Nykarleby IK 70 år, 1917—1987 av Erik Stenwall


Bandy

”Nykarlebyborna, vilka icke ha någon ordentlig bana att träna på togo ledningen redan i spelets första minuter, men sedan kommo Drotts pojkar och togo hand om spelet”.

Notisen är 50 år gammal och gällde vintern 1938. NIK hade under en kort tid övat sig i bandyspelets ädla konst och åkte nu till Jakobstad för match mot Drott II. Trots en lovande inledning blev det, som texten ovan förtäljer, förlust och siffrorna skrevs 4—1 till hemmalaget.

Mera än så finns inte att rapportera om bandyspel inom NIK före kriget. Efter krigsåren kom man ambitiöst i gång 1945 och åstadkom på älvens is ovanom kraftverket en ”ståtlig skridskobana”. Och visst var måtten imponerande: 100x50 m!

Men denna is var inte uteslutande avsedd för bandyspelare, fastmer ville man i största allmänhet ha ungdomen ut på det hala. Som lockelse ordnade man med ”musik i form av radio med förstärkare två gånger i veckan”. Intresserade kunde lösa in ett säsongkort.

Nu efterlystes också bandyspelare och NIK annonserar om att Gunnar Vilkman är kontaktman. Och mycket riktigt, man lyckades få ihop ett lag och träningsgruppen av årgång -45 såg ut så här: Ahti Kronqvist, Armas Pihlainen, Gunnar Vilkman, Erik Haglund, Jarl Högbacka, Bertel Hägglöv, Helmer Sund, Bertel Olson, Jorma Kuula, Aarne Kuula, Ragnar Damberg, Verner Backlund, Gunnar Mårtens, Göran Gleisner, Ingmar Jouper, Gösta Granlund, J. Backman och Reino Ahinko.

En präktig skara och namn som sommartid återkom i laguppställningen för en fotbollselva för NIK.



Ett stort bandyintresse bredde ut sig strax efter kriget och 1945 hade man följande lag på isen, bakre ledet fr. v. Ragnar Damberg, Helmer Sund, Erik Haglund, Aarne Kuula, Bertil Hägglöf, Mauno Kuula, Jarl Högbacka och Armas Pihlainen. Trion framme är Gunnar Wilkman, Ahti Kronqvist och Nils Nordling.
 ͸ Ett stort bandyintresse bredde ut sig strax efter kriget och 1945 hade man följande lag på isen, bakre ledet fr. v. Ragnar Damberg, Helmer Sund, Erik Haglund, Aarne Kuula, Bertil Hägglöf, Mauno Kuula, Jarl Högbacka och Armas Pihlainen. Trion framme är Gunnar Wilkman, Ahti Kronqvist och Nils Nordling.
[Carin Hermansson tillhandahöll en förstoring. Inf. 2011-03.13.]


Isen och intresset smalt

All början är svår. Den sanningen fick NIK:s bandyspelare erfara under sin första spelvinter. Man började med två matcher som hade det gemensamma att klubbens målvakt måste plocka nystanet ur målnätet hela femton gånger. Mot Kristinestad (!) förlorade laget 2—15 och mot Drott 1—15.

[Nästan lika imponerande förlustsiffror som när fotbollslaget på 1970-talet fick en ordentlig omgång och tränaren lämnade planen med orden. ”No få ni spela som ni vill!”]

Men laget reste sig föredömligt snabbt och ordnade en revansch mot K:stad, 5—4.

1946 intensifierades träningen till tre kvällar i veckan, men några besked om hur matchsäsongen gick står inte att få via ÖP. Det sannolika är att entusiasmen svalnade och att intresset för bandysporten sakta men säkert dog bort. Under nästan tio år finns ingenting rapporterat om bandyspel i staden.

1955 gjordes ett nytt försök att få ihop ett lag. Framgångarna var knappast stora och det dröjde två år innan en match redovisas. NIK spelar en match mot seminaristerna men förlorar med 4—11.

Just den matchen fick sin speciella karaktär. På grund av att planen var så liten kunde man hålla endast sju man per lag i spel. Spelplatsen, ja, den var på en plan belägen precis där Ämbetshuset står i dag.

Någon fortsättning på bandyspelet blir det inte för NIK:s del, men för att inte helt bryta spel på is kan man tillfoga att ishockeyn tog över.



Ishockey

Alla NIK-sektioner har fått erfara att inledningen, början har sina bekymmer. I hög grad har detta gällt klubbens ishockeyspel, en sektor där initialsvårigheterna var många och ofta besvärliga att klara av.

Första gången som ishockeyn förs på tal inom klubben var 1958. Då uttalade medlemmarna en önskan om en ”uppvisningsmatch” mellan lag från Gamlakarleby. På den tiden fanns inte spelande lag på närmare håll, medan ex. Hermes i Karleby var ett etablerat lag. Det är dock tveksamt huruvida denna match blev av, men ett intresse inom klubben hade uttalats.

Några konkreta åtgärder tas inte ishockeyn till fromma och hela 60-talet går utan någon egentlig verksamhet. 1972 besluter sig styrelsen för ett slags provår och följande år bestämmer man sig för att tillsätta en ”fullvärdig” sektion. Ishockeyn hade därmed fått ett fäste i verksamheten, men det vore överoptimism tro att pucken nu hade raka spåret in i mål.

Den första sektionen inom klubben hade denna sammansättning: Ahti Saari, Runar Tonberg, Rolf Mannström, Lage Sundkvist, Johan Nordling, Hans Blomqvist, Henrik Bertlin och Carl-Johan Palm. Av dessa kom sedan Runar Tonberg att bli den som längsta tiden följde med som sektionsmedlem. Den nya sektionen fick 500 mk i startpengar.

”Riktiga” ishockeymatcher kunde ta sin början 1974. NIK:s seniorlag bestod till större delen av unga spelare som den första vintern hade fem matcher. Utdelningen blev blygsam: en seger och fyra förluster.

Juniorerna var mera på bettet, spelade sju matcher med 3—1—3 som bokslut. När säsongen sammanfattades och spelare skulle premieras konstaterade man att ”bästa forward överlag” var Jan-Erik Romar, senare känd friidrottare i IFN.

Under 1975 tar man så ytterligare några steg framåt. NIK får medlemskap i ishockeyförbundet och så skaffar man sig ett behövligt inslag i matchbilden — ”Hesa Fredrik”.

Seriespelet går kanske inte så bra, eftersom laget hamnar på jumboplats i tabellen. Men optimismen lever vidare och i årsberättelsen heter det ”att småningom skall det ljusna även för oss”.


Runar Tonberg har ett allroundintresse för allt vad NIK-idrott heter. I ishockeyns begynnelse var han med i den första sektionen och i slutet på 70-talet satt han även i föreningens styrelse.
 ͸ Runar Tonberg har ett allroundintresse för allt vad NIK-idrott heter. I ishockeyns begynnelse var han med i den första sektionen och i slutet på 70-talet satt han även i föreningens styrelse.


Tre lag

1976 har NIK tre lag på isen och redan det är en prestation. Seniorerna kommer trea i sin serie, medan både C- och D-juniorerna är ett strå vassare och kommer tvåa.

Så följer ett skede i sektionens verksamhet då det ”tar emot” i största allmänhet. Uppslutningen blir mindre än man hoppats och så kommer tränarproblemet som ett ytterligare påhäng. Enbart juniorerna mönstrar ett lag 1978 och sektionen klagar över att ”så få vill ställa upp och göra något”.

Carl-Johan Palm träder till som tränare och samtidigt bestämmer man sig för att nu satsa främst på de yngre årgångarna. Pojkarna får träning under ledning av Peter Forsgård, Göran Palm och Peter Sandås och när skaran är som störst räknas där in 50 juniorer!

De unga spelarna begår sitt elddop i Facit-cupen i Jakobstad. NIK har ett lag i såväl D- som E-juniorspelet och en poäng från den turneringen kan räddas: ”Vi förlorade minst av alla lag mot turneringens segrare!”. Och en annan poäng i sammanhanget är att rektor Carita Forsgård var sekreterare i sektionen.

Men det fanns uppenbara bekymmer för NIK att hålla en ambitiös och målmedveten ishockeyverksamhet i gång. Trängings- och spelmöjligheterna var allt annat än ideala och det rent ekonomiska i sammanhanget satte sina gränser. Betecknande för ishockeyns situation genom åren var den önskan som sektionen förde fram i sin årsberättelse 1981: ”I år måste vi tänka på en ny målvaktsutrustning”.

Motigheterna ville inte lätta. Håkan Junell var en utmärkt och intresserad tränare och därtill sektionsbas under fyra år, men 1982 tog han sin mats ur skolan. Sektionen konstaterade i samma veva att rinken sköts dåligt och att ”om förbättringar ej fås till stånd läggs verksamheten ner”. — Ett kort inhopp som tränare gjorde nu Kari Mäkinen.


Håkan Junell jobbade envetet för ishockeyn och dess förutsättningar inom NIK. Under fyra år basade han för specialsektionen inom klubben.



 ͸ Håkan Junell jobbade envetet för ishockeyn och dess förutsättningar inom NIK. Under fyra år basade han för specialsektionen inom klubben.


Ingen sektion

1983 tvingades årsmötet konstatera att då verksamheten inte kan hållas i gång, så behövs det inte heller någon speciell sektion. (Ett omvänt resonemang var man inte pigg på att föra.) Men för att inte helt stänga dörren så skrev man ut en brasklapp — en sektion utses om så behövs.

Det skulle visa sig att fullmakten inte kom till användningen och 1984 konstateras kort och gott att ishockeyverksamheten är nedlagd. Som orsak angavs ledarbrist och dåliga planförhållanden.

Det kan kanske synas som om allt och alla skulle ha motarbetat ishockeyn och dess utveckling i klubben. Men med några års perspektiv på de försök som gjordes så bör det kanske medges, att det var bäst som skedde. De yttre förutsättningarna var inte precis lovande för en framgångsrik ishockeyverksamhet.

NIK är en relativt liten förening — det finns inom ÖID 19 föreningar som till numerären är större — och det sannolika är att klubben inte skulle ha förmått bära upp två lagsporter samtidigt, ishockeyn och fotbollen.

I början på 80-talet bildades i Munsala en specialförening, MuIK och dit har en del unga spelare sökt sig från NIK:s verksamhetsområde.

 

Erik Stenwall (1989) Nykarleby IK 70 år, 1917—1987, sid 218—224.


Nästa kapitel: Simning.


Läs mer:
Skridskoåkning av Lars Pensar och Jorma Metso.
(Inf. 2006-01-10, rev. 2014-04-15 .)