|
Undertecknad tjänstgjorde en tid såsom biträde i Julia Carlings barnhem i Ekenäs. Det var under denna tid, i mars 1917, som jag kände maningen till det arbete, om vilket denna minnesskrift handlar. Det var en röst, som sade i mitt innersta: »Samla de värnlösa små i ditt hem i Nykarleby.» Jag slog genast bort tanken med de orden: »Allting annat i mitt liv, men icke det!» Den kom dock gång på gång tillbaka, men jag tyckte att det var omöjligt. Då jag icke kunde bli fri ifrån denna röst, sade jag slutligen: »Är det från Dig, o Gud, så ge mig visshet därom.» Från den stunden kunde jag börja förlika mig vid tanken, ja, till och med älska densamma, under det jag fortsatte att bedja om visshet. I mitt oförstånd bad jag om att som gåva få en större penningsumma såsom bevis för att det var Guds vilja, att jag skulle begynna barnhemsverksamhet. Dock, våra tankar äro icke Herrens tankar. En tid därefter blev jag sjuk och förd till sjukhus. En dag kom en trossyster och hälsade på mig. Ingen hade ännu under denna tid fått del av de tankar, som hade rört sig i mitt inre. Hon slog upp sin bibel och genom Herrens ledning kom hon att läsa Jes. 58:7 —11, där det heter bl. a.: »Ja, att du bryter ditt bröd åt den hungrige och skaffar den fattige härbärge, att du kläder den nakne, var du ser honom, och ej drager dig undan för den som är ditt kött och blod. Då skall ljus bryta fram för dig såsom en morgonrodnad, och dina sår skola läkas med hast, och din rätt skall gå framför dig och Herrens härlighet skall följa dina spår. Då skall Herren svara, när du åkallar Honom; när du ropar, skall Han säga: 'Se, här är jag'. Om hos dig icke får finnas någon som pålägger ok och pekar finger och talar vad fördärvligt är, om du delar med dig av din nödtorft åt den hungrige och mättar den som är i betryck, då skall ljus gå upp för dig i mörkret, och din natt skall bliva lik middagens sken. Och Herren skall leda dig beständigt; Han skall mätta dig mitt i ödemarken och giva styrka åt benen i din kropp. Och du skall vara lik en vattenrik trädgård och likna ett källsprång, vars vatten aldrig tryter.» Vid dessa ord gick såsom en elektrisk ström genom hela min varelse. Den som läste frågade, vad som gick åt mig? Jag svarade: »Genom dessa ord har Gud givit mig svar på vad jag länge har bedit om.» Dyrbara, härliga löfte! En rikedom förmer än penningar, en aldrig utsinande källa! Min själ jublade mot levande Gud. Nu fick jag bliva stilla i tro, viss om att Gud skulle leda mig i förutberedda gärningar. Efter det jag hade kommit från sjukhuset, hade jag tillfälle att få tillbringa en tid på Ingå prostgård såsom konvalescent. Där i stillheten mognade tanken på mitt framtida kall mer och mer. Men nu utbröt krig i landet, och vägen var tills vidare stängd. Efter det det hade blivit fred, skrev jag till en vän i Nykarleby och delgav mina tankar och planer. Då beslöt den ifrågavarande vännen att skriva och avråda mig, men då hennes brev var färdigt skrev hon: »Nu har säkert Gud lett min penna, ty brevet blev uppmuntrande
i fråga om din plan alltigenom. Det måste säkert vara Guds vilja.»
Detta brev styrkte mig åter i min tro. |