Örnen och lejonet

Paul Nyberg om bakgrunden

Hemkomsten till Björkudden beskrives livligt av Alta Dahlgren, som då och då försedde Eva med rapporter om fadern. Hon skriver: »När farbror väl fått åter sina nycklar — och öppnade klaffen och drog i de många lådorna — då njöt han så det kändes över hela huset och då han fick gamla ingångna kläder på idag och kände möjlighet till alla gamla vanors tillfredsställande, blev han så rask att han tog en korg och bröt sig fram genom snår och buskar på svampfärd största delen av f. m. Rustan och Murre i hälarna.»

Snart var också arbetet vid skrivbordet i full gång. Denna gång gällde det någonting verkligt nytt. Den 8 april 1896 hade Alta skrivit till Eva: »Vet du käre Z. har haft sådan nytta av Kialaresan (där Ackes bodde vårvintern 1896) och av Mimmis (Lybeck) härvaro. Jag har nästan aldrig haft så roligt av honom. Om kvällarna har han med ynglingahåg suttit och berättat om sin mors ungdomsminnen samt alla Nykarlebyoriginal i hans barndom. Ögonen ha blivit små glödande strimmor på honom, han har liksom framfött sitt tal med ett slags glad smärta eller kamp. Och blivit upplivad och förtrolig. Det hade förtjänat att en stenograf varit närvarande.»

Uttalandet är intressant, ty det var verkligen fråga om ett slags födslovånda. Gubben gick havande med en ny historisk roman eller novell och han var till all lycka sin egen stenograf. Av bevarade manuskript att döma började han nedskrivandet först i januari 1897. Denna gång blev det ingen saga, utan en historisk berättelse, grundad på faktiska händelser i Nykarleby under 1808—1809 års krig. Det historiska materialet utgjordes tydligen just av de berättelser, med vilka han underhållit Alta och som grundade sig på moderns personliga hågkomster och annan lokal tradition. Många av de uppträdande personerna voro gripna ur verkligheten. Med ett modernt uttryck skulle man kalla berättelsen en nyckelroman. Idén till den hade han fått av Mikael Lybecks bok Allas vår Margit, en småstadsskildring från Nykarleby, som utkommit 1893. Romanen hade först burit titeln Vadet om ett fädernesland, därefter Celina Juthes bröllop eller Celina Sommers bröllop och slutligen Örnen och lejonet, vilket syftade på Rysslands och Sveriges eller Finlands vapen.

Berättelsen börjar med den presentation av nykarlebyoriginal, som återgetts i kapitlet om Det gamla Nykarleby (sid. 41). De centrala personerna äro konsul Juthe och hans familj, av vilken dottern Celina Juthe är huvudperson. I en variant av berättelsen, som tillhör denna boks författare, heter hon Celina Sommer. Intrigen, så långt den hunnit utvecklas (12 kapitel) var följande;

[Eftersom manuskriptet publiceras som följetong, tycker jag det är synd att tjuvkika. Den som inte kan hålla sig har dock möjlighet att läsa fortsättningen på kapitlet:]

Kriget bryter ut, armén retirerar, ryssarna komma till Nykarleby. General Jankowitz och hans två adjutanter taga sin bostad hos konsul Juthe, som står dem bi på olika sätt under dottern Celinas indignerade protester. När de ställa till bal och fadern tvingar henne att deltaga, går hon upp i sorgdräkt och deltar inte i dansen. Hon undgår självfallet inte att komma i kontakt med generalens eleganta unga adjutanter, kapten Lubomirsky och löjtnanten, furst Tscherkassky, men hon visar dem öppet sitt förakt och söker på allt sätt trotsa och förödmjuka dem. Hon vill inte tro på ryssarnas seger och slår vad med kapten Lubomirsky om att krigslyckan skall svänga om till svenskarnas förmån och att Finland kommer att befrias. Om han förlorar, skall han ge henne sin amulett, sin moders bild i en medaljong. Vinner han, skall hon gå i frivillig landsflykt. Familjen Juthe flyr ut till Alörn. Där når dem budet om segern vid Siikajoki. Krigslyckan hade vänt sig. Ryssarna draga sig tillbaka från Nykarleby. Flyktingarna återvända. Här är berättelsen slut och har inte fullbordats. Det är skada, inte så mycket för dess litterära förtjänster som för dess historiska sanningshalt, som utan tvivel byggde på faktiska förhållanden, åtminstone i sina huvuddrag och i många intressanta detaljer.

I sitt arbete på Örnen och lejonet avbröts Topelius av promotionen 1897, som han inte heller denna gång ville försumma, …