Nykarleby IK 70 år, 1917—1987 av Erik Stenwall

ÖVRIGA IDROTTER

Cykelsport

I seklets början var cykeltävlingar en förhållandevis populär verksamhet i en del närliggande kommuner. I Pedersöre, och speciellt då i Bennäs, var cykelsporten verkligen en betydande angelägenhet. Där fanns några cyklister — Kristola, Härmälä och Mölsä, vilka var duktiga nog att ta del i finländska mästerskapen. 1910 tog August Kristola brons på både 10 och 30 km.

Likt ringar på vattnet spred sig intresset åt flera håll. Cykeltävlingar arrangerades tidigt i Kronoby, Purmo, Esse, Kållby och varför inte också i Nykarleby. Några säkra bevis på detta finns inte förrän in på 20-talet, då man bl. a. i en ÖP-annons talar om att det skall arrangeras cykeltävling med start på torget.

Även nu är skyddskåren aktivt med i sammanhanget och en stor begivenhet var cykelstafetten Sideby—Gamlakarleby. 1923 var Nykarleby sk. högt uppe, placerade sig som fyra i lagtävlingen, där Gamlakarleby vann.

Under 1930-talet arrangerade Gamlakarleby IF det s.k. Nykarlebyloppet, en nationell tävling med ett stort deltagarantal. Starten för loppet skedde i regel på travbanan i Gamlakarleby och vändpunkten var Nykarleby, därav namnet. Tävlingssträckan angavs till 135 km.

1935 delades segern mellan de två dåtida storheterna Thor Porko och Karl Streng, från Gamlakarleby resp. Pedersöre. Det kan kanske vara av intresse att veta att de tu trampade sträckan på 4.18.07,8.

”Jeppo-runt”

1928 ordnade också NIK sitt eget cykellopp, benämnt Jeppo-runt, eftersom man ”rundade Jeppo”. Sträckan uppmättes till 35 km och det bestämdes från början att endast ”vanliga cyklar får användas”.

Tor Casén var loppets stora namn. Han vann alla de tre lopp som ordnades och for följdriktigt iväg med vandringspriset.

— En gång var det nog nära att jag fått stryk av Backlund, men så vid Jeppo kyrka kroknade han.

Detta minns Tor Casén, i dag 78 år, om loppet som gick för 60 år sedan. Han minns också att man startade vid Nordlings café och att deltagarantalet nog inte var så högt.

1929 vann Casén loppet med tiden 1.10,04. Tvåa kom O. Vinter och trea B. Backlund. Det kan nämnas att R. Nordström körde samma sträcka med ”kappåkningscykel” och fick tiden 1.04,54, men det gillades ju inte i sammanhanget.

Om Tor Casén är det ännu värt att nämna att han i sin ungdom var en mångfrestare, sysslade med både fotboll och friidrott, men att orienteringen tog över på äldre dar.

Och därvidlag har han varit en verklig kärngubbe, tävlingskumpan mången gång till Martin Gleisner.

Cykelsporten förblev en udda idrott i NIK-verksamheten. Under 30-talet omtalas inte sporten egentligen alls i handlingar som är tillgängliga. 1938 annonseras från Munsala om en cykeltävling i samband med ett friidrottsevenemang. Sträckan är 10 km och NIK tar dubbelseger genom Henrik Löving och Martin Gleisner. Skidåkare som cyklister.

Tre goda år

1970 lever cykelintresset upp på nytt och klubbens årsmöte utnämner en speciell sektion. Där satt Henry Hellström som ordförande och med sig hade han Elsa Eng och Sven Markkula. Den trion var trogen sin uppgift i tre år och under lika lång tid var framgångarna betydande.

Redan 1970 kunde klubben bokföra en distriktsmästare på cykel! Det var Jan Saarela — senare duktig löpare — som på ÖIDM i Nedervetil vann 20 km för pojkar under 15 år. Segertiden var 36.15. På 1 km kom Jan fyra, där också klubbkamraten Fredrik Nylund ställde upp.

[Nykarleby Cykelklubb bildad 2003 är mycket aktiv.]

En duktig cyklist i klassen under 13 år var Fredrik Eng. I DM vann han sin klass, men då räknades den klassen inte ännu som ”mästerskapsvärdig”. Fredrik vann två lopp i Jakobstad och på SFIM i Helsingfors kom han 12:e på 1 km.

Sedan ebbade intresset långsamt ut, men ännu 1971 klassades NIK som femte förening i distriktet. Cyklisterna trampade ihop 15 prestationspoäng, men i DM kammade man dock noll.

1972 blir det sista cykelåret för klubbens del och entusiasmen är så pass svag att årsmötet inte anser det meningsfullt att tillsätta någon sektion. ”Om behov yppar sig för en cykelsektion väljer styrelsen dess medlemmar”.

Något behov yppade sig emellertid inte under 1973 och inte senare heller för den delen. Cykelsportens historia i NIK är inte lång eller omfattande, men Jan Saarelas d-mästerskap finns där som en prima färgklick.

[Läs mer:
Intresset har återuppvaknat: Nykarleby cykelclubs webbplats.]

Gymnastik

Nykarleby och därmed också NIK har i många idrottssammanhang haft ”nytta och lärdom” av att ha seminariet i närheten. Denna påverkan kommer speciellt tydligt fram ifråga om gymnastiken, enkannerligen då den manliga.

Grannförhållandet berodde i betydande mån på vem som skötte lektoratet i gymnastik vid seminariet. Viktor Heikel (verksam vid seminariet 1873—76) räknas som en förgrundsgestalt när det gällde att skapa det finländska gymnastiksystemet. Han efterträddes av Gustaf Hedström, som under tre årtionden verkade vid seminariet och var den som med stor iver spred det heikelska ” systemet”. Och bättre ”budbärare” än folkskollärare kunde han knappast få på den tiden.

Gymnastiken kom ut till allmogen även andra vägar. En av dessa var militärtjänsten, där ynglingar från trakten kom i kontakt med gymnastiska övningar. Också här hade Viktor Heikel sin betydelse eftersom han utarbetade en speciell handledning i ”militär gymnastik”. Även skyddskåren ägnade gymnastiken en icke obetydlig uppmärksamhet.

En annan förmedlare var ungdomsföreningarna som tidigt tog upp gymnastiken på sitt program. Ungdomsföreningarna hade ju tillgång till inomhuslokaler, vilket möjliggjorde en aktivitet också vintertid. Detta bidrog till att ungdomsföreningarna under en lång tid var de enda som egentligen sysslade med gymnastik.

Men ungdomar hade ju som regel ett ”dubbelt” medlemskap, så visst var idrottsföreningens medlemmar också aktiva i gymnastiksammanhang. Och efterhand som idrottsföreningarna specialiserade sin verksamhet och ungdomsföreningarna i samma mån trappade ner, kom även gymnastiken att få en fastare förankring i bl.a. NIK:s verksamhet.

Uppvisningsgymnastiken intog tidigt en central plats i verksamheten. Det var ju populärt att avrunda ett tävlingsevenemang med en kvällsfest och då kom gymnastikuppvisningen väl till pass. I det sammanhanget kan man gärna påminna om seminaristernas uppvisningsturnéer i bygderna.

Eftersom NIK i viss mån kunde sitta på läktarplatsen så tog det sin tid innan en egen gymnastikverksamhet tog fastare form. Och när det väl blev jumpa av, ja, då skulle den serveras i en lättsmält och ofta lekfull form.

1935 tände det

Det var i den mer lättsamma stilen som NIK-gymnastiken gjorde sin debut. Åtminstone om man får ta en annons i ÖP från 1935 som ett premiärbevis:

”Gymnastikfest gives i Monå samlingshus lördagen den 18 maj kl. 20 samt å Jutas samlingshus den 19 maj kl. 20. Trevligt program. Ramona spelar! Nykarleby Idrottsklubb”.

En notis inne i tidningen förtydligar testprogrammet och utlovar: ”frirörelser samt pyramider”. Och till det mer lekfulla bör väl räknas ”... boxningsmatcher, så att den ärade allmänheten har tillfälle att se om någon Max Baer kommer att uppväxa ur klubben”.

I programmet ingick vidare hälsningsanförande av lär.kand. G. H. Sallmén och recitation av lär.kand. Torkel Rajander. Så visst fanns seminariet med på ett hörn också här.

Men samma år kungörs också att ”NIK har gymnastik alla onsdagar och fredagar. Alla medlemmar upp!”. Något senare tillkännages att lektor Runar Ingberg leder ”motionsgymnastik för herrar å normalskolan”.

Mera 1935

Det kanske mest anmärkningsvärda som hände var tillkomsten av en kvinnlig gymnastikförening. Visserligen stod den utanför NIK, men säkert fanns där band som förenade de två föreningarna.

Initiativet till bildandet av Nykarleby kvinnliga gymnaster, NKG, kom från Jakobstad. Någon brist på entusiasm kunde inte spåras:

”Fröken Lindström, som ledde den första övningen, lyckades med sina smidiga, behagfulla rörelser så entusiasmera alla deltagare, att var och en nu går och drömmer om ungdomlig slankhet och styrka. Alla stadens damer, som önska drömma lika vackert, ha ännu tillfälle att skriva in sig i föreningen”.

Ett par år senare går NIK ut med en kallelse till alla äldre medlemmar att ställa upp i oldboysgymnastiken. Huruvida denna aktivitet slog an kan inte bekräftas, därtill kom ju kriget och ställde hinder också i den vägen.

Riktiga folkfester

Efterhand som gymnastiken vann nya anhängare, alltfort med merparten inom ungdomsföreningarna, växte tanken att ordna en större samling av gymnaster till fest och uppvisning. Början gjordes nejdvis och det var i Pedersörenejden som man var först ute, årtalet 1927.

Från dessa nejdfester kom så distriktfesterna och som kronan på verket den finlandssvenska storsamlingen av gymnaster. 1947 var Jakobstad platsen för en sådan förbundsfest.

Nu skulle man förvänta sig ett stort uppbåd av nykarlebybor i den stora skaran av gymnaster — 3500! Men det trista faktum var att ingen enda gymnast var med från Nykarleby! Ja, hela vår nejd var orepresenterad.

Det gjordes förvisso försök att få folk upp till övningarna och en som talade sig varm för saken var Ernst Jouper. Men hans försök att bilda en NIK-grupp klingade ohörd, så kanske var han i sin fulla rätt att på årsmötet tala om ”slöa gymnaster”.

Tiden var sålunda inte mogen för en större uppslutning av nykarlebybor. Man ”drog sig”, som det hette. Och med tanke på det ringa intresset som fanns för festen 1947 är det närmast ofattbart att staden tre år senare skulle stå värd för en stor och välarrangerad distriktsfest!

[Gymnastikföreningens maskerad 1936.]

Tusen deltagare

— Vill man väcka en förening för en aktivitet så skall man ge dem ett större arrangörsuppdrag.

Den filosofin praktiserade distriktsbasen Anders Stenman, när han i november 1949 bestämde att Norra ID:s nästa gymnastikfest skulle hållas i Nykarleby sommaren 1950. Officiellt skulle det vara staden som stod värd.

NIK kopplades omgående in som en ”tungt vägande” medarrangör. Vid denna tid tävlade olika idrotter om hegemonin i klubben och några menade att ”fotbollen frodas på gymnastikens bekostnad”. Men NIK-styrelsen var enig om att detta med en gymnastikfest är en betydande idrottslig angelägenhet, en utmaning.

En organisationskommitté tillsattes omgående med Johannes Åbonde som ordförande. Man enades om att den nya sportplanen skulle ytterligare förbättras och tyngdpunkten i testprogrammet läggas på ”de ungas medverkan”.

Gymnastikfesten inföll lördag—söndag, 17 och 18 juni. Programmet var uppdelat sålunda att man på lördagen höll fest på sportplanen och på kvällen en inomhusfest i seminariets festsal samt dans vid Jutas.

Söndagen var vikt för den stora gymnastikfesten på sportplanen. Programmet var högtidligt så det förslog med Vårt land som inledande unison sång, festdikt av Hjalmar Krokfors och hälsning framförd av Johannes Åbonde. Festtalet hölls av professor Bo Palmgren och avslutningstalet av Anders Stenman.

Det kanske mest imponerande av allt: man räknade in en publik på 3000 personer!

Men söndagen upptog förstås också uppvisningar av både kvinnliga och manliga gymnaster samt i redskapsgymnastik. En höjdpunkt för dagen var den stora uppvisningen av folkskolbarn från nejden. Truppen omfattade hela 550 unga gymnaster!

͸ Den stora skaran gymnaster ställer upp sig på idrottsplanen — festen kan börja. Ge akt på mångfalden av flaggor som omger festplatsen!

I presskommentarerna efter festen hette det:

— Glimrande fest i strålande sol.
— Folkskolbarnens uppvisning obestridlig höjdpunkt.
— Nykarleby hade med heder stått för värdskapet.

Ett ekonomiskt bokslut hörde också till: netto 160 000 mk. Av den summan gick hälften till sportplanen och dess färdigställande. Nykarleby hade med stor heder skilt sig från sitt dittills största arrangörsuppdrag.

Med i OS-laget

Gymnastikfesten 1950 i Nykarleby hade säkert sina nyttiga effekter ute i föreningen. Speciellt väl tycks gymnastiken ha rotat sig i Kovjoki, där sektionens ordförande Runar Romar gjorde ett framgångsrikt arbete. — Romar höll ju också liv i orienteringen i byn!

Vid denna tid var uppvisningsgymnastiken så pass avancerad inom Norra ID att man ansåg det motiverat att ordna mästerskap i lagtävling. 1952 kom Kovjokilaget fyra i DM i fristående.

Men 1952 var ju framförallt det år Helsingfors stod värd för olympiska sommarspel. Och där var Kovjoki med!

Under spelen ordnades olika gymnastikuppvisningar och den 30 juli uppträde en 96 man stark FSG-trupp i en uppvisning på Stadion. I den finlandssvenska gruppen ingick hela 66 österbottniska gymnaster och av dem 11 från NIK/Kovjoki.

— Vi bodde ute på Drumsö i tält och före den egentliga uppvisningen hade vi fem samövningar. Så berättar Runar Romar, som var Kovjokigruppens ledare.

”Olympierna” från Kovjoki var följande: Runar Romar, Evert Björklund, Jarl Ek, Åke Ek, Ole Granbäck, Gösta Heselius, Bengt Kronqvist, Nils Kronqvist, Sven Nylund och Åke Stenfors. (Ur Vår Idrott 1952—53)

͸ NIK:s olympiatrupp 1952, företrädesvis kovjokibor, stående fr.v. Bengt Kronqvist, Jarl Nyman, Åke Stenfors, Runar Romar (gruppledare), Åke Ek, Gösta Heselius och Ole Granbäck. I främre raden: Evert Björklund, Helge Stenfors, Jarl Ek, Nils Kronqvist, Kurt Björkman och Sven Nylund.

AI och damerna med

Varken distriktsfest eller OS-uppdrag förmådde tända NIK-arna till ett mera långlivat intresse för gymnastiken i dess mer traditionella form. Men så skedde där en betydande och viktig förvandling: uppvisningsgymnastik blev motionsgymnastik. Att öva och träna enbart för uppvisningens skull var inte längre lockande i verksamheten, nu kopplades gymnastiken in på den motionsväg som sköljde fram över stad och bygd.

Nu kom också arbetarinstituet med som en välkommen arrangör och dragare. Det skulle snart visa sig att en idrottsklubb inte längre förfogade över de resurser och den metodik som hade krävts för att hålla gymnastiken levande. Egentligen var man på föreningshåll enbart glad över att AI kom med och tog över.

Damgymnastiken har genom årtionden visat sig vara överlägsen den manliga, både ifråga om uppslutning, men kanske framför allt när det gällt idérikedom i verksamheten. På festen i Nykarleby -50 var den kvinnliga truppen till numerären vida större än den manliga.

1961 upptog NIK officiellt på sitt årsmöte damgymnastiken som verksamhetsform. Därmed skedde i viss mån en tudelning, sålunda att herrarna mera sysslade med varmansgymnastik, medan damerna alltfort upprätthöll en verksamhet som kunde ta sikte på uppvisning.

En uppenbar svårighet när det gällt den manliga gymnastiken har varit att hitta intresserade och uthålliga ledare. Enbart under 60-talet finns antecknat namn som Stig Fagerholm, Thor Nordqvist, S-E Stenbacka, P Sandelin och C-J Palm. Den gymnastik man praktiserade skulle i betydande mån anpassas för annars också aktiva, friidrottare och fotbollsspelare.

1968 fattar årsmötet beslutet att någon gymnastiksektion inte skulle tillsättas emedan ”arbetarinstitutet tagit över verksamheten”. Därmed satte klubben punkt för en aktivitet som onekligen haft sin betydelse, men som egentligen aldrig växte ut till någon stor angelägenhet.

Arbetet hade gått enligt gängse vågmönster och inte sällan var det tillgången, eller rättare bristen, på gymnastikledare som bestämde omfattningen i verksamheten. Plus det faktum att man inte alltid haft tillgång till lämpliga lokaler.

Det är dock skäl att poängtera hur motionsidrotten och med den även gymnastiken fortsatte inom föreningens verksamhetsområde. Varje by med självaktning höll sig med olika motionslådor, jippon av olika slag arrangerades och inte sällan blev det tävling också på detta område. Motionspoäng var viktiga, skidkilometrar bokfördes, man samlade långloppsmedaljer på hög, gick vandringsleder och månade i största allmänhet om sitt välbefinnande.

Specialföreningen

Den kvinnliga gymnastikföreningen från 1935 (fast den blev nog aldrig inregistrerad) fick 45 år senare sin efterföljare. 1980 grundades Nykarleby Gymnastikförening. Föreningen är öppen för såväl kvinnor som män.

— Men kvinnfolket är nog i majoritet, säger Gun Wiik, eldsjälen bakom föreningen, dess grundare och ledare.

Föreningen har i detta nu 300 medlemmar och av dessa är 200 aktiva gymnaster. Merparten återfinns bland de yngre årgångarna, men på föreningens program finns också tävlingsgymnastik (rytmisk), kursverksamhet och som ett senkommet inslag även drillflickor.

Gun Wiik är glad över den fina uppslutningen som Munsala och Jeppo står för. Barngrupperna är många och intresset stort. 1990 är det förbundsfest i Jakobstad och Gun Wiik räknar med en stor trupp från Nykarleby.

— I Hangö var vi 26, men nu skall vi bli dubbelt flera, säger Wiik optimistiskt.

Aerobic-gymnastiken är ett utmärkt komplement till den motionsgymnastik som hunnit skapa sig anor i bygden. Här vill de etablerade idrottsmännen gärna var med, NIK:s fotbollsspelare och Minkens aktiva vill ha sina specialkomponerade program.

— Det är det fartfyllda i rörelserna som tilltalar alla, yngre som äldre, menar Wiik.

[Bandy och Ishockey som följer här finns i egna kapitel. Sommarkurserna i fysisk uppfostran i Nykarleby seminarium i Österbottniska Posten 1914.]

Simning

Simning har för flera generationer nykarlebybor varit en självklarhet, ja, kanske rent av nödvändighet. Stadens läge invid kusten gör måhända ett sådant konstaterande överflödigt. Men därmed är det inte sagt, att simningen som tävlingsform för NIK:s del skulle vara av speciellt tidigt datum.

I klubbens sparsamma dokument finns inte heller, lika litet som i ÖP, några upplysningar som skulle ge besked om att simningen var tidigt upptagen i verksamheten. Personer av äldre årgång kan dock berätta om tävlingar ute vid Andra sjön.

Olof Mårtens, 82, kan erinra sig en tävling, där han kom etta före Raul och Bertel Olson. Men Mårtens tror att den tävlingen var ordnad av skyddskårens lokalavdelning.

— Och så minns jag att jag vid ett tillfälle dök 30 m under vattnet, erinrar sig den vitale Mårtens.

Om NIK:s direkta engagemang vad gällde tävlingssimningen var sparsam, ja, måhända obefintlig före kriget, så väcktes intresset väl inne på 1940-talet.

1946 efterlyste klubben via en ÖP-annons personer som var intresserade av att bilda en simsektion. Mötesplatsen angavs den gången vara café Varma.

NIK ordnade samma sommar ett par tävlingar, vilket skulle tyda på att en sektion blev till på det aktuella mötet. ”Tävlingsbanan” var denna gång ett avsnitt av älven och mätte 25 m. I allmänna klassen kom Väinö Hauta-aho etta på 14.9 sek följd av Ragnar Damberg. B Lindfors vann pojkklassen under 18 år medan G Nyman var duktigast bland damerna.

I referatet sägs att ”särskilt utmärkte sig ungdomarna från Haraldin”. Ungdomarna i denna del av landskommunen ordnade byatävlingar och utmanade bl.a. Ytterjeppo med Nykarleby älv som ”tävlingsplats”.

En augustitävling för simmarna ordnades ute vid Andra sjön, där klubben hade byggt en trampolin. Ragnar Nordström var den klart bästa i raka hopp och samma överlägsenhet uppvisade Väinö Hauta-aho i simning 100 m fritt.

Hauta-aho var vid denna tid en förhållandevis god simmare. I Norra ID:s mästerskap 1946 tog han hem en silvermedalj. Populärt vid denna tid var stafettsimning och då vanligen med fyramannalag. NIK utmanade Oravais till kraftmätning ute vid Andra sjön, men lyckades inte besegra gästerna, som vid denna tid var speciellt duktiga inom Vasa ID. I Nykarlebylaget simmade Hauta-aho, Pihlainen, Nordström och Damberg.

”Föreningens sorgebarn”

Entusiasmen för simsporten skulle dock visa sig bli kortlivad. Redan 1947 omtalar årsberättelsen att ”simsporten blivit styvmoderligt behandlad”. Och året därpå betecknar man simningen som ”föreningens sorgebarn”.

Vari missräkningen egentligen bestod framgår inte i klubbens årsberättelser. Det sannolika är att klubben hade ekonomiska svårigheter, när det gällde att försöka upprätthålla en siminrättning med trampolin och allt.

Att platsen vid Andra sjön inte var den ideala framgick så 1949, då Vasa Simsällskap kom på besök. VSS gjorde en propagandaturné i svenska Österbotten och nu ville man ge en uppvisning.

”... dök kpt Hagman med huvudet i botten emedan det endast är 1.80 m djupt på det stället där trampolinen står”.

Följande sommar kom ännu VSS på besök, men då hade man flyttat uppvisningen till Stora bron. Där kunde stadsborna ta del av de skickliga hopparna från residensstaden och i en ÖP-notis efterlyser man en repris.

Inom Norra ID gjorde man också ansträngningar för att väcka intresset för simningen. 1951 ordnades en instruktionskurs vid Andra sjön och som avslutning ordnades en simtävling. Stig Finnström hette den duktigaste bland NIK:s simmare.

Största delen av 1950-talet fortlöper utan att simsporten egentligen hör till programmet. Den anläggning som NIK uppförde vid Andra sjön skulle ha krävt underhåll, men till detta förslog inte klubbens pengar.

Tidens tand i kompanjonskap med naturkrafterna gjorde det inte lättare för NIK och dess simning. I årsberättelsen för 1960 finns denna text att läsa:

”Den av klubben ägda siminrättningen och dansbanan vid Andra sjön har rivits och resten tog stormen senaste höst”.

Två år senare konstaterar årsmötet kort och koncist att ”simsporten plockats ur verksamheten”. Och när Folkhälsan 1964 vill veta hur staden har det med siminrättningar, måste man med ett beklagande meddela att ”Nykarleby helt saknar siminrättning”.

Biljard

Till de mer ovanliga aktiviteter som NIK bedrivit bör nog räknas den verksamhet som hade anknytning till ett biljardbord. Bordet hade under långa tider sin placering i Sockenstugan för att i detta nu återfinnas i Idrottsgården.

Hur kom då föreningen att plötsligt äga ett biljardbord?

Eliel Eng som var kommunalt (landskommun) engagerad, men också har funnits med i NIK-verksamheten, kan berätta:

— Det var någon gång före kriget, troligen i mitten på 30-talet, som handlande Joel Nordling köpte ett biljardbord, som han sedan placerade i sitt café. När hans caférörelse upphörde fick NIK för en billig penning köpa bordet, som placerades i Sockenstugan.

Detta hände i början på 50-talet och Eng minns ännu hur medlemmarna med intresse började spela biljard.

— Vi ansåg att det var ett oskyldigt och passande nöje, som höll ungdomarna borta från gator och caféer.

Detta att klubben ägde ett biljardbord var i sig bra. Men det förutsatte att man också upprätthöll ett ”visst mått av ordning och reda”, som det hette i ett styrelseprotokoll.

Föreningen måste helt enkelt hålla en dejourering i Sockenstugan och detta var inte alla gånger så bekymmersfritt.

1958 höll man öppet på söndagarna kl. 13—22 och fyra vardagskvällar 18—22. Detta gav en veckobevakning på hela 25 timmar.

Också här kunde man lösa in säsongkort. 1959 kostade ett sådant kort 1900 (gamla) mark. Men pengar behövdes och sålunda gjordes en renovering av bordet följande år, kostnad 60.000 mk.

Speciellt svårt var det inte att finna intresserade spelare, svårare då att få tag i övervakare. Bland sådana som hade att se över bord och spelare nämns namn som Sven Vikberg, Lennart Blomström och Paul Winter, men säkert var där många till som fick pröva ansvaret.

Att upprätthålla en spellokal av detta slag gav stundom styrelsen vissa bekymmer. Den disciplinära ordningen var inte alla gånger den bästa. 1961 förtäljer årsberättelsen följande:

”Styrelsen var därför tvungen att i ett tidigt skede av säsongen stänga lokalen”.

Eliel Eng erinrar sig också att bordet genomgick ”varierande öden” och att varje reparation blev mycket kostsam.

”Kajsa-biljard”

Intresset bland NIK:are för biljardspel har förstås varierat genom årtiondena. I mitten på 1960-talet flammade entusiasmen upp och man ordnade en turnering, som av någon anledning fick namnet Kajsa-biljard.

Turneringen samlade 14 deltagare och de fyra främsta i slutomgången var: Sven Jansson, Olle Vikman, Jarl Gleisner och Bror Andersson. I viss mån var detta bord en ersättning för fotbollsspelarnas vinterträning.

Snart konstaterar dock styrelsen att såväl Sockenstugan som biljardbordet är slitna och är i behov av reparationer.

Nu ställs förhoppningarna till Idrotts- och ungdomsgården, där mycket riktigt biljardbordet får ett nytt hemvist i föreningens klubbrum.

1968 gjorde styrelsen ännu ett försök att få verksamheten med kö och bollar att fungera, men av allt att döma utan större framgång. Från denna tid upphör också biljardbordet ”att spöka” i klubbens årsberättelser.

Biljardbordet med sin skickelsedigra historia finns ändå kvar i dag som i dag är. Men någon verksamhet hålls inte uppe och inom klubbens ledning har man inte heller några allvarligare avsikter att låta biljardspelet göra come back.

[Biljard av Folke Holmström m.fl.]

Motionsidrott

Kroppsrörelse för hälsans skull, det som vi vardagligt kallar motion, har inte något bestämt tillblivelsedatum. Folk har i alla tider rört på sig och motion fick man långt innan ordet var uppfunnet, det gavs som en ”biprodukt” till det dagliga förvärvsarbetet.

När motionsaktiviteten får en förankring i en förening, får ett organisationstak över sig, ja, då kan en datering vara möjlig. Men det mest angelägna är inte att fastställa när första motionärerna gjorde entré i NIK:s verksamhet —hur mycket en historik än vill finna viktiga data. Det allra väsentligaste är ändå att folk tar del i de motionsaktiviteter som en förening kan erbjuda.

I maj 1941 arrangerades ett närmast unikt evenemang i Finland och Sverige — en marsch-landskamp!

Man skulle i de två länderna helt enkelt tävla i vem som fick flest medborgare på fötter. Det gällde, som det hette, att avlägga ett marschprov och enligt reglerna skulle en finländsk vandring motsvara två svenska promenader. Men Finland vann överlägset med 1,1 miljoner gångare mot Sveriges 1,5. (Sverige hade för att vinna bort nå betydligt över 2 miljoner marscherande).

Också Nykarleby tog del i Riksmarschen. Damerna skulle gå 10 km och herrarna 15. Någon tid noterades inte och alla som ville kunde oberoende av ålder ställa upp.

Redan den första marschdagen avlade 372 nykarlebybor marschprovet och inte oväntat så var damerna i majoritet. Totalt kom staden upp i 553 gångare och nådde en deltagarprocent på 60,9.

Som en kuriositet kan nämnas att Nykarleby stadsfullmäktige utmanades av kollegerna i Sigtuna. Den kampen vann Nykarleby överlägset.

[Landskampen i gång mellan Finland och Sverige 1941 av Lars Pensar.]

”Morgonpiggen”

En annan överlägsen seger inhöstade Nykarleby långt senare eller 1967. Då ordnade radions underhållningsavdelning en motionskamp mellan städerna Gamlakarleby, Jakobstad och Nykarleby.

Programmet hette Morgonpiggen och blev en stor framgång för Nykarleby och även NIK, som var delarrangör. Stadens motionärer nådde 1723 poäng och fick en deltagarprocent på hela 149. Gamlakarleby kom upp till 25 och Jakobstad nådde 23 procent.

Kanske just denna framgång hade sin inverkan på fortsättningen, för nu börjar nykarlebyborna röra på sig. NIK var aktivt med och ordnade interna kampanjer med olika tävlingsinslag, allt i syfte att locka ut folk. En av de allra duktigaste motionärerna var Elof Broman, som vann en tidig tävling före Oskar Kronqvist och Erik Gustavsson.

I medlet av 60-talet spikades de upp lite varstans i byarna och stadens utkanter — motionslådorna! En av de första lådorna sattes upp ”på magasinsväggen vid Andra sjön”.

En låda på banvallen kom till så småningom och många, många fler.

Också om NIK var bland de allra första att dra en motionsrörelse så skulle man inte länge få vara ensam. Varje företag eller organisation med självaktning placerade ut motionslådor och småningom blev detta med motionsverksamheten en samhällets angelägenhet.

En utveckling av detta slag, där samhället i ökad omfattning tar över en viktig form av friskvården, ger en idrottsförening ökade möjligheter att koncentrera sig på en mer resultatinriktad verksamhet.

Volleyboll

Bland alla de bollsporter (inomhus) som NIK försökt sig på har volleyboll för damerna fått det bästa fotfästet i verksamheten. 1979 väcktes tanken på att bilda ett damlag, men planerna kunde realiseras först fem år senare.

Fjorton damer ställde upp och anmälde intresse för volleyboll. Till de mer kuriosaartade bekymren i början hörde att man hade 12 skjortor att dela på! Ett annat problem, stundom mera svårlöst, var att man skulle dela träningsutrymme med fotbollsspelarna.

Den första sektionen fick denna sammansättning: Agneta Nylund, ordförande, Carina Dahlström, sekreterare och medlemmar: Mirja Sundqvist, Margurite Wikblom, Anette Fors och Sonja Karf.

Ulf Nybäck och till en början även Risto Mäntymäki var flickornas tränare. Nybäck har genom alla åren följt lagets förberedelser och det är utan tvekan till en betydande del hans förtjänst att denna bollsport fick en så fin start.

Redan 1985 satte man i gång med flickträning och då räknade man långsiktigt med flickor i åldern 10—15 år. Här var Nybäck också den ledande ifråga om träningen, men han hade god assistens av Agneta Nylund.

Damlaget fick ta start från division fyra, något som man också betraktade som en realistisk inledning.

— Vi visste att för oss gällde det att samla på både kunnande och rutin.

Så berättar Ulf Nybäck om de villkor som gällde för damlaget vid starten. Inspirerade av flickornas iver gjorde man också ett försök att få ihop ett pojklag inom volleybollen, men det försöket misslyckades. Orsaken var som så ofta tidigare: ledarbristen.

1986 spelade damlaget sin andra säsong i fyran eller den serie som mera officiellt kallades Mellersta Österbottens distriktsserie. Ännu höll laget till i ”nedre delen av tabellen”, men både tekniken och rutinen hade förbättrats, något som ju flickorna var ute för att hämta i seriespelet. Laget företog samma år en resa till Umeå, tog del i Palt-cup och vann två av fyra matcher.

͸ Volleybollens Ettan under sitt femte spelar 1988 hade denna sammansättning fr. v. Mirja Sundqvist, Maria Nybäck, Anita Ranta, Carina Dahlström, Marguerite Lindholm och Mia Sjöholm. I förgrunden lagets tränare Ulf Nybäck.

Nära kvalplats

Säsongen 1986—87 blev den resultatmässigt bästa för damlaget. NIK-damerna kom femma i serien och det fattades en enda placering för att laget skulle ha fått kvalspela.

Nu var uppbådet på träningarna betydligt större och man beslöt helt enkel att mönstra två lag. Och med två lag gjorde man så en ny Umeå-resa och spelade sammanlagt elva matcher med mycket gott resultat.

Flickornas ambitioner och även matchresultat var nu så pass påtagliga att ”även styrelsen måste lägga märke till oss”. Kanske fanns där en gryende rivalitet mellan fotbollen och volleybollen vad gällde huvudstyrelsens satsning och uppmärksamhet.

Flickorna visste att i en eventuell konkurrens är kvaliteten det enda som biter och så intensifierades träningen påtagligt. 1986—87 kom man samman till hela 63 träningstillfällen och kunde uppvisa en medverkan om 17 spelare i medeltal.

Agneta Nylund, som nu hade avlösts på sekreterarposten av Anne-Maria Sjöholm, satte ytterligare fart på juniorträningen. Så pass många flickor mötte upp att man nu kunde göra en uppdelning i tre lag. Nu kom också pojkarna med i leken och bildade ett av de tre lagen.

͸ Volleybollsektionen årgång 1988—89 hade denna sammansättning, fr.v. Petteri Marjamäki, Anita Ranta, Ulf Nybäck, Sonja Renvall, Anne-Maria Sjöholm, ordförande och Åsa Kontulahti. På bilden saknas Matti Ranta.

När volleybollspelarna höll avslutningen 1987 premierades Maria Nybäck för att ha gjort mesta framsteg, Carina Dahlström för att hon varit mest träningsvillig och Ann-Christin Dahlqvist för att hon varit bästa kompis.

Utmärkande för detta damlag har varit att man samtidigt haft en viss social verksamhet på sitt program. Lotterier och marknadsförsäljning har avlöst varandra och i görlig mån har man stöttat sin klubb på olika sätt.

Till trean?

NIK-ettan — så kallas det bättre av de två damlagen — skulle bra gärna följa sina fotbolls-sparkande kolleger och avancera till en högre serie. Men Ulf Nybäck, och säkert flickorna med honom, vet att detta är lättare sagt än gjort.

Det nya i seriespelet är att MÖ-distriktet är uppdelat i två zoner och att de två främsta går till en kvalomgång för spel i trean. Det är en chans som flickorna bra gärna skulle vilja få.

— Vi kunde klara oss ”just-å-just” i trean, men sannolikt skulle vi sladda där och det vore ju inte så roligt.

Så deklarerar lagets allt i allo Ulf Nybäck förutsättningarna för ett div. III-spel. Och tillägger att det kanske sist och slutligen är roligare att spela i övre halvan av fyran.

Till detta kommer så ytterligare det faktum att damlaget inte är åldersmässigt det ideala. Där finns spelare mellan 17 och 35 år! Enligt Nybäck vore det självfallet bäst om spelarna var någorlunda jämngamla, men här gäller det att göra bästa möjliga av situationen. Och det gör flickorna, tillägger han.

Laget har ett stående bekymmer och det gäller spel- eller egentligen matchplatsen. Idrottsgården och högstadiets gymnastiksal har varit spelarenan, men ingendera av dessa två är egentligen mönstergilla när det gäller volleyboll.

Sedan hösten 1988 har NIK också ett herrlag i seriespel, division V. Ett dussin spelare finns registrerare, men Ulf Nybäck vet av erfarenhet att både fotbollen och ishockeyn är starka konkurrenter när det gäller spelare till ett manligt lag.

[SLUT]