Matts Mattsson Dalabacka
av
P. W. Lybeck








I »Den siste majgreven och andra Österbottningar»
utgiven postumt 1911 av brodern Mikael Lybeck.


«Alles todt» — det gamla, tyska jaktropet med anor från Nordens riddaretid hade en septemberdag för aderton år sedan sista gången förklingat i Ådalens milsvida skogar — gränsvakten mellan svenskbygden och finnmarken i denna del af Österbotten.

Segersäll, med byte lastad marscherade jägarskaran — tre man högt — sakta upp mot Dalabacka skogshemman, af ålder ett natthärbärge för Nimrods söner.

Främst i flocken gick längs stigen genom kornåkern mästerskytten, den manhaftige sågförvaltaren — «skogslöparen» kallad — tätt i hälarna följd af de flämtande hundarna. Som andra man vandrade i klädsam jaktdräkt den unge stadsläkaren, och sist larfvade undertecknad, som gu' nå' så visst ingen vildbane var utan dragit åstad för skogspromenadens skull — för valdthornens klang och — skam till sägandes — icke minst för de högtidliga graföl harpaltarnes undergång kräfde.

Den gamle husbonden, «Dalaback-sexman» — kärngubben, som all sin tid så högt i ära höll fornsed och sägner — hade visserligen skilts hädan och mätt på lefvande församlats till sina fäder, de ärlige bönder från Ådalen, men det var oss bekant, att fränder tagit arf efter honom, och vi hoppades förty liksom förr på ett gästvänligt mottagande.

En gårdvars ilskna skall blef dock vår första hälsning, men ett kraftigt grepp i den raggiga pälsen tvang djuret på hasorna och en hurtig gossröst straffade strängt: «Hut Krans! Sir du int', din ovuling, att e' ä' folk o' inga finnstrykare.»

Då vi hunnit upp på backkrönet, där gården ligger mellan hängbjörkarna, hade scenförändring redan inträdt — en liten brottningskamp anordnats. En käck pys i skjortärmarna och rödt lifstycke — han, som nyss talat — mäter sin styrka med en annan pojke, och i ett nu ligger hans motståndare på rygg i den mjuka bädden af fallet höstlöf.

Med ett gladt, frimodigt: «Ja men he är äntå bra roli't ti' ta ett kragatag ibland» — vände segraren sig mot oss såsom till gamla bekanta.

«O' ja' tror du kom på vinsten fast du ä' han minder», svarade doktorn på ortens munart.

«Ja' va' liti' kvickare; papp' har lärt me' ett jäkla godt tag, men no' ä' Finn-Jaako starkare. Finnan ä' ett stado't släkte. Nu brassa vi bara, men ståndom slåss vi så näsan går i blod.»

«Int ska ni slåss; ni ska' leka i sämja!» — moraliserade doktorn.

«Ja, men, tå he ä' så roli't ti slåas; o' di säger, att finn o' fan ä' bröder. Hva' har finnan i Ådalen ti' göra? Di kan haldas i finnmartjin, som Gud har skapa' åt döm.»

Ofrivilligt togo vi den morske fyren i närmare betraktande. Han var en vacker, rödkindad gosse med solig uppsyn; gulbrunt hår och djupblå ögon — ett barns troskyldiga ögon, men munnen var en mans, fast och skarptskuren.

«Hva' heter du, gubbe lilla?» spörjer den barnkäre skogslöparen.

«Dalabacka» — lydde svaret, kort om godt. «Jag ä' bonn på Dalabacka» — kom det sen — «Fa'sfar sexman, har skrifva heimane åt me' He' ä' min gård» — och han visade stolt ut öfver åkrar och ängar.

Vi måste le.

«Jössus, ä' du håsbonn här! Då heter du väl Matts; Matts Mattsson, som far ä' farfar före dej?» — fortfor skogslöparen.

«Ja, hva' sku' ja' het' a'na'? Matts Elim! Mamm' tycker, att Elim ä' så grant ett namn. Tå hon ä' rikti't glad i mej, säger hon: du ä' min pojk' Elim.»

«Elim! Troligen en af de små, snälla profeterna?» — funderade skogslöparen — «Nej, de' namne har ja' int hört nå'n annan bära».

«Int' ja' hälder». — förkunnade namnets ägare «O' no' har ja' äntå fälats bra mytjy.»

«Hå, hå!» — inföll jag litet spefullt — «Har du vari' utom Ådalen, lille Matts?»

Då rätade gossen på sig, stack händerna karlavulet i byxfickorna och sade med österbottnisk själfkänsla:

«Ja ä' fö'd i Amirika. Tri gangor har ja krossa ocean. Har nan af eder gjort he?»

Pojken fick skrattarena — mina trolösa jagtkamrater — på sin sida.

För att blanda bort nederlaget, frågade jag huru gammal han var.

«Ja tänker snart bli elfva år» — lydde det kavata svaret.

«Nå, hva a då de' här för en karl?» — sporde doktorn i sin tur, pekande på en helt liten, smällfet pilt med fingrarna i munnen.

«He a baja en titi toss» — säger han själf. En liten goss, menar han. «Janne Jåhan, bror min är e' vet ja» — redogjorde Matts Mattsson Dalabacka.


«Jasså' Nå, kanske husbonn o' bror hans behaga en karamell?» — föreslog skogslöparen lekfullt i det han framtog en liten bleckask, hvars innehåll plägade krydda «upptagaren» och «slaktsupen».

Den myndige husbonden på Dalabacka glömde ögonblickligen hela sin värdighet och blef det barn han i själfva verket ännu var, låtande det goda sig väl smaka.

«Tack farbror!» — sa han nyter — «Lo'sa på mysson Janne-Jåhan och smätt handen!» — undervisade han tillika beskäftigt. — «Ni mått' vara bra ti löjp som har så lang läggar, farbror, o garf ä' ni ock slask' omkring i skojin o' ingalunda fjätadryg!» — prisade han den ädelmodige gifvaren.

Med skämtsam högtidlighet tillsporde vi nu den unge husbonden om nattkvarter stod att fås i gården.

«Hvi kan int' Ni ligg' här i natt» — svarade gossen högst välvilligt men orubbligt allvarsamt och utan att märka våra roade miner. — «Sägin åt mamm' att ja' har gifvi Eder lof! Men nu måst' ja' ga', Janne-Jåhan slapp på rymden o' ja' har lofva' Syster-Maj ti' skåda ett', att han int' trillar i åen. En kar' måstar hald ole sitt jämst åt kvinnona, pa' papp' säga.»

«Ja, han Matts, no' vejt han huru e' ska' vara», — hördes i detsamma en säflig stämma. Det var Dräng-Anders, en halfgammal karl, som hela sin tid tjänat i gården. Folket ansåg honom «välakti't beske'li» och sade, att «de' finaste var borta». Han var allas vår vän sen tidigare besök och gladt blef återseendet.

En österbottnisk bondgård är — såsom hvar man vet — en mycket prosaisk företeelse. Men Dalabacka var en vacker människoboning.

«Huru präktigt och färgstarkt träder ej höstlandskapet fram mot de brandröda kvällsskyarna!» — utbrast doktorn. — «Huru bra gör sig icke skogsåns ringlande blå band därborta mellan löfdungarna och fälten!»

Af kärnfriskt jättetimmer uppförd, hade hufvudbyggnaden trotsat ett sekel. Det brutna taket, den inbjudande förstugan med sina utskurna träpelare förde jämväl tanken tillbaka till den gamla goda tiden. Svalen och de många småbodarna, stenfähuset och den näpna väderkvarnen, högst på krönet af kullen, verkade välmåga och trefnad.

«Här ha' goda och sträfsamma människor länge bott» — sade skogslöparen, fundersamt seende sig omkring.

Det inre svarade godt mot det yttre. En riktigt gammaldags, hedersam storstuga mötte våra blickar, — en väldig spis, långbord framför väggfasta bänkar, högsängar i tre våningar, dalklocka och hängande hörnskåp — allt i färggladt, bondrödt och blått ....

Midt på det enrisprydda golfvet stod gårdens värdinna, lille Matts' moder, en kraftigt byggd kvinna med värdig hållning och allvar i blicken.

Men då vi, muntert hänvisande till «husbondens» löfte om nattkvarter, utbådo oss hennes stadfästelse, välkomnade hon oss storleende.

«Ja, han pojken för ett strängt regemente» — sade hon, men löjet dog bort, då hon fortsatte: «Herrarna må tro, att Lill-Matts me' allvar tar sitt husbondskap; ibland vet man int', om man ska' skratta eller beundra. Hela sista vintern satt Matts vid farfars sotesäng och lyssnade till gubbens berättelser och maningar. — 'Ja' lägger dej på hjärtat, Matts Mattsson, att bli en bonde god och svensk, och öfver allt annat älska Dalabacka, din arfvejord' »— hörde ja' den gamle ofta säga. O' Matts, han vardt så täjin af farfars ord, att de för alltid — tror jag — liksom rikta' in hans lif.»

«Ja, han Matts, han Matts, makan ti' pojk' finns int i sju kyrksocknar» — sekunderade Dräng-Anders.

I Faster-Mumm, sexmannens nittioåriga syster, som i «hejmanspapren» tillförsäkrats «sytning i gården till döddag och därefter en hederlig begrafning med mat och brännvin», återsågo vi äfven en gammal bekant. Svartklädd, högrest och mycket mager, med stenblinda ögon i ett stenanlete, satt hon vid spinnrocken — utan afbrott — nornan lik, spinnande ödets trådar, som vi på lek brukade säga hvarandra.

På värdinnans vänliga inbjudan slogo vi oss ned, och den första törsten släcktes med färsk tjärnmjölk i snidade trästånkor. Snart puttrade också toddyvattnet uti kitteln och Syster-Maj — en finhylt sjuttonåring med den svenska ansiktsovalen — pysslade bestyrsamt med potatisgrytan.

Så kom pratkvarnen i gång. Med allt skäl prisade vi den fina stugan och de välstillade kreaturen, som idisslade utanför gallväggsfönstret. Och Dräng-Anders' heder voro de vackra rågskylarna på bröståkern. Men vårt lifligaste erkännande vann den aktningsfulla omsorg, som bevarat gården i samma vackra gammaldagsskick som under sexmans tid; det fröjdade nog den gamle i grafven. — Härifrån sprang samtalet öfver till vår värdinnas och hennes barns ankomst till gården.

Sedan till vår ära släktklenoden — den vackra tennkannan med «Karl kungen den tolftes» namnskiffer — framtagits och fyllts med varmt vatten, stod toddyvirket färdigt på furubordet. Härefter berättade vår värdinna:

»Mattsson och jag hade ju båda läng' vistats i Amirika; där blef vi bekanta o' gifta' oss. Lill-Matts' far var en skicklig byggmästare; en drifvand' natur o' tjäna bra me' pengar. Han va en man, som all' kvinnor måsta tyck' om, vare se' di ville eller int. En god husbonde var han mej, fast han var lite' drickiger af sej; o' godt hade vi det tillsammans, han och jag; men, så kom hans onda bråddöd — han blef dödsskjuten.»

Ett moln af svårmod lägrade sig öfver berättarinnans panna, då hon, besvarande våra frågor, framhämtade ett gammalt exemplar af «Svenska Amerikanen» eller «Svenska Tribunen» — hvilkendera det nu må ha varit. Häri stod följande utprickade notis att läsa:


Tioåring sin faders hämnare.

     En uppskakande händelse tilldrog sig härstädes förliden lördagsafton — skrifves till oss från Seattle. — Efter afslutad veckolikvid samlades såsom vanligt en mängd skogsarbetare från de stora camparne och timmerhyggena österom staden å gamla Bill Snakes bekanta kroglokal. Bland gästerna syntes många skandinaver. Whiskyns verkningar förspordes snart. Mest utmanande och oregerligt uppträdde en ökänd sälle, Ned Buffum, fruktad för sin våldsamhet och vildsinthet. Omsider förlorade en af de närvarande, Mr Mathew Matson, bördig från Vasa län i Finland, tålamodet. Vredgad reste han sig, dref orostiftaren på dörren och kastade honom på hufvudet i gatan. Efter en stund återinträder emellertid Buffum, närmar sig oförmärkt Matson och jagar bakifrån tvenne kulor ur sin revolver i den intet ondt anandes kropp. Matson störtar upp, rycker i sin tur en revolver ur fickan, men segnar i detsamma död ned. En obeskriflig förvirring uppstår, hvarunder åter tvenne skott lika oväntadt ljuda. Mr Matsons tioårige son, Mathew, som af sin moder sändts till krogen för att påskynda sin faders hemkomst, hade, osedd i trängseln, upptagit faderns på golfvet fallna lilla fickrevolver och afskjutit de senare skotten mot dennes mördare. Ordningsmakten, som genast omhändertog Ned Buffum, anser hans tillstånd mycket betänkligt. Af sina stallbröder fördes den döde Mr Matson hem, dit äfven den gråtande, lille Mathew bars — i triumf. Mr Matson skildras som en allmänt omtyckt man, redbar och dugande, men han hade ett hetsigt lynne och en tung hand.»


«De' var fan» — utbrast skogslöparen med hjärtligt eftertryck, då jag slutat läsningen.

«Hell din hand! — hette det fordom. Ja' dricker lille Matts' skål», — sa' doktorn och höjde sitt glas.

«Ä' detta sant. Var de' verkligen Matts?» — sporde jag, som alltid varit en Thomas.

«Ja. De' var Lill Matts» — svarade modern med en brinnande rodnad på kinden. — «I «The Wild West» händer dagligen så mycky, som ingen här hemma drömmer om. De' var han tyngsta da'n i mitt lif. Trots mina böner bruka gossens far, när han hadd' sej i hufvu', lära honom skjuta me' en lillan revoll o' oba'rt godt handalag hadd' pojken. Gruveli't ä' de ju att tänka, att sånt ett barn har utgjuti' blod och skarpt har ja' förebrått mej, att ja' skicka honom ti' krogen — men han hade sådan makt öfver sin stackars far. Om mördaren lefver eller do', vet ja' int o' vill int veta … ja' hoppas för barnets skull att han kom sej … Fast hela min egen släkt är i Amirika, fick ja' efter min kar's död en sky för hela lande'. Gärna anto' ja' svärfarsgubbens anbud att vända åter till fosterbygden o' öfverta' Dalabacka. Ett godt hemman ä' de' ju ock, o' Matts' släkt har alti' va'li huldi's den förnämligaste i denna omtrakten — själf ä' ja' bara en fa'ti' torpardo'ter. O' dessutom» — tillade hon med sitt vackra, stolta modersleende — «var vi tvungna att följa me' Matts, för han sa', att han går ti' fa'sfar, om han också ska' kräka längs Pacificbanan tvärs öfver Amirika o' sema öfver ocean.»

Stugudörren öppnades och in träder lille Matts, ledande Janne-Johan vid handen. Då gossens ögon föllo på våra glas, förmörkades hans glada uppsyn; hans ögonbryn drogos tätt samman och han tilltalade oss barskt:

«Ja' tror Ni syper! He' får int ske i min gård!»

Med en saknadens suck sköt gubben Anders det glas också han erhållit ifrån sig sägande undergifvet:

«ja' ja — no' vet Matts hur' e' ska vara!»

Det såg hotande ut med vårt lilla jägarkalas, men liksom mången gång förut klarade skogslöparen skifvan, lugnande gossen med en vänlig förklaring.

Efter en blick på moderns ännu upprörda ansikte gick Matts stilla fram till mig och sade lågt:

«Ni må int ha tala om pappas grömma död. — Han måstar skon' kvinfolke'. Ja' låss' int minnas nå'nting, fast ja' så' alt — altsammans. O' ja' glömmer 'e' aldri', så flygand' arg o' bedröfva' vardtja'» — slutade han förunderligt hårdt mellan sammanbitna tänder.

Jag drog gossen till mig och strök hans flammande kind.

I detsamma upptäckte han ett gulnadt papper, som åtföljt den amerikanska tidningen. Matts igenkände genast «fa'sfars breiv ti' mamm» och frågade om vi icke ville höra det. Han kunde det utantill; så många gånger hade hans moder läst det för honom. Och utan vidare uppmaning uppläste han med ljudelig stämma en sålunda stafvad och affattad epistel!


«Til min Kärälskeliga Sonakunu Maja Stina Larsdotter!

Nu fatar Gubben sin stuma Penna för at oprätta dig. Til skrifvande stund hafver jag hafvit helsan och önskar Dig och bånen sama stora Guds Gåfvan. Men tung wilar dock Herrens hand över mej syndare och utöver mitt hus. Dödbreivi från Dig förkunnar huru Min Siste Son, Matts, min granna pojk, som beklageligen från mig viken äst, död vorden är i främand land för mördarhand. Hans blod kom dock öfver mördarns Gudlösa hufvu: ske Guds vilja! Derutaf hafver jag stor hugnad. Ett oskyldigt barn, ett modigt svenskt hjärta to försmädelsen ifrå oss. Så behöfver ja int lemna hämden åt Herren och thärmed Honom i mina böner besvära. För then skull ska mina ben wila roligt i grafven den kalla. Men Dalabacka min Goda Gåårdh — Jorden som mina Fäder uthan återwändo brukat i tryhundra åhr. Skal Hon, som jag älskat, gå til främmlingar, skall hon fråntagas mitt eghet kött; fråntagas them, som uthgått ur krafften i mina länder. Två härmäfinnar har redan bjudi stora pangar för heimane och min dyra, skyhöga Skoogh. Nej, nej ropar det jypt ur min själ. Sonlös bönfaller jag dig, qvinna. Statt upp och drag med dina barn öfver hafvet, såsom det skrifvet står, på det at lill-matts må besita sin arfvejord och Dalabacka blifva när honom och mitt slächte.

Åt Matts Mattsson den yngre har jag redan låti skrifva hemmane. I mer än fämti åhr har ja komdera i min Gåård och hafft regemente i Ådalen och hvarken prost eller fogd har dit stucki sin näsa. Nu lemnar jag alt åt Dig, en främand Qvinna men mina barnabarns Moder. Trädh til lås och Nycklar, Matmors Heder och magt på dalabaka gårdh, såsom gammal Lagh det bjuder. Medh min mun wil ja prijsa dig Maja Stina om du lyssnar til min stämmo. Men förbannad vare du om Du dröjer, om du förakthar den gamble, som nu inför Döden beder. Opdaga ska ja ga, krosa och Gastkrama dej hvarhälst du dig undsticka månde uthi thenna Synda Wärld.

Wänligen ifrå:

Bonden Matts Mattsson Dalabaka d. ä.

Kyrkosex — ock byaåldermann skrifvet uthi hans ålders åttationde nionde åhr i Ådalen 1888 efter Kristi Böördh.»


«Så ska' de' låta! Ett manligt tal! Förbanna mej!» — utbröt skogslöparen förtjust — «En hedersknyffel var han gamle sexman — visserligen?»

«Han Matts, han Matts, han kan prädik o' all ting» — beundrade den trogne Anders och tog sig i förnöjelsen en klunk.

Högeligen belåten med erkännandet, tog Matts ihop med sina högviktiga göromål i stugan. Janne-Johan fick en stor knif — mången herrskapsmamma skulle ha svimmat vid åsynen af densamma i sin älsklings hand — och med förklaringen att »pojtjin ska' bli träslög som papp» manades han att gå lös på ett vedträ. Själf begynte Matts reparera ett underligt ting — fogelbur eller råttfälla — allt under det han pratande underhöll oss.

«Ja, sir Ni, såleis har 'e' altili vari på Dalabacka som fa'sfar skrifva. I trihundra år o' meir, kanske ända från Adams tid — eller hva han nu hett som olofvandes gnaga på äppelträ — har vårt släkte suti här; gården har vi bygt o' all åkrar o' ängar har vi bruti opp ur villa skogen, börjandes från gamla Stubben, som me' steinyxon hacka opp lande' o' bränd' sveden ... Många storkarlar o' kärnkvinnor ha bodd på Dalabacka — berätta fa'sfar. O' många ägodelar ha de' haft o' all sin tid loflige vari' o' ostraffligen lefva. — I frid ha di regera' o' efterlemna' ett ärli't namn ... Ni ha ful hört talas om Dalaback-Tollman — riksdagsgubbin — han,'som hadd' silfverknappar i klädesrocken o' en käpp me' gyllene krycka, som han fått af Kungen, fast han trössa process' me själfvaste höga Kronan. En tokon karl var han, tollman! O' kloka Valborg, som kund' bota både människor o' djur, o' gaf visliga råd, profeterandes ... Stormor på Dalabacka tala' på sin tid all' människor om. Hon rådd' om hela Ådalen o' var så rik o' högmodi', att hon int gaf dotron sin åt prästen — förty en bonde, en storbonde af god släkt sku' flickan ha. O' Inga Mattsdotter, henna' som folke' kalla' den fagra o' Liljan på Dalabacka. Så däjeli var Inga, att hon hvar dag måste draga skön kläder uppå o' gånga ned till åen för att spegla sej. Men Åmannen upptändes af kärlek o' ville ha Inga till brud. O' han lockade henne ti' sej i åen, så att hon droknade i vattnet.

Mang a'der kund' ja räken opp; såsom Starka-Mathias från Ådalen, som slog två kasackrysar under krige! Alla — alla voro di af min släkt, o' här på Dalabacka ha di lefva o' dött. Tärme' pa fa'sfar säga, när ja' var ilak o' ounast fara ti'baka ti' Amirika: Nej Matts, här ä' ditt Amirika, här har

Gud satt landamäre till dig; o' ein gang, tå gubbin va' riktit i tagen', sa' han: Dalabacka ä' ditt konungarike, Matts, ty bonden på sin ärfda torfva är kungen lik! — Ja, han fa'sfär han var så opplyfta', han kuna si he granna i alla ting o' tala' så vist» — slutade den lille berättaren med glänsande ögon.

Det var inte utan att vi — gamla karlar — också ryktes med. Roade läto vi gossen gå på.

«Ja, fa'sfar, sexman, honom känd' ni nu hälst. I alt var han en rama gubb, he säger folke' på hans döda mull. Honom ville jag likna! Fa'sfar var han tolft bonn på Dalabacka o' ja' ä' han trettond'. När ja' blir fullan kar' ska ja gift mej — fa'sfar vila 'e'. Ja' tänker fara ett en lillan norsko, som ja vardt så känd me' i Amirika. Hon var bara sju år men så fin ti' si o' känn opå, o' vi samsades om gifte. Mathea hett' hon — Matts o' Mathea tycker ja passar så godt ihop. Mamm' säger, att ja ska ta Aderstu-Lill-Fia, men int vill ja ha henna; hon ä' så snoro' om näsan. Fast, no' är 'e' sant, att Fia ärfver halfva grannheimane, så att rik blef ja' som Stormor på Dalabacka, om Fia o' ja' blef äktafolk» — kom det plötsligt litet betänksamt, men så fortsatte Matts med ökad ifver: — «Tolf pojkar tänker ja lägg på o' all' ska' di heta Matts, för si, så har Dalabackaböndren heta i urminnes tid o' he namne' — sa fa'sfar — får alder dö ut, så läng värden står o' en svensk fins här i lande' ... O' fyrti kor ska ja' ha o' åtta hästar o' en ridfåla. Åt mamm' vill ja' bygg en sytningsstugu o' komå'san måstar tagas opp o' rågsås. Mathea ska' int träng' ga i fäuse — en stillarpigo har no' bonn på Dalabacka råd ti' hålla. O' när Anders va'l gambel, får han ligg' på u'nen o' röjk' hela Guds långa dag ... Syster-Maj ska få en go' utlösen o' fästman ska' ja' utsi åt henna, ty broder ä' systers giftoman sa fa'sfar. Men Janne-Jåhan o' ja' ska' bo i lag på Dalabacka, så läng' vi lefver, o' int en filbunka ska' säljas från gå'len så int han ena frågar han a'der. Mytjy har ja' ti' uträtt; mytjy har Dalabacks-Matts ti lefva för ... o' bra ska' han ställ för eder allihop, bara han hindar väx' till na' liti'.»

Med af förtjusning öppen mun hade Anders åhört sin lille husbonde. Lycklig insköt han nu:

«Ja, ja Matts, så ska du göra, så ska du ha 'e'. O' ja' ska arbet åt dej så läng' ja' orkar rör' ett finger.»

«De' ä' rätt Matts, att du är trofast. Hemta du Mathea till Dalabacka, när du blir stor?» .— prisade också doktorn helt upplifvad.

«Ta' du Snoro-Fi och halfva hemmane'!» — skrattade skogslöparen.

Men Matts — den lille pratmakaren — fortsatte att berätta. Gladeligen gaf han oss i samma stil yttermera del af sin forntidsvisdom och sina framtidsplaner.

«Jag tycker om den varmhjärtade pojken» — sa' doktorn halfhögt till oss, när Matts slutat. — «Barnsligheten, den frimodiga öppenheten i förening med allvaret och karlavulenheten skänka ett säreget behag åt hans lilla person.»

«Storliga har gossen fröjdat mitt svenska hjärta» — tog jag i min ordning till ordet. — «Ett förnämligt bondehus' förhoppningar och minnen ha ju lifslefvande tagit gestalt i honom och hans berättelser ... Gry finnes i den pysen, och af gammalt, godt virke är han ... Här, långt borta i skogen, möter oss en fläkt af historiskt, svenskt bondehögmod — de nordiska fornböndernas höga mod — ättstoltheten, som manar till dåd. Den förnäma egenskapen trodde jag utdöd. Men den lefver måhända; skall kanske lefva? För den tömmer jag nu mitt glas i botten.» ...

Medan de två gossarna härpå angrepo sin aftongröt, frågade Matts plötsligt:

«Tror ni, stassfolk, på troll o' gastar o' igengångare ? Fa'sfar har sitt tomten o' själf har ja' hört åmannen ringa: bing, bång. Här 'e' sköni ramt på Dalabacka liksom på all gambel, bäter gå'lar — pa fa'sfar säj. Ein gang lå ja bakom han stor, grå rian, där Janne Mattsson, han sjund' bonn på Dalabacka, sköt ihäl den vrångvisa fogden, som vila pant ut vårt heiman, o' ja' hörd' hur' 'e' böuka o' råma. Först börja' ja' spring, men så blygdist ja' o' tänkt': komber 'e' så komber 'e', men — alder kom 'e' na», — slutade pojken med en lustigt besviken ton.

«Ja, han Matts, han Matts, han känner ingen fruktan! Ej fan o' hans anhang, ej rådar o' trolltyg kan honom förfära!» — vittnade Anders, smått bekymrad öfver slik ogudaktighet.

«Nu har du frållat nog för i dag, Elim!» afbröt modern här resolut sin förhoppningsfulle son.

«Herrarna ska' int mer narra honom att fortfara — men Herrarna ska skämma ut honom för han är så lat ti' läsa — int ä' han hårdlärdt, men han ä' så ohågad. Han ä' en toko ingeniöra, att han kan laga fogelbura o' all ting, men sätt' han ti boka så ä' han sämber än Krans.»

Tyst åhörde Matts moderns förebråelser, sökande tröst i den andra grötportionen. Så reste han sig, knäppte andäktigt ihop händerna, suckade belåtet och sade:

«Ett första gröjtfati vardt ja mätt, men nu ä' ja stinn. Tack gode Gud!»

Också vi jägare fingo vår sköna aftonvard; nypotäter med en fårboge samt stekta rudor från skogstjärnet. Under tiden kördes småpojkarna till kojs i en mycket egendomlig bädd på medar — ett mellanting mellan säng och vagga ... «Fa'sfar har själf som bån liga här» — upplyste Matts med stolthet.

Vi afslutade vår måltid med att dricka för den rodnande Syster-Maj och — trots hennes protester — för ett snart bröllop i gården. Vi drucko för vår präktiga värdinna; för Dalabacka gård och för dess unge husbondes välgång.

«Tack gode herrar! Måtte ja bara få behålla honom — Matts» — svarade Maja Stina Larsdotter vemodigt — «Sånadär kloka barn bruka int bli gamla. Han är mej mycket kär! Men — ingen vet hva' galt af grisen varder, säger ordspråket.»

Nu öppnade för första gången ödesgudinnan Faster-Mumm sina blodlösa läppar.

«På tidi' sådd trösta icke, ej för tidi't på din son! — sa' väl di gamla — men de' bäres mej före, att Matts blir en dukti' kar' — en karakar' — hvars like knapt su'ti på Dalabacka. Men lite' — Maja Stina — lite' kommer 'e' an på, huru länger man lefver på jorden.»

Under intrycket af den underliga gummans ord rustade vi oss saktliga till natten. Plötsligt bröts tystnaden af en bedjande, sömnig gossröst.

«Faster Mumm, kom o' lull Dalabacken!»

En ljusning gick öfver stenanletet och oändligt blid hastade den blinda att åtlyda sin lille väns kallelse.

«Öfverlämnande sig i Ödets händer» — som doktorn leende sade — inslumrade så den regerande bonden på Dalabacka — Matts XIII ... Och han drömde förvisso vackra gossedrömmar om sitt konungarike — om Dalabackas frodiga fält och djupa, svala skogar ...

Arla väckte oss en strålande sol, och vi lämnade redan i morgonstunden vårt vänliga härbärge. Uppriktiga voro våra tacksägelser för åtnjuten gästvänskap. Förtäringen kostade en ringa penning; nattkvarteret intet — öfvertalningar båtade icke. Ännu roar mig minnet af unge doktorns enskilda, litet galanta afsked af Syster-Maj, som täck och morgonsval räckte honom sin hand. Doktorn ville gifva tösen litet «extra» för hennes besvär, men plötsligt uppenbarade sig den allestädes närvarande husbonden och med en stämma, som icke tålde motsägelse, nekade han systern att taga emot «pängar af herrar» — Dalabacka vore ingen «gäschivargål». Helt förskräckt drog sig den stora flickan — så oskyldig hon än var — tillbaka och slokörad tornade doktorn af.

Ännu i skilsmässans ögonblick aflockade Matts oss ett löje. I samma ögonblick vi på affärd passerade åliden nedanför gården, upphäfver en af där med mete sysselsatta pojkarna ett hiskligt klagotjut, emedan han förlorade sin enda metkrok — sin dyrbara egendom. Deltagande spörja vi hvart den tog vägen.

«Han si'ter me' i näsan!» — upplyser Lill-Matts lugnt, tummande om sin röda nästipp.

Tablå! ... Det befanns verkligen att kroken vid utsvingandet fastnat i Matts rörliga, lilla tryne, hvarvid refven sprungit.

«Lille Spartan!» — sa doktorn, då vi till ett sista afsked nickade åt vår vän — Matts Mattsson Dalabacka.

*    *

Två år efter den skogspromenaden, en kall, blåsig vårdag i islossningstiden, möter jag jaktkamraten — den unge stadsläkaren. Hans lefnadsmodiga anlete var förmörkadt och jag sporde, hvad som stod på.

«Du mins väl ännu den lille bonden på Dalabacka?» — lydde motfrågan.

«Honom glömmer jag visst aldrig. Jag håller med gamle Anders: hans like finns int i sju kyrkosocknar.»

«Lyssna då min vän!» — sa doktorn sorgset. — För tio dar sen skrann yngre brodern, Janne-Johan in uti en råka i åisen. Matts, som stod på gården, sprang utan betänkande nedför den lodräta åbranten i det iskalla vattnet och fick med ansträngning den drunknande i land. Finn-Jaako, som också råkat i sjönöd, hjälptes äfven på det torra, och sist bärgades den hurtige gossen själf i medtaget tillstånd af Dräng-Anders, som blindt rusat ut i vattnet ända till halsen. Men nu gick det som det brukar gå i denna grymma värld. De andra gossarna sluppo undan med förskräckelsen, som det heter, men Matts ådrog sig lunginflammation; häftig, som denna sjukdom ofta drabbar en stark fysik. Jag har gjort flere resor till hans sjukbädd; jag kan säga, att jag gjort hvad jag förmått, men i går låg Matts inför döden i sin förtviflade moders armar. Han kastade sig af och an med pipande andedrägt — i half yrsel. Och, vet du, hvad det var rörande, att höra på hans fantasier i febern — lika liffulla och manhaftiga och lika — barnsliga som någonsin förr.

«Vattne' var så kalt, så grömt kalt» — klagade han till en början — men hur' sku' ja' nånsin kuna' si mamm' i ögona, om Janne-Jåhan hadd' drokna midt för näsan på mej! Gubbin i åen fick int Janne-Jåhan, fast han frejsta! ... Ska' ja' dö nu, mor? Int sku' ja vila dö än! Fa'sfar åla' me' ti' bli en bra bonn ... o' no' sku' ja' ha bjudi' till. Alder mer får ja' rid på fålan o' lek' me' byspojkan o' ålder mer slåas me' Jaako», — hans blickar sökte kärvänligt lekkamraten — trätobrodern.

«Int vill Jaako nanten meir låas me te, Matt», — snörflade den andre, gråtande som en sprutkanna — «Koa krannar ka vi aiti vara!»

Och stackars gamle Anders stånkade tårlös i största vånda:

«Oj, oj, Matts, Matts! Inte får du dö — inte ska' du dö!»

«Jo, Dalaback-Matts ska' dö nu!» — sade gossen, fast som alltid. — «Gråt int Mamma! Int ä' jag rädd! ... Rak går väjin för Dalabacka-böndren till Himmelens port — ty ärliga ha vi lefvat ...

«Låt upp, Petrus Portvaktare,» — säger ja' — Låt upp — Ja' känder eder godt, Simon-farbror! He va ni, som högg öra' af öfversteprostens dräng, när di a'der stackaren lupo från Jissus i hans stora nöd!

O' gubbin bjuder välkommen. O' så får ja' träff' papp' o' fa'sfar o' kanske — kanske — får ja' sen si Tollman o' gamla Stubben o' alla di andra bussiga bönderna från Ådalen, där di si'ter me' palmur i sina händer! ... Roli't blir 'e' ... bara di int sjunger för mytjy ... o' han får rör på bejnen na liti ibland ... Du söker väl sen, mamma, opp Elim, din egen pojk? … Men Janne-Jåhan ska' bli bonn på Dalabacka efter mej o' lefva i hundra år o' ha en pojk, som ska' heta Matts! ...

Nu ... nu ... dör ... ja' ... snart, men, he är 'e' sa'ma, för åmannen fick int äntå hälder Janne-Jåhan! ... Eit liftag ... to' ... Dalaback-Matts ... me' trolle'!» — hviskade han sist, knappt hörbart, med blicken i brand.

Dödsarbetet begynte så småningom och nu; nu är Matts — den tappre, lille Matts — i Vallhall.

Högrest och svartklädd — mer nornan lik än någonsin — stod Faster-Mumm vid den dödes läger, stirrande hemskt i rymden med sina blinda ögon. Mekaniskt följde hennes händer en osynlig tråd. Högtidliga ljödo den sekelgamlas ord:

«Bitti' — ren bitti' bars de' mej före, att Lill-Matts sku' varda en duktig karl — en karlakarl. Han — var född med en mans själ; o' en mans gärning har han öfvat — så liten han var. Hvad viljen i mer! Hvi gråten I — I fåkunnoga? Ringa betyder det att man länge lefver!»

«Ja, Jarlarne dö, men trälarne lefva — heter det ju af gammalt» — ändade doktorn sin skildring. — «Och jag — jag tror, att Lill-Matts var ett jarlaämne. Ödet är blindt! Ödet är grymt! Huru väl behöfde vi icke nu, just nu, svenska bondehöfdingar i detta landet!»

Vi skildes — uppriktigt bedröfvade.

*    *

Åren ha åter gått! — För några veckor sedan hörde jag med oblandad glädje, att Dalaback-Janne-Johan — den unge, välkände bonden från Ådalen — fört till dopet sina förstfödde — ett kärnsundt tvillingpar.

«O' båda ska di heta Matts» — så hade med myndighet den unge fadern bjudit — «båda ska di heta Matts, — he gar int af me' minder; han ena Matts Elim o' han ander Matts Matathias! O' va'l 'e' int kar'ar af döm, så är 'e' för underbart, förty påbrå fins — o' namn ha starka tydor, ha makt öfver människoöden.»


P. W. Lybeck (1911) Den siste majgreven och andra Österbottningar.
Stig Haglund digitaliserade och tillhandahöll.


Läs mer:
Ett föreståndarjobb i "ödemarksbyn" av Nelly Fågelbärj.
(Inf. 2005-04-26, rev. 2007-07-22.)