Repslageri

Repslageri, yrkesmässig tillverkning af tågvirke. I många länder finnas olika arter af slingerväxter, som endast behöfva afbarkas för att bli användbara som tågvirke; i andra länder åter tillgrep man för samma ändamål senor. När man från snoningen för hand öfvergick till verkligt repslageri, är okändt, men det måste ha egt rum i förhistorisk tid, till hvilken odlingen af lin, hvaraf allehanda repvaror förfärdigas, går tillbaka. I en egyptisk grafkammare från omkr. 2,600 f. Kr. finns en framställning af en repslagare i arbete (se pl., fig. 1), och såväl för jakt, vildfångst, segling och fiske som för tillverkning af bl. a. musikinstrument torde alster af repslageriet ha framtvungits af behofvet redan i de aflägsnaste skedena af mänsklighetens tillvaro. Vikingarna nyttjade äldst basttåg, men senare remmar af hvalrosshud; i Gokstadsskeppet (se  D r a k e,  sp. 818) funnos rester af spunna kohårsrep.



Fig. 1. Fornegyptiska repslagare i arbete.


I Sverige omtalas repslagare som handtverkare i Gottlandslagen, och deras skrå stadfästes 1428. 1656 gåfvos af Repslagarämbetet “Skråå och Gillesregler“, hvarefter repslagarskråets historia i stort sedt sammanfaller med öfriga skråns och skråväsendets. Det material, som från äldsta tider nyttjats, är lin och rysk hampa, men äfven många andra fiberämnen kunna med fördel användas, såsom Manila-, Nya Zeelands-, Bombay-, italiensk hampa, sisal, aloe, kokostågor, kinagräs, bomull, jute m. fl. Dessa råvarors beredning har framkallat en mängd uppfinningar af maskiner och metoder. Det äldsta patent, som uttagits på detta område, ett instrument för bråkning af hampa, bär numret 143 och är af år 1664. Repslageriyrkets arbetsmetoder undergingo endast få förändringar från medeltiden till midten af 1800-talet. Arbetet kan uppdelas i häckling och garnspinning, tross-slagning och smågodstillverkning, och dessa olika tillvägagångssätt kräfde olika särutbildning af yrkesmännen, som kommo att delas i två stora grupper, repslagare och sejlare. De förre voro kabelgarnsspinnare (alla trossar göras af kabelgarn), hvilka spunno allt garn i höger hand och därför måste vara högerhändta; sejlarna däremot spunno smågods, som till större delen var “vänsterdraget“, hvarför de i regel voro vänsterhändta.

H ä c k l i n g  o c h   g a r n s p i n n i n g. Vid kabelgarnets spinning i en bana tillgick det på följande sätt. Hampa-risten (en ombunden docka hampa) lägges på golfvet i häckelboden, och “ristbandet“ afskäres. Sedan tar repslagaren därur en “handa“ (hvad han bekvämt kan omfatta med en hand). Beroende på huru rent garnet skall bli, kan nu förfaras på olika sätt. Dess ena ända lindas ett hvarf om högra handen, och med en armrörelse kastas den öppna ändan öfver häcklan och dras sedan utåt, hvarvid kortare fibrer glida ut och kvarstanna i häcklan. Efter 5—6 slag vändes handan och häcklas i andra ändan. Denna första häckling kallas “toppning“. Om man låter såväl tågor som blånor kvarstanna i häcklan, kallas hampan “samtagen“ l. “inklarad“. Den inklarade handan upplyftes ur häcklan, vikes dubbel och ombindes med några fibrer. Den toppade handan däremot tvinnas några slag, på samma gång som den hoplägges dubbel, hvarefter den på samma sätt ombindes. Den inklarade hampan kallas “kut“, den toppade “knocka“ l. “vikt“. Spinnarens första åtgärd är att “sticka för sig“ en handa. Han löser upp kutens omlindade spetsar, sträcker ut hampan rak och trycker dess midtpunkt emot sin midja. Dragande hampan fast ikring sin kropp, insticker han dess spetsar under svångremmen, så att de ej lossna under spinningen. Repslagaren drar nu från midten af hampan fram några “halor“ (fibrer), som sålunda bilda en ögla, och hänger denna på “drifien“ (kroken), som ligger i “hjulkronan“ (ett ställ) ofvan “hjulet“ (se fig. 4), hvarifrån dragningen Sker. Det stora “hjulet“ dras med en vef af “hjulvändaren “, och en rem eller ett snöre från hjulet “drifver“ nu drifterna, d. v. s. sätter dem i rotation. När “rund“ (tvinn) börjar komma fram i garnet, måste spinnaren gå bakåt för att reda ut hampan (fig. 2 o. 5). Om han ej hinner med detta, måste han signalera “sakta“, och detta gör han, om han för ena benet utåt, åt sidan. Vill han däremot signalera “öka“, lyfter han under gången benen växelvis i vinkel bakåt. Nödgas han signalera “stopp“, gör han en handrörelse eller ger till en skarp hvissling. Garnet hålles vid spinningen mycket kraftigt med högra handens alla fingrar, som fast tryckas mot handens insida, och för att såväl öka friktionen som för att skydda handen, låter han garnet löpa i en fårskinnsremsa med ullen inåt. Kabelgarnet spinnes ut på 160 famnar och väger vanligen 1,3 kg. När det är färdigt, lyfter hjulvändaren af det från driften, lägger det ikring en kabelrulle och vindar upp det, hvarvid spinnaren måste följa med fram, hållande i sladden.




Fig. 2. Tysk repslagare i slutet af 1600-talet. Efter Abraham a Sancta Clara.


Fig. 3. ”Huset” med häckelbod vid Nikolaigatan i Visby.



Fig. 4. Repslageri på Gottland.



Fig. 5. Spinnare i verksamhet.



Vid  t r o s s - s l a g n i n g e n  användes fordom följande tillvägagångssätt. På ena sidan i “huset“ (fig. 3) var “hjulet“ placeradt, och i linje med det stod på andra sidan den “stora trosspålen“. Mellan denna och en mindre påle i midten af huset var en grof ekplanka (betingen) fäst i liggande ställning. I betingen voro hål borrade, och däri sutto smidda vefvar (vändjärn, fig. 6), hvilkas genom betingen gående tappar voro försedda med hål, hvari starka järnsprintar voro inträdda. Vid bakre väggen i huset befann sig ett ställ, hvari garnrullarna voro lagda. Ungefär 15 garnsladdar framdrogos nu från lika många garnrullar och fästes vid sprinten på ett vändjärn. Den bukt, som härigenom uppstod, inlades i ett “kast-block“ (en vanlig blockskifva, försedd med en järnring och ett aflångt handtag; fig. 7). Genom ringen stacks en lina, och i denna fattade två man, hvilka sedan drogo blocket utåt banan. Hållande i “kastblockets“ handtag, gick en “slånings-bas“ l. “verkgesäll“, som sålunda “följde“ garnen vid “utskärningen“, d. v. s. med den lediga handen ordnade dem parallella och lika spända. Inne i huset stod en man vid en “bänk“, med inslagna stående pinnar, mellan hvilka garnen fingo löpa, och tillsåg, att alla garn följde med, samt knöt ihop det, som möjligen brast eller tog slut på rullen, hvarvid sladden knöts vid en annan rulle. Till en tross på “full“ längd (120 famnar [216 m]) drogs blocket ut till 160 famnar i banan. Garnbukten upplyftes nu ur kastblocket och fastsattes på en pinne i “akterstolpen“, som “akter“ i banan motsvarade trosspålen “framme“ i banan.



Fig. 6. Akterjärn (de större) och vändjärn.


Fig. 7. Kastblock.


Fig. 8. Stort ”hufvud” för fyrslaget gods.


Fig. 9. ”Käringar”(hufvud) och toppar för treslaget gods.


Därest t. ex. jämnt 15 garn “skurits ut“, så hade man nu 30 garn utspända mellan akterstolpen och ett vändjärn. Samma arbete upprepades två gånger till, hvarefter man hade tre dukter sittande mellan hvar sitt vändjärn i betingen och hvar sin pinne i akterstolpen. Akter i banan befann sig en omkr. 3 m. lång släda (akterslädan), gjord af grofva sparrar, på hvilken var uppsatt en ställning, motsvarande betingen, och likaledes försedd med ett synnerligen groft vändjärn (akterjärnet, fig. 6). Till detta öfverflyttades nu de på akterstolpen sittande dukterna, hvarefter akterjärnet “göres fast“. Genom att därefter draga ikring de tre vändjärnen “framme“ löpte “rund“ fram i de af 30 garn bestående dukterna. Genom rundningen afkortas naturligtvis dukterna, och slädan släpas framåt, men för att ej detta skall ske så fort, att dukterna bli slappa, då det genast uppstår en “kink“ (d. v. s. en knorra), är slädan belastad med “last-tunnor“, fyllda med sten, hvarjämte en “drög“, likaså belastad, är vidhängd efter slädan. När dukterna fått “full hård“, så att de ej kunna mottaga mera tvinn, är klart till “slåning“, d. v. s. hopläggning af trossen. Det för repslageriet mest betecknande verktyget, “hufvudet“ (“lera“, “käring“ l. “topp“; fig. 8 o. 9), är ett äggformadt trästycke, försedt med i längdriktningen gående spår, hvari dukterna löpa. Hufvudet inlägges nu mellan dukterna invid akterjärnet, och detta drages åt vänster, medan däremot vändjärnen i betingen dras åt höger. Eftersom dessa rörelser ske midt emot hvarandra, blir resultatet, att järnen i ömse ändar “följas åt“, d. v. s. tyckas gå åt samma håll. När hufvudet framkommit till betingen, borttas det, och alla tre dukterna sättas på samma vändjärn. Därefter dras detta vändjärn åt motsatt håll mot förut, men akterjärnets rörelseriktning bibehålles. Härigenom “rundas“ trossen, hvilket gör, att den blir mjukare. Treslaget tågvirke är det vanligaste, men för vissa ändamål är dock fyrslaget lämpligare, emedan det blir böjligare; i det fyrslagna ingår äfven en smäckrare dukt, s. k. kalf (se d. o. 2). Under den fortsatta utvecklingen framkom en maskin, som kallas “geschär“ (ty. geschirr; fig. 10), en sammansättning af de förut nyttjade verktygen. Om geschäret var uppsatt mellan två ståndare i huset, gjorde det samma tjänst som betingen, men kunde dragas af en man, medan betingens vändjärn fordrade en man för hvarje järn. Geschäret kunde också fastsättas på en släda l. vagn, och det var medelst användande af det rörliga geschäret, “klarskifva“ (eng. yarn guide l. register; fig. 11) och , “utdrifningsrör“, (press block), som Huddart (1793) och Chapman (1798, 1799) kunde framställa den s. k. patentslagningen l. rättare “utdrifningsmetoden“, som åstadkom en jämnare fördelning af påfrestningen på garnen. Härmed var ett nytt uppslag gifvet för tillverkning af dukterna, medan däremot trosshopläggningen fortgick som förut.

S m å g o d s t i l l v e r k n i n g. Af smäckrare tågvirke förekommer en mängd olika sorter, såsom bond-trossar, sköt-, väflings-, stick-, bänsel-, lod-, logg-, flagg-, lättbands-, kast-, fisk-, varg- och hässje-linor, märling, hyssing, sågsnören, säckband, pisksnören, telnar, buntgarn, sjömansgarn o. s. v. Dessa namn ange i regel den ifrågavarande linans ursprungliga användning.

U t v e c k l i n g  t i l l  i n d u s t r i.  Under 1700- och 1800-talen gjordes en mängd uppfinningar af maskiner för häckling och garnspinning, och genom kombinering af dessa utvecklades bandmetoden, som möjliggjorde den automatiska spinnmaskinen (fig. 12), hvilken erhöll sin nuvarande typ hufvudsakligast genom Fairbairns patent (1866) och A. T. Lawsons (1897). Kabelgarnsspinning försiggår ännu på en del banor här i landet efter den gamla handmetoden, men i regel är draghjulet ersatt med en elektrisk motor. I England, Frankrike, Tyskland och Amerika göres numera allt kabelgarn på automatiska spinnmaskiner. I det moderna spinneriet försiggår arbetet på så sätt, att hampan lägges direkt från balen i en maskin (breaker) och framkommer i form af band (sliver). Ett antal af dessa band införes i nästa maskin (spreader) och blir ånyo ett band, som får passera två andra maskiner, hvarifrån det nu färdiga bandet går till spinnmaskinen. Då maskinerna både spara arbetskraft och göra bättre vara, är någon täflan mellan handspinning och maskinspinning ej längre möjlig. Maskiner för hopläggning af trossar voro länge ett svårlöst problem. Den första hopläggningsmaskinen uppfanns af Archibald Thompson (1801; förbättrad 1809). Bland senare tågmaskiner kunna nämnas Pradels (1855), Zahns (s. å.) och Ronalds (1861). Nämnas kan i detta sammanhang, att en maskin för utdrifning och hopläggning af trossar visades på konst- och industriutställningen i Stockholm 1866, men den betraktades som ett kuriosum och föranledde på flera år ingen ändring i de förut brukliga arbetsmetoderna. Unsworth fick 1:a pris för hopläggningsmaskiner vid utställningen i Philadelphia 1876. Att arbetet i banorna dock fortgår, synes bäst däraf, att patent på “kombinerad drift af geschär och utdrifningsmaskin i bana“ uttogs af Mac Queen 1896. Repslagerimaskiner började omkr. 1862 användas i England, Amerika, Frankrike och Tyskland, men förändrades och omkonstruerades oupphörligt under de närmaste årtiondena. Äfven i Sverige finnas nu moderna repslagerimaskiner. Synnerligast vid tillverkning af smäckert gods göra tågmaskinerna både starkare och vackrare vara, än den man kan åstadkomma i bana. Detta hindrar dock ej, att hopläggning af trossar och linor ännu i mycket stor utsträckning sker i banor, där dock människokraften är ersatt med ånga eller elektricitet. — Till sist må påpekas, att de tre vändjärnen, som sitta i betingen, betraktades som symbol för repslageriet och återfinnas i repslagarämbetets sigill (fig. 13) m. m. — Till repslageriprodukter kunna äfven räknas järntrådslinor (se d. o.). Jfr  D u k t, G a r n  2,  K a b e l  1,  K a b e l s l a g e t,  K n o p,  P l a t t i n g  och  T å g v i r k e.  — Litt.: Repslagarämbetets i Stockholm stadgar och protokollsböcker 1655—81 och protokollsböcker 1695—1809 samt repslagargesällernas lådas annotationsbok 1808—70 (allt i Nordiska museets arkiv). Aug. J-n.



Nordisk Familjebok
(1915). Ibland är jag snäll med mig själv och tillåter mig rätt vidlytiga utvikningar när något är speciellt intressant.
Jansson, V. A. V., ingenjör.


Läs mer:
Repslagare Sjoman av Hilda Olson.
Repslagarbanan av Erik Birck.
(Inf. 2004-03-18, rev. 2020-08-30 .)