Barnhemmet i Nykarleby Minnesskrift i anledning av dess 25-åriga tillvaro 1918—1943.
av
Anna Nordqvist

GUD FÖRSER

Då det gällt hemmets ekonomi ha vi på många sätt fått erfara, hur Gud på ett underbart sätt har gripit in. För varje barn ha vi erhållit ett visst belopp i månaden. Så länge de krigsvärnlösa funnos, erhöllo vi från staten 50 % av utgifterna, senare 40 %, men när de blevo vuxna föll det bidraget bort. Omkring hälften av utgifterna ha årligen influtit på frivillighetens väg i penningar eller in natura. Ibland ha vi varit prövade till det yttersta, men Gud har aldrig svikit oss. Ett exempel:

Hemmet hade existerat i två års tid. Det var en vecka före jul och vi voro utan pengar, utan ved, utan bröd och mjöl. Vi hade två kor, men voro utan hö. Det var en lördagsmorgon. Jag sade till Gud: Du ser vår belägenhet. Vi kan inte hjälpa oss själva. Jag klädde mig för att gå till torget. Jag vet inte, varför jag gjorde det, ty jag hade ju ingenting att köpa för. Då jag hade kommit ut på gården, mötte jag en bonde, som kom med ett lass ved gratis. Full av tacksamhet till Gud gick jag in och gjorde i ordning kaffe åt honom. Sedan han farit gick jag åter ut. Då mötte jag åter en man med en häst. Den mannen hade med sig bröd, mjöl, potatis och, jag tror det var 150:— mk i pengar. Då han for sin väg, skulle jag för tredje gången bege mig till torget, ty nu hade jag ju pengar. Men då jag hade kommit lika långt ut på gården, körde en tredje häst in. Mannen var från Storsved i Munsala. Han hade en släkting i Amerika, som sänt till barnhemmet mk 969:—. Inför denna Guds godhet blev jag mycket förkrossad. Vi fingo till julen allt vad vi behövde och kunde fira den med tacksamma hjärtan.

Från olika platser i Amerika har Gud under årens lopp sänt oss mycken hjälp, både i penningar, mat och kläder. I tjugutvå års tid har en förening, benämnd »Tabita», arbetat i Muskegon till förmån för hemmet och sänt oss bidrag flera gånger i året.

Ibland har det hänt, att då någon räkning förfallit till betalning, har postiljonen kommit med brev, i vilka den erforderliga summan varit innesluten. Andra gånger åter, då vi ha hållit på att bedja om pengar för att betala någon räkning, så har hjälpen kunnat dröja flera dagar. Då vi sedan öppnat brevet, ha vi kanske läst:— Vi ha flera dagar varit manade att sända, men dröjt därmed.

Gud har således manat på sina skaffare, då bön om hjälp har uppstigit till nådens tron. Pris och lov!

I fem år var barnhemmet inrymt i två byggnader, nämligen arvgården och den som inköptes, såsom vi tidigare nämnt. Tjugutvå barn funnos nu i hemmet och för flera fanns det ej plats. Av flera orsaker insågs, att byggnaderna borde förenas. Detta var lättare sagt än gjort, ty medel funnos inte. Jag hade inte heller tro för att vi skulle få vad som erfordrades för denna omändring. Vi lade fram saken i bön inför Gud, men vi bidade icke stilla på Guds ledning. På våren 1924 vidtog en och annan förberedelse. Bl. a. inköptes på skuld en sommarbostad vid sjöstranden, där barnen skulle få vara, medan reparationerna pågingo. Den kostade mk 19.600:—. På denna återstår en skuld på mk 10.000:— ännu efter nitton år.

Den första gruppen tagen sommaren 1919.

En gudfruktig byggmästare kom och tog de båda byggnaderna i betraktande. Vi överlade, ritade och planerade. Ritningen inlämnades till magistraten och godkändes. Först i början av augusti kom byggmästaren med sina arbetare för att påbörja bygget, och barnen skulle flytta från sommar villan då skolan började. Det såg i flera avseenden mörkt ut, då den ena byggningen måste rivas ned ända intill grunden och på den andra måste taket tagas bort. Gud gav oss under denna tid fint uppehållsväder, så att rummen icke förstördes i den byggning, som en tid måste stå utan tak. Inte heller arbetet behövde försenas på grund av regn.

Nu var arbetet i full gång, men jag hade inga pengar. När jag såg på det kom en kväljande oro över mig. Jag sökte mig i ensamhet och lade min nöd och ångest inför Gud. Jag förnam Herrens ljuva stämma i orden: »Åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig och du skall prisa mig.»

Dessa ord vederkvickte mig och ingåvo mig lugn förtröstan. Helt på tok hade alltsammans gått om icke »Gud vore dårars förmyndare», ty en vis man sätter sig först ned och beräknar kostnaden. Nu var allt under arbete och inga penningar funnos, vare sig att betala material eller arbetare med.

Medan vi höllo på med arbetet, kom en man och hälsade på. Han hade varit många år i Australien, men hade kommit hem för att besöka sina släktingar. Han kom med bil för att se på barnhemmet, som han hade hört om. Då han såg vårt företag sade han: — Detta allt hade jag kunnat bekosta åt eder, om jag hade vetat om saken tidigare. Nu hade han delat ut sina pengar till olika ändamål. Han gav mig dock löftet att årligen sända ett bidrag till hemmets ekonomi, vilket han även gjort.

Barnen i arbete på hemgården i Nykarleby.

Ett lån upptogs i Sparbanken på mk 10.000:— och några vänner gingo i borgen. Jag fick även mottaga en gåva på mk 5.000:— samt ett räntefritt lån på mk 25.000:— från Fria Missionsförbundet. Arbetet på byggningarna fortgick och fullbordades på sju veckor, varefter vi fingo flytta in. Byggningen bestod nu av elva rum, kök och två tamburer. Kostnaderna för ombygget belöpte sig till mk 87.000:—. Från staten fick jag senare mk 25.000:—. En del av dem som levererat virke och annat material till bygget togo ut betalningen för det på växlar. Sedan hjälpte »Tabita» föreningen i Muskegon oss att lösa in växlarna. Till den sista växeln skänkte en broder från Jakobstad mk 4.000:—. Då Fria Missionsförbundet efter två år infordrade den summa de lånat, togo vi ett nytt lån på mk 30.000:— i sparbanken mot inteckning i gården. En räkning på målararbeten m. m. var ännu obetald, varför vi togo ett så stort lån, så att vi även kunde betala den. Detta lån ha vi kvar ännu i dag. Då tiden har varit inne att räntorna skulle betalas, har Gud sänt oss de erforderliga medlen. Visst vore det härligt att få lånet bortbetalt, så att vi för de penningar, som inflyta, skulle få göra välbehövliga reparationer. För Gud är ju ingenting omöjligt. Han kan avlyfta denna börda, då Han finner det för gott. Vi voro tvungna att skuldsätta oss på grund av att vi gingo Gud i förväg, och togo ombyggnaden i vår egen hand. Då vi ej bli stilla i tro, bön och tillit till Gud, få vi själva bära följderna. Lärdomen kostar mycket.

Nu fortsattes arbetet i barnhemmet och barnskaran ökades. Arbetsbördan blev dryg och ansvaret större, då barnen växte till i ålder. Ofta uppsteg till nådens tron en suckan med följande ord: »Din tjänarinna är ej uppgiften vuxen.»

Fastän jag hade medhjälpare i arbetet, så togo de dagliga göromålen så mycken tid, att barnens andliga vård till en del försummades. Visst läste vi Guds ord med dem, undervisade dem och bådo med dem, men ändå hade vi behövt ägna dem mer tid. Vid hemmets tioårsfest sade en vän ett ord, som ständigt gjort mig gott, då jag har blickat tillbaka på arbetet: »Gud förlåter synder och helar brister.»

Ja, pris ske Gud! Alltid har Herren varit trofast och fört oss igenom och haft utvägar i alla kritiska förhållanden.

Byggningarna sammanförda och ombyggda till en.

Vår uthusbyggnad, som uppfördes 1868, var förfallen och behövde ersättas med en ny. Då ledde Gud det så att en större bibelstudievecka blev anordnad i Nykarleby år 1927. Då vi till varje sommar flyttade med barnen till sommarvillan vid sjöstranden, ingick en anhållan till oss om att vi skulle hyra ut barnhemmet för bibelstudieveckan. Bröder i Herren, vilka voro med, sågo det stora behovet av en ny uthuslänga, och togo initiativet till att uppföra den. Kort efter bibelstudieveckans slut kommo både bröder och systrar för att riva ned det gamla uthuset. Sedan lades en ny grund av cement. Arbetet gick med liv och lust. Systrarna från landet hade hästar med sig och körde grus, andra brukade cementbruket och bröderna gjorde sockeln. Bröder från Markby och Purmo skaffade bräder och körde dem till Nykarleby och sedan kom broder Ede och hans gamla far samt ett par andra bröder och uppförde uthuset. En broder från Jakobstad skänkte plåten till taket samt en penningsumma för sådana arbetare som måste lejas. Så fingo vi såsom en Guds gåva mottaga det nya uthuset, vilket belöpte sig till ett värde av mk 17.000:—. Gud löne alla dessa, som så villigt och glatt tjänade Honom!

Vid denna tid hade vi trettiofyra barn i hemmet. Småningom växte de upp och kommo ut i livet, men andra små intogo deras platser. Tiden gick. Erfarenheterna voro än ljusa och glädjande, än mörka, bittra och förödmjukande. Dessa senare voro de hälsosammaste. De förhindrade vårt eget jag att växa till och bli stort.

På våren år 1935 fingo vi genomgå en svår ekonomisk prövning. Såsom tidigare nämnts hade vi mot borgen tagit ett lån i banken på mk 10.000:—, då hemmet byggdes om. Nu voro tio år förgångna och skuldsedeln skulle förnyas. Borgenärerna, som sett mången kritisk situation under årens lopp, vägrade nu att teckna sina namn. Detta fingo vi reda på i juni och i september skulle skuldsedeln förfalla. Med mänsklig beräkning förmådde vi intet. Därför lade vi saken inför Gud. Varje dag, så vitt jag minns rätt, samlade vi barnen, och gemensamt bådo vi Gud om hjälp i denna nöd, ty utan Herrens ingripande måste hemmet upplösas innan hösten. Veckor och månader förgingo. En broder frågade en dag: — Hur är det med dina bekymmer? Jag svarade med Jes. 50:10: — »Om han än vandrar i mörkret och icke ser någon ljusning, så förtröste han dock på Herrens namn och stödje sig vid sin Gud.» Dessa ord hade jag fått av Herren och höll fast vid dem rätt länge. Dock kommo stunder av oro och jag tänkte: skall jag gå till auktionsmäklaren?

Interiör av barnhemmet.

En dag, då vi åter hade haft vår bönestund, och barnen ivrigt hade bett om att få behålla sitt hem — jag tyckte deras böner voro såsom korpungars rop — frågade vi: — Tror ni, att vi få behålla hemmet?

Då svarade en sjuårig flicka: — Hur skulle vi inte tro det? Jesus har ju sagt, att allt vad vi bedja om i Hans namn det skola vi få. Visst få vi lita på Hans ord.

Dessa ord vederkvickte min själ. Jag förstod, att orden kommo från Herren genom ett barn. Jag övergav således tanken på auktion och fortsatte att bedja. En kväll i mitten av augusti kommo borgenärerna ned till oss, där vi bodde i sommarvillan vid sjöstranden, och frågade:

— Har du inte vidtagit några åtgärder ännu? Det är ju bara en månad, tills skuldsedeln förfaller.

Jag svarade:

— Jag har inte gjort någonting annat än bett till Gud för saken.

Sedan berättade jag för dem vad lilla Ulla sagt, då jag frågat dem om barnen trodde på Guds hjälp. Borgenärerna tego visligen, men senare fick jag reda på deras tankar.

En morgon efter en natt av ängslan var det, som om jag hört Herrens röst säga: »Såsom Mose blev hulpen vid Röda havet, då han ropade till mig, så skall ni bli hulpna.»

Jag blev glad över detta, men efter någon timme tänkte jag: Kanske var detta blott mina egna tankar. Men då påminde Guds Ande mig om en händelse i 2 Kon. 7:de och 8:de kapitel. Där berättas om hur Samaria var belägrat och till följd därav hade stor hungersnöd uppstått. Då lovade Gud genom profeten Elia att folket följande dag skulle få mat. Men konungens närmaste man sade: »Om Herren än gjorde fönster på himmelen skulle det ej kunna ske.»

Profeten svarade: »Du skall få se det med egna ögon, men intet få därav.»

Följande dag fingo samariterna taga byte från sina fiender, men tvivlaren blev nedtrampad enligt profetens ord. Jag förstod att detta bibelställe var för mig en varning för tvivel och en ljuvlig visshet fyllde mig. Hjälp ur nöden skulle komma, men på vilket sätt, det visste Herren allena.

Ännu en vecka gick. Så en dag den 23 aug. kom en av flickorna som med bevingade fötter från staden med en lapp från posten. Med andan i halsen sade hon: — Tant har ett assurerat brev på posten med 5.100:— mk i. Dessutom hade hon ett brev från Amerika med sig. Då jag öppnade det stod däri, att 2.000:— mk voro på väg. »Bed borgenärerna skriva under sitt namn, ty vi stå bakom, tills skulden är betald.» Ovannämnda 5.100 :—mk var från en för mig okänd person i Iniö. Intet brev medföljde. Genom dessa två penninggåvor blev endast mk 3.000:— kvar att omsätta för kort tid. Vilken lättnad, då denna börda föll av på detta härliga sätt!

Grupp av barnen år 1935.

Glädjen och tacksamheten kan ej beskrivas i ord. På kvällen hade vi tillsammans med barnen tacksägelsemöte. Vi fröjdades inför levande Gud. Han är en trofast Fader, som ej sviker i nöden. Han fostrar oss genom att ibland dröja med hjälpen. Hur mörk och svår denna väntetid än var, så skulle jag sedan ej velat undvara denna prövning, ty så stor och härlig blev Herren för oss alla. Då borgenärerna sedan fingo höra, vad Gud hade gjort, sade en av dem:

— Vi tänkte, då du berättade, vad Ulla hade sagt: Nog är Anna en dåre, som rättar sig efter vad ett barn säger. Men vi ha grundligt kommit på skam.

Nu voro de villiga att gå i borgen för återstoden av skulden. Följande år kom åter en fordran på en skuld, och fastän jag hade oändliga bevis på Guds trofasthet och Hans ingripande, kom en kväljande oro över mig. I stället för att genast gå inför Herren med min nöd, gick jag till vänner, som jag trodde att möjligen kunde hjälpa. Till dem kommo just då även ett par andra vänner. Då jag omtalade min belägenhet, sade dessa vänner: — Men nu borde du inse, att det är Guds vilja, att du skall upphöra med barnhemmet. Du har ju så få barn nu. (För en kort tid hade jag endast elva barn.) Du är ju redan gammal, så allt tyder på att du skall sluta.

Jag svarade: — Varför skulle Gud för ett år sedan gripit in på det sätt som Han gjorde, om Han nu vill, att jag skall upphöra? Vännerna i fråga menade dock att det var envishet från min sida att ej vilja se Guds ledning. Jag svarade: — Då jag fått en så tydlig kallelse från Gud att börja, så måste jag få samma visshet från Honom att sluta.

Jag återvände hem från vännernas krets, sliten och sargad i mitt innersta. Hela mitt inre var såsom ett upprört hav. Jag kunde ej på kvällen bli stilla i bön. Men följande morgon gick jag i ensamhet inför min kärleksrike Fader och sade till Honom ungefär följande; — Du hörde själv i går, vad vännerna sade till mig. Är det nu Din vilja, att jag ännu skall fortsätta, så räck åter ut Din hand och hjälp mig ur min nöd samt giv mig nya barn till hemmet och visa Din vilja för mig och för mina vänner.

En stilla frid fyllde min själ. Det blev en tacksam förbidan men ej långvarig. Efter några timmar kom posten och medförde två brev. Det ena var från samma person i Iniö, som sände hjälp föregående år. Då medföljde inte en rad, men nu stod det i brevet: »Jag har känt mig manad att skriva, hur jag förra gången kom att sända penningar. Gud väckte mig en natt med orden: 'Kom ihåg barnhemmet i Nykarleby. Men nu har Gud ej talat på samma sätt, utan för två veckor sedan fick jag ett brev, postat i Åbo. I det brevet stod ej annat än: 'Tänk på barnhemmet i Nykarleby.' Intet namn stod under dessa ord. Jag satte undan brevet, men orden ha hela tiden ringt i mina öron, varför jag nu sänder 2.500:— mk. M. P.»

Brevet från Amerika, som kom samtidigt innehöll 700 mk. Ur djupet av våra hjärtan uppsteg lovprisning till vår underbare Fader, i sanning en Fader över allt vad fader heter i himmel och på jord. Ära vare Hans namn!

Följande dag fingo vi mottaga ett spädbarn och därpå följande dag kom den av mina vänner på besök, till vilken jag hade gått i min nöd. Jag var ej hemma just då, men hon frågade min hjälp:

— Tror du, att Gud vill, att Anna skall fortsätta med detta hem? Till svar på frågan fick hon läsa det ovan citerade brevet och hon såg även det nya spädbarnet. Min vän överlämnade därefter 4.000:— mk. Vi ha en stor och mäktig Gud! Halleluja!

Därefter kom en hel rad med små till hemmet. Gud vet, att hemmet behövs och därför har Han i nåd upprättat det och därför uppehåller Han det. Tack och lov och pris!

En vinter voro matförråden rätt så slut. Vi bådo gemensamt om dagligt bröd. En söndag ringde en lärarinna från landet upp och sade: — Förlåt, att jag går rakt på sak, men har ni någon nöd i barnhemmet? Jag får ingen ro vid tanken på er. Jag svarade: — Vår bön är: 'Giv oss i dag vårt dagliga bröd, ty vi äro i nöd.

Hon svarade:— Nog är Gud underbar. I morgon skall jag sända något och efter någon dag mera. Vi blevo rikligt försedda. Pris och lov!

Från olika orter i Finland, såväl som från många håll i Amerika, har då och då kommit både större och mindre penningsummor och vanligen just då kassan varit riktigt tom. Ofta ha vi fått erfara sanningen av orden i Jes. 65:24:

»Och det skall ske, att förrän de ropa, skall jag svara, och medan de ännu tala, skall jag höra.»

Hemmet äger intet jordbruk, endast en köksträdgård och potatisland för sommarens och höstens behov. Men Gud har lagt på bröders hjärtan i Jakobstad att fara ut med lastbil till Purmo, Esse, Kållby m. fl. platser och samla upp gåvor in natura. Gud har öppnat människors hjärtan, så att de med glädje givit av sina skördar för de värnlösas behov. På detta sätt ha de tjänat Herren varje höst i tio—tolv års tid. I Kvevlax gjordes även en höst en stor insamling av gåvor in natura och ävenså i Smedsby. Också ha personer i Nykarleby och i stadens omnejd kommit ihåg oss varje höst. Gud är icke beroende av dyrtid eller andra svåra omständigheter. Han har lovat mätta oss mitt i öknen. Hans löften äro ja och amen i Honom själv, såväl i andligt som timligt avseende.

Skåden på liljorna har Jesus sagt, då det gäller vad vi skola kläda oss med. Detta ha vi även fått göra och aldrig kommit på skam. Kläder har Herren sänt från olika delar av vårt land, både nytt och gammalt av olika slag. Allt har varit välkommet för oss. Vi ha även erhållit stora partier stuvbitar av olika slag. Dessa ha varit oss till stor hjälp, emedan vi av dem kunnat förfärdiga olika slags klädespersedlar. Från Amerika och Sverige ha vi även fått rätt mycket kläder samt ull från Australien och även från Purmo och Maxmo m. fl. platser. Gud är rik över alla dem, som åkalla Honom.

Vintern 1942 var bränslebristen mycket svår. Det var ont om ved och den var oerhört dyr. Därtill var vintern mycket bister. Ibland voro vi riktigt hårt prövade, så att vi till och med gräto, ibland fingo vi låna några klabbar. Ibland kommo grannarna med någon börda ved åt oss. Alltid hade Gud någon utväg för oss, så att vi kommo igenom vintern och kunde börja bära hem ved från skogen. Då hösten kom, såg det ut att bli ännu svårare. Vi hade på sommaren fått lov att komma till Alön och lägga ihop fallved. Vi voro fem personer, som foro dit och vi lade ihop tolv hästlass, men kunde inte få hem veden, innan isen lade sig. I november var vår vedbod tom, och våra hjärtan sammanpressades av ångest. Vi undrade, vad Gud nu menade. Ville Han, att vi nu skulle stänga hemmet och sända bort barnen i en tid, då de bäst behövde ett hem? Så frågade jag mig gång på gång. Men varför har Herren försett oss med mat för hela vintern och varför ökas skaran av de små? Vi hade då i hemmet 31 barn. Vår granne kom oss då till hjälp i denna svåra situation. Han bad oss låna en häst, vilket vi fingo göra, och så tog han en av pojkarna med sig till skogen och körde hem två lass ved, som han hade fått lov att taga för vår räkning. Sedan lyckades vi få köpa ett par famnar ved, men det förslog inte så länge. Medan jag bad till Gud en morgon, fick jag en tydlig förvissning om att vi skulle bli hjälpta ur detta svåra bekymmer. Utan att se bönesvaret fick jag nåd att tacka Gud i tro, och efter en vecka fingo vi ett stort lass ved såsom gåva. Sedan fingo vi de tolv lass hemkörda, vilka vi samlat på sommaren. Resten av det vi behöva för denna vinter har Herren skänkt oss. I olika byar runt Nykarleby har man samlat ihop ved åt oss. Vi få taga emot dessa gåvor och prisa Gud för Hans underbara ingripande i de mest kritiska situationer.

Så har då Herren uppehållit oss i tjugufem år och framtiden få vi lämna åt Honom och taga blott en dag, ett ögonblick i sänder.


Anna Nordqvist (1943) Barnhemmet i Nykarleby Minnesskrift i anledning av dess 25-åriga tillvaro 1918—1943.


Nästa kapitel: Hälsotillståndet i hemmet.


Stig Haglund digitaliserade och tillhandahöll.
(Inf. 2004-05-31.)