unge köpmannen störtat sig, bundit sitt kapital, förbyggt sig — á tout prix [till varje pris] skulle varje byggnad vara nätt eller säregen. Brist på rörelsekapital gjorde sig, såsom ofta, småningom gällande. Handelsbanker funnos ej i landsorten, och den enskilda penningtillgången var knapp. En del av de Lindhultska anläggningarna höllo icke vad de lovat. Glasbruken ha, märkvärdigt nog, aldrig burit sig i Österbotten. Människorna hade ej råd at bygga sig boningar av sten. Trävaruprisen fluktuerade och föllo. En kris uppstod. Konkurrens hade Gösta Lindhult aldrig kunnat förmå sig att nederslå. Nej, »leben und leben lassen» — dekreterade [beslöt] han med sin vanliga bonhomie [godhjärtenhet]. Och Göstas stolta flotta, som länge och lyckosamt gått oförsäkrad, drabbades av kostsamma haverier. Två briggar förgingos i öppen sjö med man och mus, och barken »Odin» tjuvsålde befälhavaren i Pernambuco, försvinnande med köpeskillingen i obekanta öden; — människokännare hade Gösta aldrig varit. Glömmande de goda dagarna, knorrade rederibolagsmännen, och, onödigt generös och finkänslig, inlöste Gösta genast de minst bemedlades andelar, görande sig så av med sina sista kontanter. Och enorma summor slukade majgrevens stora, gästfria hus, hans välgörenhet och Drottningens av Saba — den bortskämda fruns öknamn — badresor, sällskap, toiletter och clenodier, hästar och ekipager.
     Som den karl han var mötte Gösta Lindhult de onda dagarna, deciderade [beslöt] sig för nya moyen'er [utvägar]. Han inskränkte sitt levnadssätt, sålde skogar och grevskap, uppnegocierade [anskaffade] pengar i utlandet och såg tiden hoppfull an. De mörka skyarna syntes redan lätta. Men plötsligt blev han sängliggande sjuk i flere månader, och så kom kraschen. Kompanjonen Aslaksen echapperade [flydde, jämför "sjappa"] ur landet, medtagande bolagets alla innestående medel. Bolagets fallissement, en millionkonkurs, följde och förde även Lindhult till ruinens brant. I det längsta hade han tvekat att begära vännehjälp, nu bad han om assistance. Men — Östgöterne sveko. »Livet hade vi vågat för vännen, det vet jag» — sade gubben Källebäck — »men vi riskerade icke förmögenheten — familjevälfärden. Och sauveras [räddas] kunde Gösta ej heller dåmera». Tron på hans stjärna, tilliten till hans affärsmannablick och skicklighet hade vikit. Men med sin helhet i väsen, i vänskap, förtyckte dock detta Gösta storligen. Han bad icke två gånger, sade blott stilla: »annorlunda hade jag handlat mot dig!» Den förebråelsen skar i hjärtat, ty vi visste att han talade sant. Men Jetta, Göstas ogifta syster, bjöd honom allt vad hon ägde. Dyrbart för hans känsliga sinne var detta anbud, men blotta tanken på att röra en kvinnas besparingar var majgreven en styggelse. — — Emellertid hade till råga på olyckan det orientaliska kriget med dess beklagliga följder för Österbottens sjöfart utbrutit. Genom sin personliga oförskräckthet — hjältemod kunde man nästan säga — räddade Gösta Lindhult nu sin hemort från grannstädernas brandöde. I öppen båt, i öppen sjö, utsatt för fiendens eld, prejade han an det engelska flaggskeppet, äntrade ensam, ombord och lyckades genom ett nästan avtvunget, bevekande samtal med amiralen avvärja beskjutningen av staden och uppbrännandet av magasinen vid hamnen, fyllda med spannmål för den av missväxt lidande inlandsbefolkningens räkning. Men hans egna, sista förhoppningar gingo i kvav, då Plundrus — så kallade den kvicka österbottniska allmogen i svenskbygden amiral Plumridge för hans rövarbragder — i Östersjön uppbringade »Ving-Tor» och »Vanadis» på hemväg från Hieres och Rio Janeiro, svårtlastade [tungt lastade] med salt och kaffe.
     »C'est fini! Det missgår mig i allt! Jag vet mig ingen råd och beskärm [hur jag skall skydda mig]!» — hade Lindhult då med sin egna blandning av utländska och gammalsvenska ord sagt. — »Cruelt [grymt] ha mina ögon öppnats. Jag duger icke till köpman, jag har förverkat människors förtroende. Visliga måtte jag, envetne klodrian och hazardeur, mig icke skickat. Och dock åkärar mig icke mitt samvete. Honnête [hederlig] är all min färd och rättmätigt mitt fång efter gällande lag. Ett styckeverk har väl min gärning varit, men efter viljan skall mannen dömas och jag har velat så väl. Dock därom är ej mera fråga, ej mera om att rädda mitt. Nu gäller blott att göra var man rätt. Jag hesiterar ej längre; också jag cederar [avstår från] bonis.»
     Och var man fick sitt i Lindhults konkurs, utlänningar som landsmän, ehuru mycket slumpades bort. I nya ägares hand gingo de Lindhultska anläggningarna sedermera förträffligt, men själv fick Gösta dela grundläggarnes vanliga öde i detta landet.


24 februari
     Och sällan kommer, Gud bättre, en olycka ensam. På en rekreationsjakt under tiden för affärernas avveckling sköt majgreven — mästerskytten — fyra fingrar av vänster hand, vart en halv krympling för resten av sitt liv. Så trädde döden innanför hans tröskel. I »halsröta» bortrycktes plötsligt hans två små älsklingar. Då grät den starke, modige mannen för första gången i sitt liv. — Och med fru Sabina hade han snart inga händer. Hon, som även under lyckotiden för nichts varit missbelåten, hon blev nu, när fattigdomen hotade, alldeles utom sig av harm och besvikenhet. Huru ond kvinnas ord sargar en hjältes hjärta, besannades nu, men outtömligt var Göstas tålamod, innerlig som förr hans kärlek. — — Men immerbald föllo ödesslagen; det gruvligaste återstod ännu. En natt kom elden lös i fru Sabinas sängkammare och spred sig därifrån ut över hela huset. Själv ännu konvalescent, sprang Gösta i lågorna och bar på brända armar sin av röken kvävda hustrus förkolnade kropp ur elden. Och ändå var detta icke allt. Sabina hade brandnatten icke varit ensam; om sin hustrus otrohet fick Gösta den sorgligaste visshet, ehuru scandale undveks. Behagsjuk, manlysten hade hon ju alltid varit, men hittills cacherat sina faux pas [dolt sina snedsteg]. På många dagar blev Gösta ej synter [sedd] av någon. Han innelyckte [låste in] sig med sin smärta, utan att njuta någon vederkvickelse. Husfolket hörde honom låta illt som ett dödssårat djur och på alla fyra krypa omkring i den av eldsvådan härjade praktvåningen.
     Men så träder han åter ut bland människor, anskrämmeligt blek, men spänstig som förr, huvudet högt buret.
     Lindhult hörde ej till dem, som kunna tröstas med ord. Blott en gång gav han själv uttryck åt sin sorg. Ödet slog ej sällan blint, liksom oförvarandes. Hade han, Gösta, förskyllat detta, att så prövas i fasoväg? Nära han varit att i vanhopp förfalla; lättare vore det honom under jorden än ovan. Ett skott kunde lösa honom från denna våndan! — — Till synes var ju honom allt fråntaget. Men — mycken sällhet hade han länge njutit. Han hade älskat och en gång varit älskad; detta kunde honom aldrig fråntagas. Med otack ville han ej löna. — — Herrens styrkelse var honom given och han ville leva livet ut — efter Hans vilja.
     »Men efter de dagarna log aldrig mera den gladaste bland de glade, Gösta Lindhult, lyckans gullgosse.»
     Patron Källebäck tömde sitt glas, suckade och fortfor med sin berättelse.
     Förgäves hade Lindhult erbjudits möjligheter att fortsätta som affärsman. Blomsterhöljd och högtidligt ledsagad till tullporten av »hela staden» kvitterade [lämnade] »de fattiges vän» — kärt barn bär så många namn — själv fattig födelseorten; — saknadens tårar glänste ej allenast i gummornas sorgsna ögon. »Grevens tid», idyllens, var ändad. Ett vackert litet minne blott var majritt i ynglingatropp och majgrevegille; ingen förde sedan sommar hem ifrån skogen. Den siste majgreven i nordanland var Gösta Lindhult.
     På Ransvik, ett naturskönt beläget torpställe uti en av de fisk- och fågelrika sjöbyarna i stadens närhet, slog Lindhult sig ned. En solig vrå med utsikt över hav och skog, över fria vidder, kunde han ännu bestå sig. »Och födoråd manquerar [saknas] mig icke» — tillade han, pekande med ett försök till skämt på jaktgevären och de ypperliga fiskedonen. Av hela hans stora förmögenhet återstod föga mer än dessa, några bohagsting, familjeporträtten och det lilla biblioteket med de kära skalderna, de tyska romantikerna, i nötta praktband.
     En väldig jägare inför Herranom hade Gösta från ungdomen varit och fenomenell var hans fiskelycka. Med jakt och fiske livnärde han sig nu nästan uteslutande under åratal, tillredande själv sin enkla kost. Till hans många småtalanger hörde ju ock den ädla kokkonsten, en reminiscense [kvarleva] från jaktslottet och tusen andra glada utflykter. — — En livränta, som systern Jetta vid sin död — den sorgen måste han ännu uppleva — testamenterade honom, rördes knappt; medlen användes till resandet av marmorvårdar över systern, barnen — och över Sabina.


3 mars
     »Ej i allo osäll» — såsom Gösta själv brukade säga — framlevde han på Ransvik sina dagar. Så länge sol och sommarskyar stodo över gröna skogar och glittrande böljor, så länge gäddan slog i viken, änderna lyfte över vassbanken, valthornet tonade och skallet gick, så länge kunde han, den gamle friluftsmannen, leva och till och med glädjas åt livet. Djupare än förr kände han nu, i norrskensnatten, i rimfrostskrudad vinterskog, huru utom människan, i naturen, bodde en skönhet, en ro, som kunde lindra alla kval. En frid, en tystnad, som aldrig förr fyllt den ensamme mannens bröst; han kände sig som ett med skapelsen och Skaparen. En barnslig önskan närde han blott ännu; neddigna ville han med geväret i hand på en grönskande tuva, mellan ljung eller linnea — en gammal jägares och skogsmans skönaste död.
     Ett sällskap, en trogen kamrat i ensamheten ägde Lindhult uti den fyrbente vännen Plundrus. Denne var en storvuxen, humoristisk bastard av vanlig bondprisse och ädel stövarras; på jaktstråt oöverträfflig, men inte förty klok, lydig och sin herre utomordentligt tillgiven. Han förstod sin husbondes ord, gissade hans tankar och planer. Av sin förste ägare hade Plundrus uppkallats efter den förhatade amiralen och sedan i Lindhults ägo fått behålla namnet. Efter olyckornas tillstötande gick Gösta ofta i tankar; den tidigare så vakne mannen blev glömsk och distrait. Han förgat [glömde] ej sällan medhavda småsaker; än tobakspungen, än snusdosan eller det spanska röret [käppen] med korskryckan av elfenben. Men Plundrus höll till allas munterhet ögonen öppna, och när husbonden återvände till fiskartorpet stod hunden förnöjd på förstugutrappan vid sidan av den hemburna tingesten. Otaliga både tokroliga och rörande scener utspelades mellan herre och hund; anekdoterna om de två ökades ständigt. Och för vart år, Gud gav, fick Gösta Plundrus allt mera kär.
     Sällan sökte Lindhult fordomsvänner, men han gladdes över att se dem hos sig. Det roade ännu den gamle värden att bjuda och persvadera [truga]. Med mor Britas, torpargummans, hjälp uppdukades då våra skogars och vattens läckraste håvor — allt Göstas egen fångst. Och då saknades aldrig goda cigarrer och fina viner, presenter från utländska affärshus. Åtföljda av de artigaste handbrev, sådana endast en spanjor kan skriva, anlände flere gånger om året dylika sändningar — i sin mån ett uttryck för den aktning, varmed den fattige, cessionerade, forne affärsvännen — köpmannen-riddersmannen, såsom det en gång hette — allt fortfarande ihågkoms.
     »El merchante-caballero» — den sammanställningen anslog hembygdens damer. De funno Gösta Lindhult mer värd att älskas än någonsin. »Han är den vackraste, finaste man jag sett och någonsin får skåda» — utbrast en gång en ung, förtjusande, varmblodig, öppenhjärtig kvinna. — »För honom ville jag kläda mig i princesse-skrud, i klostersysterns grovaste dräkt, huru han önskade det. Jag ville draga hemifrån att honom vårda — som dotter, hustru, älskarinna, tjänarinna, huru han det åstundade.»
     Men enslingen på Ransvik behövde ingen; han hade det gott. Stilla skred hans liv fram, i frid med Gud och hela världen — utom kanske med granngårdshusbonden, som beskyllde Plundrum, den hedersknyffeln, för att vara fårbitare. Den vackre majgrevens hår blev silvervitt, men anletet var lika ungt, ögonen lika milda som förr: det goda samvetets blanka speglar.


10 mars
     Midsommardagen — alla blommors dag — stod så för dörren i nådens år 1861. Andfådd kom Träbena-Jakob, Ransvikstorparen, inlinkande till staden. Konsuln var sjuk, det vill säga inte var han sjuk, inte hade han några plågor; mot hans vilja sökte gubben upp doktorn, men han kunde ej annat, ty han, konsuln, dog uppenbarligen bort mellan händerna på de två gamla.
     I skarpt trav hade patron Källebäck, jämte läkare, genast åkt ut till fiskartorpet. Utan att hälsas av Plundri glada välkomstskall — genast ett dåligt omen — hade de trätt in i Ransviksstugan.
     »På sin torftiga men propra bädd låg min ungdoms avhållne majgreve» — gubben Källebäcks läppar darrade.
     Vad hade hänt?
     Med kvald stämma besvarade Gösta vännernes bestörta frågor.
     Fatigue [trött] och echaufferad [varm] hade han för några dagar sedan återvänt hem från ett skogsströvtåg med »Plundrus-gossen».
     I förstugan hade Lindhult hört mor Brita vid den puttrande grötgrytan profetiskt, undergivet yttra: »Jakob, du, ja' säger dej, he bådar döden i våran gård — he bådar döden. Gud allena vet, vem av oss tri nu kallad varder!»
     Lindhult begynte emellertid aftonvarden i sitt rum, i stugukammaren, och gav ock Plundro äta.
     Hunden snusade på köttslimsorna, som mor Brita händelsevis kommit över i granngårdarna, gjorde en ful grimas och vägrade att smaka.
»Vad är det för capricer, mon ami?» — sade husbonden en smula altererad [förskräckt]. — »Ät genast — vitement! [snabbt]»
     Men Plundrus — den lydigaste bland hundar — var obstinat; viftade med svansen, men kröp under sängen.
     »Du son av en hynda!» — hette det nu Göstas för en hund icke synnerligen sårande sottise [grova ord] vid meningsolikheter mellan honom och hunden — varpå djuret med gewalt [våld] fördes till köttfatet.
     Ynkligt gnällande stiger Plundrus då upp på bakbenen, sätter framfötterna i sin herres famn och slickar ödmjukt bedjande hans hand.
     »Men jag genstörting» — fortsatte Lindhult — »jag dåre, som livet dock bort lära att icke förhäva mig över jugement [omdöme] och urskillning, lät mig icke övertygas. Enveten, besatt, framhärdade jag i min förvillelse, i mitt brutala barbarie. — — Jag tvang det stackars djuret att äta.»
     »Förgäves tiggde det ännu om förskoning, slickade åter och åter mina händer, min kind på ett sätt, som bort röra en sten. Så förstår jag med ens dess ögon — det var tårar däri hundar kunna gråta, liksom de le med fina, roliga rynkor kring nosen. Plundrus bad för sitt liv. Hans blickar sade: Du käre, min herre och husbonde, du, för vilken jag lever och andas, vill bli mig kvitt, vill taga din ringe tjänares liv! Nu väl, jag lyder och dör.»
     »Det klack i mig, jag satt consternerad, som träffad av blixten. Så rycker jag fatet från hunden, men — trop tard [för sent]. Köttet var förgiftat; icke utan orsak misstänka vi grannas-Efraim. Och Plundri fina väderkorn hade upptäckt den lurande döden. Om en stund fick han uppkastningar och så inträdde dödskrampen. Förtvivlad grep jag mig om huvudet. Jag grät. — — Men Plundrus, som såg min ånger, min ångest, han förstod nu, att jag intet ont velat honom, att jag blott var en stackars, dåraktig människa, som handlat i blindo. Inga tårar glänste längre i hans trofasta ögon. Klara och tillgivande sökte de mig, blott mig, omgöto mig med en ömhet, en kärlek utan gräns. Sist reste han sig på darrande ben och med ett modigt litet skall drog han in i de sälla jaktmarkerna. — — Så gick det till när Gösta Lindhult — vettvillingen — mördade Plundrum, sin siste vän. Mig, uslan, var detta ännu förbehållet. Med slikt odåd skulle Götstaf den dåddjärfves saga lyktas. Det är utstritt; nu, gossar, faller glaven [handsken] ur er gamle majgreves hand.»
     Sorgtyngd lutade han sig tillbaka mot kudden.
     »Ja, ja, I sägen, var tröst, det var ju bara en hund» — begynte han därpå åter. — »I tycken, att jag går i barndom på nytt, är svag i huvudet. Väl! Må så vara, men I skolen höra mig, sentera mig! — — — Hittills hava Herrens vredes skålar utgjutits över en saklös man. Men nu fritager jag mig icke. Utan min egen, osaliga, brottsliga halsstarrighet hade icke detta timat [hänt]. Hundens onda bråddöd på min egen tillskyndan är den ryktbara droppen, som kommer kärilet att rinna över. Så litet behöves det, när sorgebägaren redan är fylld intill bräddarne. — I ären mine vittnen, att jag burit mina sorger som en man. Men nu är min bärkraft bruten! Därför har jag sökt min bädd, rett mitt dödsläger.»


17 mars
     Han tystnade, så kom det vekt:
     »Det var ju bara en hund! Men huru mycket var han ej för mig, som intet annat ägde! — Minnens I än, när han tog upp trollharen på Frösö, som mer än ett decennium gäckat alla jägares ansträngningar? Och vilket förstånd, vilket hjärta hade icke den hunden; huru tapper, mild och självuppoffrande var han icke! Plundrus älskade, beundrade allt vackert, allt manligt och stolt, föraktade all feghet och ynkedom. I skullen ha sett honom allhelgonanatten slåss med den gamle vinterulven, som gjorde sig ärende till sommarlammen i mor Britas fårfällor. Och har jag berättat, huru han frälste kycklingarna ur hökens klor? Oskadda, om än halvdränkta i hans våta ginungagap, [Ginnungagap, det svalg som i fornnordisk mytologi gapar i urtidens kaos före världens skapelse.] hämtade han dem till gumman i sängen. — — Och mig var han tro i det sista, gick på mitt bud i döden. Han, Plundrus, tillgav mig, men jag förlåter icke mig själv.» — Rösten ljöd så förunderligt hård. — — »Och jag tillgiver icke heller min Gud och min Skapare, som tillstadde detta, som slog mig med sådan blindhet. Och ingen tillgift begär jag av Honom. Så okärlig synes mig Hans dom och hårda medfart! — — För länge har jag levat, jag — vännemördaren! Nu vill jag upphöra att vara till; jag vill slumra bort och — jag vill aldrig mer uppvakna — varken i denna eller en annan värld!» — Med ett förpinat, osägeligt förgrämt uttryck över det blida anletet sjönk huvudet mot kudden.
     »Så dog efter några dagar Gösta Lindhult, den lycklige kallad, utan veterlig sjukdom, utan att bära hand på sig själv, dog blott, emedan han ej ville, ej gitte leva längre. Han, rikmannen, som ägt och utan att brytas förlorat nästan allt, som vi människor skatta högt i livet, han överlevde icke sin hunds död, sviktade under sin skuld däri. Är detta psykiskt och fysiskt möjligt? Det måtte väl vara så» — suckade gubben Källebäck — »ty detta är en sannfärdig historia».
     Gösta Lindhults person och hans död upptogo länge sinnena i landsdelen; hans verksamma liv, hans varma hjärta hade ju omfattat en hel liten värld — hans hembygds värld. Det rörande vid hans bortgång fängslade folkfantasin, gav nästan upphov till en legend. Han var — mutatis mutandis [me nödiga förändringar] — en österbottnisk John Hall (John Hall var på sin tid Göteborgs och Sveriges rikaste man, men, ett offer för vidriga omständigheter, dog han i djupaste armod uppe på en ugn i Stockholm.), en av Jehova slagen Job. Huru kunde den Allgode vara så vrång, så hård emot den rättfärdige mannen? Det stötte folkets sunda rättskänsla. Men de gamla runkade stilla sina huvuden; »tiggerskans förbannelse» — sade de.
     Det berättades nämligen, att Göstas fader, storborgaren, vilken i likhet med månge kraftfulle män ansåg all olycka självförvållad, vid ett tillfälle handgripligen avvisat en oförskämd, efterhängsen bettlerska. Denna skulle då nedkallat himlens hämnd, och vid anblicken av den på gården lekande lille Gösta förbannat den hårde husherren i hans älsklingsson.
     »Väl starkt, tänker du?» — slutade guffar Källebäck. — »Fordoms vidskepelse! Var och en är förstås sin egen lyckas smed. Gösta Lindhults, din frändes, levnadsöde — i det stora hela ett ganska vanligt köpmannaöde — gestaltades givetvis av hans egen karaktär, av hans handlingar och honom utifrån åkomna händelser och tillstymmelser. Ja visst. Den sanningen kände vi redan i gången tid. Och dock — undersam tycktes oss ofta hans enkla saga, gripande var för oss kontrasten mellan den vackra morgonväkten, med dess soliga dag, och den skytunga kvällningen. Ho [vem] tyder väl den sorgsna hemligheten i Gösta Lindhults ödesgåta? Icke jag! Men jag vet vad jag vet; jag har sett det själv: välsignelser bygga och hägna, förbannelser undergräva och förinta människors lycka.»
     »Och besegrad dog sålunda han, som föddes i segerlöftets tecken, med segerhuva» — insköt jag saktmodigt.
     »En motsägelse, ja måhända, i tecken och tydor, i gammal visdom» — ljöd åttioåringens allvarliga svar. — »Men stridiga makter huru vill du att jag skall kalla allt detta, som styrande griper in i våra öden — onda och välsinnade makter slitas om oss människor. Och vi se endels, fatta endels. Jag satt vid Göstas sida, när han skildes hädan från denna timbligheten, höll grubblande likvaka över honom, kan jag säga. Då — på tröskeln till det okända — liknade Gösta ej en besegrad, ej en av ödet övermannad. Nej. Den bitterhet, den grämelse, som präglat hans drag så länge det fulla medvetandet varade, vek småningom. Han drömde. Han var blidkad, tror jag; den förorättade var försonad med sin Gud. Viskande rörde sig hans läppar i drömlycka. Jag lyssnade» — gubben Källebäcks stämma skälvde åter — »den siste majgreven red än en gång sommar i by red mot den eviga sommaren — i sommarljuset!»


P. W. Lybeck(1911) Den siste majgreven i Den siste majgreven och andra Österbottningar.


Fotnot
P. W. var systerson majgrevens förebild Gustaf Adolf Lindqvist.

De olika formerna av Plundrus är olika kasus på latin:
- den fyrbente vännen Plundrus: nominativ
- som beskyllde Plundrum: ackusativ
- Utan att hälsas av Plundri glada välkomstskall: genitiv
- och gav ock Plundro äta: dativ


Läs mer:
Gustaf Adolf Lindqvists affärer av Erik Birck.
Einar Hedström om bakgrunden.
Paul Verner Lybeck av Fredrik Böök.