Det lilla Nykarleby räknar bland sina söner icke mindre än sex skalder och författare samt skulptören Viktor Malmberg, son till apotekaren Nils M. De har samtliga gjort sin hemstad all heder [Efter att boken skrevs har bland andra Gösta Ågren, Anita Wikman, Eva-Stina Byggmästar, Peter Sandström, Kurt Levlin, Robert Åsbacka m.fl. följt traditionen.]

Här har Zachris Topelius, Mikael Lybeck [på bilden], Paul Werner Lybeck och R. R. Eklund sett dagens ljus. Gånge Rolf och Ernst V. Knape har under många år levat och verkat i staden. Joel Rundt är född och uppvuxen i Nykarleby landskommun [Kovjoki].

Litteraturhistorien har mycket att berätta om dem alla med undantag av en, nämligen Paul Werner Lybeck [1861—1911]. Därför vill jag här ägna honom några minnesord.

Paul Werner Lybeck gick sin livsbana obemärkt fram, och när han gick bort, var det knappast någon, som förband hans namn med minnet av någon litterär verksamhet. Det var först efter hans bortgång hans författarskap blev uppmärksammat och gav honom hans plats bland vårt lands svenskspråkiga författare.

Det finns väl ej många som är medvetna om, att Paul Werner Lybecks förutsättningar för författarkallet måhända i själva verket inte var mindre än hans broders. Det var dels hans levnadsbana, dels vissa drag i hans personliga läggning, som inte tillät honom, eller kanske rättare inte kom honom att utveckla dessa förutsättningar i rikare mått. Han var en mångsidigt begåvad person med omfattande intressen, en ”de stora möjligheternas man”, men den bana han efter en snabb kandidatexamen valde, juristens, tillfredsställde honom icke. Han blev ett av de många exemplen på huru vardagslivets rutingöromål inverkar förkvävande på det, som borde utgöra det livskall, mot vilket nedlagda anlag syftar.

I hans personlighet låg dessutom något, som blott för en Paul Verner Lybeck intimare krets blev i högre grad märkbart: en livets pessimism, känslan av tveksamhet inför dess möjligheter och mening, och en viss känsla av vanmakt inför det, som bestämdes av ödet. I Mikael Lybecks berömda Nykarlebyroman Tomas Indal återfinner vi hos huvudpersonen mycket, som bär brodern Paul Werners drag: den intelligente, till en större verksamhet danade mannen, som slocknar bort i hemstadens tråkiga förhållanden, — vi finner Paul Werners livserfarenheter, — drömmarna som svikits och resignationen över ett förfelat liv.

Författarskapet blev för Paul Werner Lybeck icke något livskall. Det som han inom detta område frambragt blev endast spånor: enstaka berättelser i tidningar och tidskrifter, som han själv ej ens hade tänkt giva en varaktigare form. Efter hans död har några av dem sammanförts och befordrats till trycket av brodern Mikael. [Den siste majgreven och andra österbottningar, 1911.]

Sina motiv hämtar Paul Werner från födelsebygden. Staden före branden möter oss i ”Den siste majgreven” med ett återsken från stadens glansperiod. Från en nyare tid återfinner vi ”En konungason”, som för oss äldre nykarlebybor var en så välbekant företeelse i våra ungdomsdagar. Främst dröjer han med förkärlek vid de kärntyper av österbottnisk allmoge, som han stiftat bekantskap med delvis vid ting och rättegångar under sin juridiska bana, som sålunda ändock inte blev alldeles utan betydelse för hans litterära produktion. Han får en värdefull inblick i folkets sätt att tänka och känna om livets olika värden, och han pekar med stolthet på föreställningssätt och karaktärsdrag, som han funnit redan i fornsagan. Där är den trots sin fattigdom så oböjlige bonden Henrik Hudd, bondehustrun Magdalena Ljungarå och den 11-årige Matts Mattsson Dalabacka, som redan som 8-åring blev sin faders hämnare, men kort därpå själv gav sitt liv för sin broder. Där går ”Lille Mårten Timmerbas” underbara färd från Ryss-hedningaland till Österbotten i sällskap med gamle Odin själv. — En samling om endast sex korta berättelser är det litterära arv Paul Werner Lybeck efterlämnat. Det hade behövts endast ett par av dessa för att låta oss i honom finna en skildrare av rang med blicken fästad vid det djupa och värdefulla i folkkaraktären.