«Jasså' Nå,
kanske husbonn o' bror hans behaga en karamell?» — föreslog skogslöparen lekfullt i det han framtog en liten bleckask, hvars innehåll
plägade krydda «upptagaren» och «slaktsupen».
Den myndige husbonden på Dalabacka glömde ögonblickligen
hela sin värdighet och blef det barn han i själfva verket ännu var, låtande det goda sig väl smaka.
«Tack farbror!»
— sa han nyter — «Lo'sa på mysson Janne-Jåhan och smätt handen!» — undervisade han tillika beskäftigt.
— «Ni mått' vara bra ti löjp som har så lang läggar, farbror, o garf ä' ni ock slask' omkring i skojin o' ingalunda
fjätadryg!» — prisade han den ädelmodige gifvaren.
Med skämtsam högtidlighet tillsporde vi nu den unge husbonden om
nattkvarter stod att fås i gården.
«Hvi kan int' Ni ligg' här i natt» — svarade gossen högst välvilligt
men orubbligt allvarsamt och utan att märka våra roade miner. — «Sägin åt mamm' att ja' har gifvi Eder lof! Men nu måst'
ja' ga', Janne-Jåhan slapp på rymden o' ja' har lofva' Syster-Maj ti' skåda ett', att han int' trillar i åen. En kar' måstar
hald ole sitt jämst åt kvinnona, pa' papp' säga.»
«Ja, han Matts, no' vejt han huru e' ska' vara», — hördes
i detsamma en säflig stämma. Det var Dräng-Anders, en halfgammal karl, som hela sin tid tjänat i gården. Folket ansåg honom
«välakti't beske'li» och sade, att «de' finaste var borta». Han var allas vår vän sen tidigare besök och gladt
blef återseendet.
En österbottnisk bondgård är — såsom hvar man vet — en mycket prosaisk företeelse. Men
Dalabacka var en vacker människoboning.
«Huru präktigt och färgstarkt träder ej höstlandskapet fram mot de brandröda
kvällsskyarna!» — utbrast doktorn. — «Huru bra gör sig icke skogsåns ringlande blå band därborta mellan
löfdungarna och fälten!»
Af kärnfriskt jättetimmer uppförd, hade hufvudbyggnaden trotsat ett sekel. Det brutna taket,
den inbjudande förstugan med sina utskurna träpelare förde jämväl tanken tillbaka till den gamla goda tiden. Svalen och de många
småbodarna, stenfähuset och den näpna väderkvarnen, högst på krönet af kullen, verkade välmåga och trefnad.
«Här
ha' goda och sträfsamma människor länge bott» — sade skogslöparen, fundersamt seende sig omkring.
Det inre svarade
godt mot det yttre. En riktigt gammaldags, hedersam storstuga mötte våra blickar, — en väldig spis, långbord framför väggfasta
bänkar, högsängar i tre våningar, dalklocka och hängande hörnskåp — allt i färggladt, bondrödt och blått ....
Midt
på det enrisprydda golfvet stod gårdens värdinna, lille Matts' moder, en kraftigt byggd kvinna med värdig hållning och allvar
i blicken.
Men då vi, muntert hänvisande till «husbondens» löfte om nattkvarter, utbådo oss hennes stadfästelse,
välkomnade hon oss storleende.
«Ja, han pojken för ett strängt regemente» — sade hon, men löjet dog bort, då
hon fortsatte: «Herrarna må tro, att Lill-Matts me' allvar tar sitt husbondskap; ibland vet man int', om man ska' skratta eller beundra. Hela
sista vintern satt Matts vid farfars sotesäng och lyssnade till gubbens berättelser och maningar. — 'Ja' lägger dej på hjärtat,
Matts Mattsson, att bli en bonde god och svensk, och öfver allt annat älska Dalabacka, din arfvejord' »— hörde ja' den gamle ofta
säga. O' Matts, han vardt så täjin af farfars ord, att de för alltid — tror jag — liksom rikta' in hans lif.»
«Ja,
han Matts, han Matts, makan ti' pojk' finns int i sju kyrksocknar» — sekunderade Dräng-Anders.
I Faster-Mumm, sexmannens nittioåriga
syster, som i «hejmanspapren» tillförsäkrats «sytning i gården till döddag och därefter en hederlig begrafning
med mat och brännvin», återsågo vi äfven en gammal bekant. Svartklädd, högrest och mycket mager, med stenblinda ögon
i ett stenanlete, satt hon vid spinnrocken — utan afbrott — nornan lik, spinnande ödets trådar, som vi på lek brukade säga
hvarandra.
På värdinnans vänliga inbjudan slogo vi oss ned, och den första törsten släcktes med färsk tjärnmjölk
i snidade trästånkor. Snart puttrade också toddyvattnet uti kitteln och Syster-Maj — en finhylt sjuttonåring med den svenska
ansiktsovalen — pysslade bestyrsamt med potatisgrytan.
Så kom pratkvarnen i gång. Med allt skäl prisade vi den fina stugan och
de välstillade kreaturen, som idisslade utanför gallväggsfönstret. Och Dräng-Anders' heder voro de vackra rågskylarna på
bröståkern. Men vårt lifligaste erkännande vann den aktningsfulla omsorg, som bevarat gården i samma vackra gammaldagsskick
som under sexmans tid; det fröjdade nog den gamle i grafven. — Härifrån sprang samtalet öfver till vår värdinnas och
hennes barns ankomst till gården.
Sedan till vår ära släktklenoden — den vackra tennkannan med «Karl kungen den tolftes»
namnskiffer — framtagits och fyllts med varmt vatten, stod toddyvirket färdigt på furubordet. Härefter berättade vår värdinna:
»Mattsson
och jag hade ju båda läng' vistats i Amirika; där blef vi bekanta o' gifta' oss. Lill-Matts' far var en skicklig byggmästare; en drifvand'
natur o' tjäna bra me' pengar. Han va en man, som all' kvinnor måsta tyck' om, vare se' di ville eller int. En god husbonde var han mej, fast
han var lite' drickiger af sej; o' godt hade vi det tillsammans, han och jag; men, så kom hans onda bråddöd — han blef dödsskjuten.»
Ett
moln af svårmod lägrade sig öfver berättarinnans panna, då hon, besvarande våra frågor, framhämtade ett gammalt
exemplar af «Svenska Amerikanen» eller «Svenska Tribunen» — hvilkendera det nu må ha varit. Häri stod följande
utprickade notis att läsa:
Tioåring sin faders hämnare.
En
uppskakande händelse tilldrog sig härstädes förliden lördagsafton — skrifves till oss från Seattle. — Efter afslutad
veckolikvid samlades såsom vanligt en mängd skogsarbetare från de stora camparne och timmerhyggena österom staden å gamla Bill
Snakes bekanta kroglokal. Bland gästerna syntes många skandinaver. Whiskyns verkningar förspordes snart. Mest utmanande och oregerligt uppträdde
en ökänd sälle, Ned Buffum, fruktad för sin våldsamhet och vildsinthet. Omsider förlorade en af de närvarande, Mr Mathew
Matson, bördig från Vasa län i Finland, tålamodet. Vredgad reste han sig, dref orostiftaren på dörren och kastade honom
på hufvudet i gatan. Efter en stund återinträder emellertid Buffum, närmar sig oförmärkt Matson och jagar bakifrån
tvenne kulor ur sin revolver i den intet ondt anandes kropp. Matson störtar upp, rycker i sin tur en revolver ur fickan, men segnar i detsamma död
ned. En obeskriflig förvirring uppstår, hvarunder åter tvenne skott lika oväntadt ljuda. Mr Matsons tioårige son, Mathew, som
af sin moder sändts till krogen för att påskynda sin faders hemkomst, hade, osedd i trängseln, upptagit faderns på golfvet fallna
lilla fickrevolver och afskjutit de senare skotten mot dennes mördare. Ordningsmakten, som genast omhändertog Ned Buffum, anser hans tillstånd
mycket betänkligt. Af sina stallbröder fördes den döde Mr Matson hem, dit äfven den gråtande, lille Mathew bars — i
triumf. Mr Matson skildras som en allmänt omtyckt man, redbar och dugande, men han hade ett hetsigt lynne och en tung hand.»
«De' var fan» — utbrast skogslöparen med hjärtligt eftertryck, då jag slutat läsningen.
«Hell din hand!
— hette det fordom. Ja' dricker lille Matts' skål», — sa' doktorn och höjde sitt glas.
«Ä' detta sant. Var de'
verkligen Matts?» — sporde jag, som alltid varit en Thomas.
«Ja. De' var Lill Matts» — svarade modern med en brinnande
rodnad på kinden. — «I «The Wild West» händer dagligen så mycky, som ingen här hemma drömmer om. De' var
han tyngsta da'n i mitt lif. Trots mina böner bruka gossens far, när han hadd' sej i hufvu', lära honom skjuta me' en lillan revoll o' oba'rt
godt handalag hadd' pojken. Gruveli't ä' de ju att tänka, att sånt ett barn har utgjuti' blod och skarpt har ja' förebrått mej,
att ja' skicka honom ti' krogen — men han hade sådan makt öfver sin stackars far. Om mördaren lefver eller do', vet ja' int o' vill
int veta … ja' hoppas för barnets skull att han kom sej … Fast hela min egen släkt är i Amirika, fick ja' efter min kar's
död en sky för hela lande'. Gärna anto' ja' svärfarsgubbens anbud att vända åter till fosterbygden o' öfverta' Dalabacka.
Ett godt hemman ä' de' ju ock, o' Matts' släkt har alti' va'li huldi's den förnämligaste i denna omtrakten — själf ä'
ja' bara en fa'ti' torpardo'ter. O' dessutom» — tillade hon med sitt vackra, stolta modersleende — «var vi tvungna att följa
me' Matts, för han sa', att han går ti' fa'sfar, om han också ska' kräka längs Pacificbanan tvärs öfver Amirika o'
sema öfver ocean.»
Stugudörren öppnades och in träder lille Matts, ledande Janne-Johan vid handen. Då gossens ögon
föllo på våra glas, förmörkades hans glada uppsyn; hans ögonbryn drogos tätt samman och han tilltalade oss barskt:
«Ja'
tror Ni syper! He' får int ske i min gård!»
Med en saknadens suck sköt gubben Anders det glas också han erhållit
ifrån sig sägande undergifvet:
«ja' ja — no' vet Matts hur' e' ska vara!»
Det såg hotande ut med vårt
lilla jägarkalas, men liksom mången gång förut klarade skogslöparen skifvan, lugnande gossen med en vänlig förklaring.
Efter
en blick på moderns ännu upprörda ansikte gick Matts stilla fram till mig och sade lågt:
«Ni må int ha tala om pappas
grömma död. — Han måstar skon' kvinfolke'. Ja' låss' int minnas nå'nting, fast ja' så' alt — altsammans. O'
ja' glömmer 'e' aldri', så flygand' arg o' bedröfva' vardtja'» — slutade han förunderligt hårdt mellan sammanbitna
tänder.
Jag drog gossen till mig och strök hans flammande kind.
I detsamma upptäckte han ett gulnadt papper, som åtföljt
den amerikanska tidningen. Matts igenkände genast «fa'sfars breiv ti' mamm» och frågade om vi icke ville höra det. Han kunde
det utantill; så många gånger hade hans moder läst det för honom. Och utan vidare uppmaning uppläste han med ljudelig stämma
en sålunda stafvad och affattad epistel!
«Til min Kärälskeliga Sonakunu Maja Stina Larsdotter!
Nu
fatar Gubben sin stuma Penna för at oprätta dig. Til skrifvande stund hafver jag hafvit helsan och önskar Dig och bånen sama stora
Guds Gåfvan. Men tung wilar dock Herrens hand över mej syndare och utöver mitt hus. Dödbreivi från Dig förkunnar huru Min
Siste Son, Matts, min granna pojk, som beklageligen från mig viken äst, död vorden är i främand land för mördarhand.
Hans blod kom dock öfver mördarns Gudlösa hufvu: ske Guds vilja! Derutaf hafver jag stor hugnad. Ett oskyldigt barn, ett modigt svenskt hjärta
to försmädelsen ifrå oss. Så behöfver ja int lemna hämden åt Herren och thärmed Honom i mina böner besvära.
För then skull ska mina ben wila roligt i grafven den kalla. Men Dalabacka min Goda Gåårdh — Jorden som mina Fäder uthan återwändo
brukat i tryhundra åhr. Skal Hon, som jag älskat, gå til främmlingar, skall hon fråntagas mitt eghet kött; fråntagas
them, som uthgått ur krafften i mina länder. Två härmäfinnar har redan bjudi stora pangar för heimane och min dyra, skyhöga
Skoogh. Nej, nej ropar det jypt ur min själ. Sonlös bönfaller jag dig, qvinna. Statt upp och drag med dina barn öfver hafvet, såsom
det skrifvet står, på det at lill-matts må besita sin arfvejord och Dalabacka blifva när honom och mitt slächte.
Åt
Matts Mattsson den yngre har jag redan låti skrifva hemmane. I mer än fämti åhr har ja komdera i min Gåård och hafft regemente
i Ådalen och hvarken prost eller fogd har dit stucki sin näsa. Nu lemnar jag alt åt Dig, en främand Qvinna men mina barnabarns Moder.
Trädh til lås och Nycklar, Matmors Heder och magt på dalabaka gårdh, såsom gammal Lagh det bjuder. Medh min mun wil ja prijsa
dig Maja Stina om du lyssnar til min stämmo. Men förbannad vare du om Du dröjer, om du förakthar den gamble, som nu inför Döden
beder. Opdaga ska ja ga, krosa och Gastkrama dej hvarhälst du dig undsticka månde uthi thenna Synda Wärld.
Wänligen
ifrå:
Bonden Matts Mattsson Dalabaka d. ä.
Kyrkosex — ock byaåldermann skrifvet uthi hans
ålders åttationde nionde åhr i Ådalen 1888 efter Kristi Böördh.»
«Så
ska' de' låta! Ett manligt tal! Förbanna mej!» — utbröt skogslöparen förtjust — «En hedersknyffel var han
gamle sexman — visserligen?»
«Han Matts, han Matts, han kan prädik o' all ting» — beundrade den trogne Anders och
tog sig i förnöjelsen en klunk.
Högeligen belåten med erkännandet, tog Matts ihop med sina högviktiga göromål
i stugan. Janne-Johan fick en stor knif — mången herrskapsmamma skulle ha svimmat vid åsynen af densamma i sin älsklings hand —
och med förklaringen att »pojtjin ska' bli träslög som papp» manades han att gå lös på ett vedträ. Själf
begynte Matts reparera ett underligt ting — fogelbur eller råttfälla — allt under det han pratande underhöll oss.
«Ja,
sir Ni, såleis har 'e' altili vari på Dalabacka som fa'sfar skrifva. I trihundra år o' meir, kanske ända från Adams tid —
eller hva han nu hett som olofvandes gnaga på äppelträ — har vårt släkte suti här; gården har vi bygt o' all
åkrar o' ängar har vi bruti opp ur villa skogen, börjandes från gamla Stubben, som me' steinyxon hacka opp lande' o' bränd' sveden ...
Många storkarlar o' kärnkvinnor ha bodd på Dalabacka — berätta fa'sfar. O' många ägodelar ha de' haft o' all sin tid
loflige vari' o' ostraffligen lefva. — I frid ha di regera' o' efterlemna' ett ärli't namn ... Ni ha ful hört talas om Dalaback-Tollman
— riksdagsgubbin — han,'som hadd' silfverknappar i klädesrocken o' en käpp me' gyllene krycka, som han fått af Kungen, fast han
trössa process' me själfvaste höga Kronan. En tokon karl var han, tollman! O' kloka Valborg, som kund' bota både människor o'
djur, o' gaf visliga råd, profeterandes ... Stormor på Dalabacka tala' på sin tid all' människor om. Hon rådd' om hela
Ådalen o' var så rik o' högmodi', att hon int gaf dotron sin åt prästen — förty en bonde, en storbonde af god släkt
sku' flickan ha. O' Inga Mattsdotter, henna' som folke' kalla' den fagra o' Liljan på Dalabacka. Så däjeli var Inga, att hon hvar dag måste
draga skön kläder uppå o' gånga ned till åen för att spegla sej. Men Åmannen upptändes af kärlek o' ville
ha Inga till brud. O' han lockade henne ti' sej i åen, så att hon droknade i vattnet.
Mang a'der kund' ja räken opp; såsom
Starka-Mathias från Ådalen, som slog två kasackrysar under krige! Alla — alla voro di af min släkt, o' här på Dalabacka
ha di lefva o' dött. Tärme' pa fa'sfar säga, när ja' var ilak o' ounast fara ti'baka ti' Amirika: Nej Matts, här ä' ditt Amirika,
här har
Gud satt landamäre till dig; o' ein gang, tå gubbin va' riktit i tagen', sa' han: Dalabacka ä' ditt konungarike, Matts,
ty bonden på sin ärfda torfva är kungen lik! — Ja, han fa'sfär han var så opplyfta', han kuna si he granna i alla ting o'
tala' så vist» — slutade den lille berättaren med glänsande ögon.
Det var inte utan att vi — gamla karlar —
också ryktes med. Roade läto vi gossen gå på.
«Ja, fa'sfar, sexman, honom känd' ni nu hälst. I alt var han
en rama gubb, he säger folke' på hans döda mull. Honom ville jag likna! Fa'sfar var han tolft bonn på Dalabacka o' ja' ä' han
trettond'. När ja' blir fullan kar' ska ja gift mej — fa'sfar vila 'e'. Ja' tänker fara ett en lillan norsko, som ja vardt så känd
me' i Amirika. Hon var bara sju år men så fin ti' si o' känn opå, o' vi samsades om gifte. Mathea hett' hon — Matts o' Mathea
tycker ja passar så godt ihop. Mamm' säger, att ja ska ta Aderstu-Lill-Fia, men int vill ja ha henna; hon ä' så snoro' om näsan.
Fast, no' är 'e' sant, att Fia ärfver halfva grannheimane, så att rik blef ja' som Stormor på Dalabacka, om Fia o' ja' blef äktafolk»
— kom det plötsligt litet betänksamt, men så fortsatte Matts med ökad ifver: — «Tolf pojkar tänker ja lägg
på o' all' ska' di heta Matts, för si, så har Dalabackaböndren heta i urminnes tid o' he namne' — sa fa'sfar — får
alder dö ut, så läng värden står o' en svensk fins här i lande' ... O' fyrti kor ska ja' ha o' åtta hästar
o' en ridfåla. Åt mamm' vill ja' bygg en sytningsstugu o' komå'san måstar tagas opp o' rågsås. Mathea ska' int träng'
ga i fäuse — en stillarpigo har no' bonn på Dalabacka råd ti' hålla. O' när Anders va'l gambel, får han ligg' på
u'nen o' röjk' hela Guds långa dag ... Syster-Maj ska få en go' utlösen o' fästman ska' ja' utsi åt henna, ty broder
ä' systers giftoman sa fa'sfar. Men Janne-Jåhan o' ja' ska' bo i lag på Dalabacka, så läng' vi lefver, o' int en filbunka ska'
säljas från gå'len så int han ena frågar han a'der. Mytjy har ja' ti' uträtt; mytjy har Dalabacks-Matts ti lefva för ...
o' bra ska' han ställ för eder allihop, bara han hindar väx' till na' liti'.»
Med af förtjusning öppen mun hade Anders
åhört sin lille husbonde. Lycklig insköt han nu:
«Ja, ja Matts, så ska du göra, så ska du ha 'e'. O' ja' ska
arbet åt dej så läng' ja' orkar rör' ett finger.»
«De' ä' rätt Matts, att du är trofast. Hemta du
Mathea till Dalabacka, när du blir stor?» .— prisade också doktorn helt upplifvad.
«Ta' du Snoro-Fi och halfva hemmane'!»
— skrattade skogslöparen.
Men Matts — den lille pratmakaren — fortsatte att berätta. Gladeligen gaf han oss i samma stil
yttermera del af sin forntidsvisdom och sina framtidsplaner.
«Jag tycker om den varmhjärtade pojken» — sa' doktorn halfhögt
till oss, när Matts slutat. — «Barnsligheten, den frimodiga öppenheten i förening med allvaret och karlavulenheten skänka
ett säreget behag åt hans lilla person.»
«Storliga har gossen fröjdat mitt svenska hjärta» — tog jag i
min ordning till ordet. — «Ett förnämligt bondehus' förhoppningar och minnen ha ju lifslefvande tagit gestalt i honom och hans
berättelser ... Gry finnes i den pysen, och af gammalt, godt virke är han ... Här, långt borta i skogen, möter oss en
fläkt af historiskt, svenskt bondehögmod — de nordiska fornböndernas höga mod — ättstoltheten, som manar till dåd.
Den förnäma egenskapen trodde jag utdöd. Men den lefver måhända; skall kanske lefva? För den tömmer jag nu mitt glas
i botten.» ...
Medan de två gossarna härpå angrepo sin aftongröt, frågade Matts plötsligt:
«Tror
ni, stassfolk, på troll o' gastar o' igengångare ? Fa'sfar har sitt tomten o' själf har ja' hört åmannen ringa: bing, bång.
Här 'e' sköni ramt på Dalabacka liksom på all gambel, bäter gå'lar — pa fa'sfar säj. Ein gang lå ja bakom
han stor, grå rian, där Janne Mattsson, han sjund' bonn på Dalabacka, sköt ihäl den vrångvisa fogden, som vila pant ut
vårt heiman, o' ja' hörd' hur' 'e' böuka o' råma. Först börja' ja' spring, men så blygdist ja' o' tänkt': komber
'e' så komber 'e', men — alder kom 'e' na», — slutade pojken med en lustigt besviken ton.
«Ja, han Matts, han Matts, han
känner ingen fruktan! Ej fan o' hans anhang, ej rådar o' trolltyg kan honom förfära!» — vittnade Anders, smått bekymrad
öfver slik ogudaktighet.
«Nu har du frållat nog för i dag, Elim!» afbröt modern här resolut sin förhoppningsfulle
son.
«Herrarna ska' int mer narra honom att fortfara — men Herrarna ska skämma ut honom för han är så lat ti' läsa
— int ä' han hårdlärdt, men han ä' så ohågad. Han ä' en toko ingeniöra, att han kan laga fogelbura o' all
ting, men sätt' han ti boka så ä' han sämber än Krans.»
Tyst åhörde Matts moderns förebråelser,
sökande tröst i den andra grötportionen. Så reste han sig, knäppte andäktigt ihop händerna, suckade belåtet och
sade:
«Ett första gröjtfati vardt ja mätt, men nu ä' ja stinn. Tack gode Gud!»
Också vi jägare fingo
vår sköna aftonvard; nypotäter med en fårboge samt stekta rudor från skogstjärnet. Under tiden kördes småpojkarna
till kojs i en mycket egendomlig bädd på medar — ett mellanting mellan säng och vagga ... «Fa'sfar har själf som bån
liga här» — upplyste Matts med stolthet.
Vi afslutade vår måltid med att dricka för den rodnande Syster-Maj och —
trots hennes protester — för ett snart bröllop i gården. Vi drucko för vår präktiga värdinna; för Dalabacka
gård och för dess unge husbondes välgång.
«Tack gode herrar! Måtte ja bara få behålla honom — Matts»
— svarade Maja Stina Larsdotter vemodigt — «Sånadär kloka barn bruka int bli gamla. Han är mej mycket kär! Men —
ingen vet hva' galt af grisen varder, säger ordspråket.»
Nu öppnade för första gången ödesgudinnan Faster-Mumm
sina blodlösa läppar.
«På tidi' sådd trösta icke, ej för tidi't på din son! — sa' väl di gamla
— men de' bäres mej före, att Matts blir en dukti' kar' — en karakar' — hvars like knapt su'ti på Dalabacka. Men lite' —
Maja Stina — lite' kommer 'e' an på, huru länger man lefver på jorden.»
Under intrycket af den underliga gummans ord rustade
vi oss saktliga till natten. Plötsligt bröts tystnaden af en bedjande, sömnig gossröst.
«Faster Mumm, kom o' lull Dalabacken!»
En
ljusning gick öfver stenanletet och oändligt blid hastade den blinda att åtlyda sin lille väns kallelse.
«Öfverlämnande
sig i Ödets händer» — som doktorn leende sade — inslumrade så den regerande bonden på Dalabacka — Matts XIII ...
Och han drömde förvisso vackra gossedrömmar om sitt konungarike — om Dalabackas frodiga fält och djupa, svala skogar ...
Arla
väckte oss en strålande sol, och vi lämnade redan i morgonstunden vårt vänliga härbärge. Uppriktiga voro våra
tacksägelser för åtnjuten gästvänskap. Förtäringen kostade en ringa penning; nattkvarteret intet — öfvertalningar
båtade icke. Ännu roar mig minnet af unge doktorns enskilda, litet galanta afsked af Syster-Maj, som täck och morgonsval räckte honom
sin hand. Doktorn ville gifva tösen litet «extra» för hennes besvär, men plötsligt uppenbarade sig den allestädes närvarande
husbonden och med en stämma, som icke tålde motsägelse, nekade han systern att taga emot «pängar af herrar» — Dalabacka
vore ingen «gäschivargål». Helt förskräckt drog sig den stora flickan — så oskyldig hon än var — tillbaka
och slokörad tornade doktorn af.
Ännu i skilsmässans ögonblick aflockade Matts oss ett löje. I samma ögonblick vi på
affärd passerade åliden nedanför gården, upphäfver en af där med mete sysselsatta pojkarna ett hiskligt klagotjut, emedan
han förlorade sin enda metkrok — sin dyrbara egendom. Deltagande spörja vi hvart den tog vägen.
«Han si'ter me' i näsan!»
— upplyser Lill-Matts lugnt, tummande om sin röda nästipp.
Tablå! ... Det befanns verkligen att kroken vid utsvingandet
fastnat i Matts rörliga, lilla tryne, hvarvid refven sprungit.
«Lille Spartan!» — sa doktorn, då vi till ett sista afsked
nickade åt vår vän — Matts Mattsson Dalabacka.
* *
Två år efter den skogspromenaden,
en kall, blåsig vårdag i islossningstiden, möter jag jaktkamraten — den unge stadsläkaren. Hans lefnadsmodiga anlete var förmörkadt
och jag sporde, hvad som stod på.
«Du mins väl ännu den lille bonden på Dalabacka?» — lydde motfrågan.
«Honom
glömmer jag visst aldrig. Jag håller med gamle Anders: hans like finns int i sju kyrkosocknar.»
«Lyssna då min vän!»
— sa doktorn sorgset. — För tio dar sen skrann yngre brodern, Janne-Johan in uti en råka i åisen. Matts, som stod på gården,
sprang utan betänkande nedför den lodräta åbranten i det iskalla vattnet och fick med ansträngning den drunknande i land. Finn-Jaako,
som också råkat i sjönöd, hjälptes äfven på det torra, och sist bärgades den hurtige gossen själf i medtaget
tillstånd af Dräng-Anders, som blindt rusat ut i vattnet ända till halsen. Men nu gick det som det brukar gå i denna grymma värld.
De andra gossarna sluppo undan med förskräckelsen, som det heter, men Matts ådrog sig lunginflammation; häftig, som denna sjukdom ofta
drabbar en stark fysik. Jag har gjort flere resor till hans sjukbädd; jag kan säga, att jag gjort hvad jag förmått, men i går
låg Matts inför döden i sin förtviflade moders armar. Han kastade sig af och an med pipande andedrägt — i half yrsel. Och,
vet du, hvad det var rörande, att höra på hans fantasier i febern — lika liffulla och manhaftiga och lika — barnsliga som någonsin
förr.
«Vattne' var så kalt, så grömt kalt» — klagade han till en början — men hur' sku' ja' nånsin
kuna' si mamm' i ögona, om Janne-Jåhan hadd' drokna midt för näsan på mej! Gubbin i åen fick int Janne-Jåhan, fast
han frejsta! ... Ska' ja' dö nu, mor? Int sku' ja vila dö än! Fa'sfar åla' me' ti' bli en bra bonn ... o' no' sku' ja' ha
bjudi' till. Alder mer får ja' rid på fålan o' lek' me' byspojkan o' ålder mer slåas me' Jaako», — hans blickar
sökte kärvänligt lekkamraten — trätobrodern.
«Int vill Jaako nanten meir låas me te, Matt», — snörflade
den andre, gråtande som en sprutkanna — «Koa krannar ka vi aiti vara!»
Och stackars gamle Anders stånkade tårlös
i största vånda:
«Oj, oj, Matts, Matts! Inte får du dö — inte ska' du dö!»
«Jo, Dalaback-Matts
ska' dö nu!» — sade gossen, fast som alltid. — «Gråt int Mamma! Int ä' jag rädd! ... Rak går väjin
för Dalabacka-böndren till Himmelens port — ty ärliga ha vi lefvat ...
«Låt upp, Petrus Portvaktare,» —
säger ja' — Låt upp — Ja' känder eder godt, Simon-farbror! He va ni, som högg öra' af öfversteprostens dräng,
när di a'der stackaren lupo från Jissus i hans stora nöd!
O' gubbin bjuder välkommen. O' så får ja' träff' papp'
o' fa'sfar o' kanske — kanske — får ja' sen si Tollman o' gamla Stubben o' alla di andra bussiga bönderna från Ådalen,
där di si'ter me' palmur i sina händer! ... Roli't blir 'e' ... bara di int sjunger för mytjy ... o' han får rör
på bejnen na liti ibland ... Du söker väl sen, mamma, opp Elim, din egen pojk? … Men Janne-Jåhan ska' bli bonn på
Dalabacka efter mej o' lefva i hundra år o' ha en pojk, som ska' heta Matts! ...
Nu ... nu ... dör ... ja' ... snart, men, he är
'e' sa'ma, för åmannen fick int äntå hälder Janne-Jåhan! ... Eit liftag ... to' ... Dalaback-Matts ...
me' trolle'!» — hviskade han sist, knappt hörbart, med blicken i brand.
Dödsarbetet begynte så småningom och nu;
nu är Matts — den tappre, lille Matts — i Vallhall.
Högrest och svartklädd — mer nornan lik än någonsin —
stod Faster-Mumm vid den dödes läger, stirrande hemskt i rymden med sina blinda ögon. Mekaniskt följde hennes händer en osynlig
tråd. Högtidliga ljödo den sekelgamlas ord:
«Bitti' — ren bitti' bars de' mej före, att Lill-Matts sku' varda en duktig
karl — en karlakarl. Han — var född med en mans själ; o' en mans gärning har han öfvat — så liten han var. Hvad
viljen i mer! Hvi gråten I — I fåkunnoga? Ringa betyder det att man länge lefver!»
«Ja, Jarlarne dö, men trälarne
lefva — heter det ju af gammalt» — ändade doktorn sin skildring. — «Och jag — jag tror, att Lill-Matts var ett jarlaämne.
Ödet är blindt! Ödet är grymt! Huru väl behöfde vi icke nu, just nu, svenska bondehöfdingar i detta landet!»
Vi
skildes — uppriktigt bedröfvade.
* *
Åren ha åter gått! — För några
veckor sedan hörde jag med oblandad glädje, att Dalaback-Janne-Johan — den unge, välkände bonden från Ådalen —
fört till dopet sina förstfödde — ett kärnsundt tvillingpar.
«O' båda ska di heta Matts» — så
hade med myndighet den unge fadern bjudit — «båda ska di heta Matts, — he gar int af me' minder; han ena Matts Elim o' han ander Matts
Matathias! O' va'l 'e' int kar'ar af döm, så är 'e' för underbart, förty påbrå fins — o' namn ha starka tydor,
ha makt öfver människoöden.» |