|
Arvgården, där starten gjordes den 1 dec. 1918.
Efter badet serverades
mat. O, hur glupska voro de icke, de små stackarna! De måste ju få
mat med måtta för att ej dö av kraftig föda, som de ej hade
fått på månader. Då barnen ej fingo så mycket mat,
som de ville ha, gräto de nästan alla högljutt. Sedan kröpo
de under bordet och åto upp alla små smulor de kunde finna. Det var
nöd bland Finlands barn då och dessa få voro en bråkdel
av de då krigsvärnlösa. Detta var den första dagens
erfarenheter. De kläder barnen hade på sig kunde de icke använda,
ty de voro fulla av ohyra. Dessutom hade de, som tidigare haft hand om barnen,
begärt kläderna tillbaka. Mina vänner i Helsingfors hade försett
mig med en hel del avlagda kläder, som nu kommo väl till pass. Då
intresset för barnen vaknade i hemstaden, kom det ena paketet efter det andra,
så vi fingo kläder för ombyten, som ju dagligen erfordrades, då
barnen voro små och även fulla av elakartad skabb. Det räckte
över ett år innan de kunde bli fria ifrån den sjukdomen. Då
barnen varit några få dagar i hemmet, kom mitt hembiträde och
sade:— Hur skall det nu gå, då mjölet är slut? Hon
var alldeles förtvivlad. Jag suckade till Gud om snar hjälp. Om en stund
kom en man från grannsocknen in till oss och frågade, om vi hade plats
för ett barn till. Men det hade jag inte då. Jag frågade i min
tur honom, om han kunde sälja mjöl. Jo, det kunde han, men dyrt var
det. Han ville ha mk 6:— per kg, vilket var ett mycket högt pris dåförtiden.
Jag köpte i alla fall femton kg gott mjöl av honom. Det mjöl vi
då fingo på ransoneringskorten var fullt av långa sådor
och kunde icke användas till gröt. Då man bakade bröd av
det, stodo sådorna ut som långa borst i kanterna. Degen var så
kort, att kakorna föllo sönder, då de skulle läggas in i
ugnen. Då hade vi det i avseende på livsmedel betydligt sämre
än vi nu ha haft det. Vi fingo således mjöl och blevo hjälpta
för några dagar framåt. Så fingo vi en sockerutdelning,
som vi icke hade haft på flera månader. Vi voro femton personer och
fingo femton kg socker. Detta hade ju de små behövt få, men bröd
och gröt var viktigare, och så fick jag byta bort en del av sockret
mot mjöl. Pengar hade Gud även sänt, så att jag kunde lösa
ut sockerransonerna. Så hade vi mat för några veckor framåt.
Mjölken var inte på kort. Annat kött än hästlår
fanns inte den vintern att köpa. Gården, som jag hade fått
i arv, var liten. Den inrymde fyra små rum och kök. Där bodde
vi alla, tolv barn och två fullvuxna. Så fick jag bud från Socialministeriet,
att jag skulle få sex barn till från samma ort, som dem jag hade tidigare
voro ifrån. 
Den inköpta gården. Medan jag bodde i Ekenäs, hade jag sålt
halva tomten. Där hade ett hus blivit uppfört, inrymmande en lägenhet
på fyra rum, bl. a. en väldigt stor sal, olämplig för
en familj, men säkerligen av Gud bestämd för vår barnskara.
Vilka förutberedda gärningar! Denna villa stod nu tom och var till salu.
Den blev genast inköpt. Två veckor efter de första barnens ankomst
hölls hemmets invigning den 2 mars 1919. Hur lycklig jag var den dagen
kan ej uttryckas i ord! Allt vad Gud hade givit mig på denna jord hade jag
fått lägga ned på Hans altare för att användas i Hans
tjänst bland de värnlösa små. Till invigningen hade
mycket folk samlats, och då vi buro in de små festklädda barnen
voro allas ögon fyllda av tårar. Var och en förstod, att dessa
barn behövde ett hem och vård. Ur djupet av mitt hjärta tackade
jag Gud för den nåd, som förunnats mig, Hans ringa tjänarinna.
Jag var övertygad om sanningen i sångarens ord:
»jag får härnere, vad jag behöver,
och himlaarvet
blir ändå över.» Den 30
mars anlände således åter sex små. De voro ännu mera
medtagna av svält än de föregående. Tyvärr fotograferade
vi icke deras utmärglade kroppar. De liknade ej ens människobarn: magen
var stor och utstående, ben och senor voro synliga och ögonen djupt
insjunkna i huvudet. Blicken var slö, utom när de fingo syn på
något ätbart. Då blev det liv i blicken. Det tog tid innan deras
magar blevo i skick och de började få kött på benen. Men
i sinom tid blevo de friska. Deras intelligens hade dock tagit grundlig skada
till följd av svält, varför de fingo lida därav i skolan.
En del kunde inte lära sig läsa, förrän de blevo nästan
fullvuxna, och de flesta av dessa krigsvärnlösa fingo sviter för
livstiden. Alla blevo de dock duktiga i praktiskt arbete, och många av gossarna
stå nu vid vårt lands gränser. En kort tid efter det dessa
sistnämnda barn hade kommit till hemmet, fick vårt land den första
sändningen vete, som delades ut på kort. Vi fingo rätt mycket
på vår andel, ty vi voro ju över tjugu personer. En del av vetet
behöllo vi, men största delen bytte vi bort mot kornmjöl. Vi fingo
fyra kg kornmjöl mot ett kg vete. Ljusare tider grydde för de små,
ljust bröd fingo de nu äta, och jag gladdes och tackade Gud. Våren
kom med sol och värme. Barnen blevo livligare och fingo ett själfullare
uttryck i sina ögon. Då hösten kom voro sju av barnen i skolåldern,
men i stadens skola var elevantalet för stort, varför våra barn
ej kunde mottagas. Det gällde därför att avskilja tid och krafter
för skola i hemmet under det första läsåret. Följande
år fingo de sedan komma till skolans andra klass. Lyckligare hade det varit
att alltid få hålla skola inom hemmet, ty barnen voro lydiga och på
allt sätt trevliga, innan de kommo under andra kamraters inflytande. De bibliska
sanningarna sjönko på ett underbart sätt ned i deras hjärtan.
Såsom ett exempel må nämnas följande: Då vi talade
om Abrahams bön för Sodom och hur han bad om att staden måtte
bliva bevarad från undergång, om där funnes tio rättfärdiga,
sade plötsligt en sjuårig gosse: »Jag tror inte att det fanns
tio gudfruktiga i M[alm]. De arbetade ju t. o. m. på söndagarna.»
Gossen var sex år då han kom från M., men han hade gjort den
iakttagelsen, att människorna där levde utan Gud. En gång
kom samme gosse hem från skolan och sade: »Lärarn sade, att en
del av jorden kommer under vatten än en gång, fast det står i
Guds ord, att Gud inte skall förgöra jorden med vatten flera gånger.»
Dessa första barn voro en tacksam åkerteg att beså med ordets
utsäde. Flera av dem gåvo sina hjärtan åt Gud. Vid
olika tider har Guds Ande varit mäktigt utgjuten i hemmet. Barnen ha levat
ett innerligt böneliv. Ett tiotal har Jesus döpt i den Helige Ande och
de ha prisat Gud i nya tungor. Lovprisningen har varit som bruset av stora vatten,
och vi ha fröjdats inför Herrens ansikte. Flera ha begärt att få
bli döpta i vatten, vilket även beviljats dem, varefter de ha blivit
intagna såsom medlemmar i pingstförsamlingen på orten. Sorgligt
nog ha de, då de ha kommit ut från hemmet, begynt att gå på
egna vägar bort från Gud, trots de härligaste upplevelser. Så
ha de blivit uteslutna enligt Herrens ord. Så vitt jag vet äro blott
tre av barnen bevarade. Gud allena vet, om de hängivet tjäna Herren.
De tyngsta och smärtsammaste upplevelserna har man, då de frälsta,
som man har hoppats så mycket av, vända Frälsaren ryggen. Man
frågar sig, om de verkligen skola gå förlorade. De ha ju varit
och äro föremål för bön. Jesus är än i dag
ute och söker de förlorade. Ära vare Hans namn!
Anna
Nordqvist (1943) Barnhemmet
i Nykarleby Minnesskrift i anledning av dess 25-åriga tillvaro 1918—1943.
Nästa kapitel: Gud förser.
Stig Haglund digitaliserade
och tillhandahöll.
(Inf. 2004-05-31.) |
