Det gamla Nykarleby

»När man söker ett livs rottrådar, är det inte nog med att utspana släktarvet, så viktigt det än är. Landets, folkets, tidevarvets, lagarnas, sedernas och kulturens inflytanden måste alla sammansvärja sig för att ur de medfödda anlagens grund utveckla den fullmogna frukten av ett upphöjt människoliv», säger Topelius i sitt föredrag om Runebergs betydelse för fosterlandet. Det gäller i lika hög grad honom själv. Men vad som främst av allt påverkat hans personlighet, är den miljö, där han vuxit upp, de människor han kommit i beröring med i sin barndom och ungdom, den andliga atmosfär, som omgett honom. Vilken betydelse han själv tillmätt sin hembygd och dess folk framgår bäst av vad han skrivit härom i sin uppsats Naturen och skalderna:

»Säg mig den hemlighetsfulla makt, som binder oss vid vår födelsebygd! Vad är det för en själarnas tyngdlag, som drager oss åter och åter tillbaka till en fordom älskad nejd, där numera allt är förändrat. — — — — Vi beundra laxynglet, som efter sina strövtåg i havet återvänder fullvuxet till kläckningsorterna; men vad gör då detta yngel av tankar, känslor och föreställningar, som befolkar sin kläckningsort, det lilla tioåriga goss- eller flickhuvudet? Gå de icke i samma långa kometbana genom världsrymden tillbaka till utgångspunkten? Utspinna de sig icke i en fin tråd genom en lång rad av år ända till vintersnön på den hundraåriges hjässa? — — — — Återvända icke vi själva, så återvända våra intryck till födelsebygden. Vi kalla det barndomsminnen, men det är något mer, det är vår själs blomma, som sammanhänger med roten. — — — — — — — —

Vart vi vänder oss, återkommer vi dock alltid till den oförklarliga tyngdlag, som binder allt levande vid dess rot. Slit dig lös, om du kan; gå till antipoderna på andra sidan om jorden, och försök om du kan lyckas göra dig fri från din hemtomte — det är fara värt, att han skall följa dig dit på lasset och ropa till dig, när du ankrar vid Nya Zeeland: är vi här nu? Det är nu så, att det en gång är så. — — — Varken du eller jag kan hjälpa det. Vi kunna blott anteckna det som en skiss från livet.»

Detta gäller naturligtvis de flesta människor. Men det gäller i allra högsta grad honom, som skrivit det, Zachris Topelius. Han var så bunden vid sin hembygd, inte bara vid dess natur, utan vid dess människor, att en skildring av hans liv blir ofullständig, om den inte föregås av en beskrivning av hans hembygds materiella och andliga struktur:

Vid tiden för Zachris Topelius d. y:s födelse var Nykarleby en liten »kråkvinkel» med endast omkring 800 invånare. Det lilla samhället fick sin prägel av älven med »storbron» [som numera dess värre heter Kyrkbron] och kyrkan vid den. Det var stadens geografiska tyngdpunkt. Dess administrativa och kommersiella centrum låg vid Salutorget, som dominerades av rådhuset och omgavs av de förnämsta borgarnas patriarkaliska gårdar. Fem gator löpte genom staden i dess längdriktning, SW — NO, Ågatan (senare Strandgatan) närmast älven, Rådhusgatan, Östra Storgatan, Östra Lillgatan (från 1844 Trädgårdsgatan) och Repslagaregatan, som löpte längs stadens östra gräns. Sistnämnda gata hade fått sitt namn av att stadens repslagare använde gatan för sitt repslageri. På stora armar, som stucko ut från husväggarna, hängde repslagaren ut sina rep från gatans ena ända till den andra. Vid Kyrkotorget stod vinschen, som tvinnade kardelerna ihop.

De tre mittelgatorna förenade sig i norr och bildade Storgatan, som gick till norra tullporten, en ståtlig valvbågsport, som ända in på 1800-talet var dekorerad med stadens vapen och målad i granna randiga färger. Här övergick gatan i den till Jakobstad ledande landsvägen. Helt nära tullporten utanför stadens gräns låg Kuddnäs gård med sin allé mot landsvägen.

[Gyldéns stadsplan.]

Tvärgatornas antal voro egentligen endast sex och hela stadsområdets längd var inte mer än 703 meter, medan bredden, där den var som störst, var 252 meter. Totalarealen var 12 ha. Skämtande skriver Topelius en gång (13 sept. 1843) i ett kåseri i Helsingfors Tidningar: »när jag promenerar genom vår lilla stad, — — — [der det är förbjudet att röka,] drager jag in min rök vid ena tullen och blåser ut den vid den andra». De bebodda tomternas antal »inom stadens stakett» var endast 111. Bebyggelsen hade en högst ålderdomlig prägel. Någon större eldsvåda hade dittills aldrig övergått staden. Någonting av medeltid fanns där visserligen ej, ty staden var då (1820) endast 200 år gammal, men husen voro utan undantag av trä och i regel envåningshus, »sammanhängande och uti en kedja», såsom det heter i en beskrivning från 1750-talet. Ännu så sent som år 1848 skrev en resande, furst Emanuel Galitzin, om Nykarleby att staden »andas en doft af medeltid; man slipper ändtligen dessa eviga snörräta gator, omgifna af låga hus bestrukna med rosens eller smörets färg. — — — Gatorna äro trånga och krokiga, som la Cité i Paris. Själfva värdshuset bar en vördnadsvärd prägel af ålderdom. Man uppstiger till andra våningen genom en mörk trappa, på hvars ledstänger spindlarna uppslagit sina bostäder; väggarna äro betäckta med urblekta tapeter, fönstren med små aflånga rutor, infattade i bly, och för att göra vår boning fullkomligt pittoresk, hänga i den stora salen tolf grymt nedrökta porträtter i olja, föreställande afdöda konungar och drottningar af Sverige i naturlig storlek.»

Endast kring de två torgen, Kyrktorget och Salutorget, stodo några gamla tvåvåningshus, bland vilka det förnämsta var rådhuset med sitt lilla klocktorn. På Salutorgets östra sida hade man vid tiden för Topelius' ungdom hans blivande svärfars, rådman Isak Lindqvists gård, och på andra sidan stod apoteksgården, båda tvåvåningshus med smårutiga fönster. Vid torgets södra sida stod den gamla Calamniuska, sedermera Turdinska och Lybeckska, gården i två våningar, där intet fönster var likt det andra, såsom Topelius beskriver det. Genom en överbyggd port kom man in på gården, där det fanns gott om utrymme för tjärböndernas foror. »Övra våningen stod tom i reserv för högtidliga tillfällen; i nedra våningen, som bestod av sal, kammare, kök och salubod, sammanträngdes familjen och tjänarinnorna.»

På motsatta sidan om torget stod ett envåningshus, som tillhörde den förmögne handlanden, rådman Adolf Hammarin, vars familj spelade en stor roll i stadens liv på 1820- och 30-talen. I kvarterets norra ända byggde rådman Matts Lithén, som var gift med Zachris Topelius' moster, på 1830-talet ett nytt präktigt tvåvåningshus. På älvstranden därutanför hade han sin berömda trädgård »Fåfängan», som syntes över älvkröken ända till Kuddnäs. Det var en av stadens privata förlustelseplatser i all anspråkslöshet.

Gårdarna vid torgets västra sida tillhörde, den södra kommerserådet Johan Turdin (Z. T:s mors styvfar) och den norra (från 1831) hans son Gustaf Turdin och efter honom borgmästaren Johan Haeggström (Z. T:s svåger).

Vid Kyrktorget längst mot nordväst bodde till 1824 kofferdikaptenen och handlanden Reinhold Wilhelm Backman och hans stora familj, nära släktingar till Topelius, och efter honom handlanden Gustaf Adolf Lindqvist, Topelius' blivande hustrus farbror. En av de följande gårdarna ägdes länge av handlanden och rådmannen Carl Johan Berger, också han en av familjen Topelius' intimare umgängesvänner. Vid Kyrktorget låg också den gamla pedagogien, senare elementarskolan, där i början av seklet Johan Gabriel Toppelius var anställd som lärare [och skrev Samling till en historik över Trivialskolan].

På Sockenstuguberget, inte lång från kyrkan, stod sockenstugan, sockenmagasinen och ett antal kyrkstugor, där landsborna vid sina kyrkbesök bundo sina hästar och hade sitt »kvarter». Men stadsbilden hade också sina dystra tavlor. Utanför sockenstugan hade »spöpålen» sin plats vid exekutioner för stadsbor. Gällde det landsbor, ställdes spöpålen vid sockenmagasinet. Den var nämligen portativ och stod vanligen i sockenstugans förstuga. Ännu så sent som på 1860-talet var den i bruk. Den dömde skulle först stå i halsjärn någon timme. Härunder samlades på platsen en stor folksamling, bland vilken lärare och elever från den närbelägna skolan bildade en avsevärd del. Det var väl en form av åskådningsundervisning. Förrättningen började med att »kronans befallningshavande» uppläste domen. Därefter grep profossen — vanligen en f.d. soldat — spöna och började slå, medan länsmannen stod med klockan i handen och räknade slagen. »Efter varje rapp märktes en djupröd, blödande fåra snett längs ryggtavlan.» Den, som trängde sig nära, »kunde därvid få skinnslimsor och bloddroppar i ansiktet», skriver Zachris Schalin i sin skildring av en dylik exekution. Om delinkventen såg ut att förlora medvetandet, fick han en klunk vatten från den närbelägna »Herpes-potten». Sedan han kvicknat till, fortsattes exekutionen tills det bestämda antalet slag var utdelat. Efter sista slaget lades delinkventen på mage, varefter ett slags fältskär framträdde »och prustade ur sin utspända mun — i brist på bättre refraichisseur — ett brännvinsregn över de svidande såren på den slagnes rygg. — — — Sen drogs skjortan öfver hans blodiga kropp och han fördes bort.»

I detta lilla, man kunde kalla det miniatyrsamhälle, rådde för övrigt ingen dåsig lättja. Handel och sjöfart spelade här en betydande roll. Nykarleby var en sjö- och stapelstad, inte blott till namnet, utan också till gagnet. Alla stadens handelsmän voro ägare till ett eller flera fartyg. På gatorna rörde sig sjöfolk av olika nationer. T.o.m. negrer gästade stundom staden. På skeppsvarven vid hamnen vimlade det av timmermän, smeder och hantlangare av olika slag. Skeppsbyggmästaren gick där omkring som en hövding bland sitt folk och delade ut sina order. Det höggs, hyvlades och spikades så det var en fröjd att se och höra. Och kaptenerna övervakade sina blivande fartygs byggnad och utrustning.

Utrikeshandeln var livlig. Man importerade salt och kramvaror, möbler och porsliner m.m. och utskeppade tjära och beck, som tillverkades på beckbruket invid staden. Tjärvräkare och beckbrännare ökade den för sjöfarten nödvändiga personalen. Detta har också lämnat djupa spår i Topelius' litterära produktion. Därom påminna rubriker som »Ellidas saltlast», »Beckbrännaren, som alltid kom överst», »Vincent Vågbrytaren» (kapitlet »Vid varvet»), på sätt och vis »Brita Skrifvars», »Det gyllene spöket» och talrika ställen i hans övriga produktion. Hur livligt skildrade han ej redan i sina dagböcker fartygsutskjutningar i Nykarleby.

Fartygens proviantering vållade redarnas familjer inte litet bekymmer. Det slaktades, bakades och bryggdes långt i förväg. I bodarna hängde kött i långa banor och »surdegsholken» stod länge och jäste i bagarstugan. Ju surare degen blev, desto bättre höll sig brödet i fartygens proviantrum. Så hängdes brödet på tork på långa stänger, tills det omsider lades i förvar i brödlårarna i magasinen. Borgarna höllo egna kor och hade åkrar och ängar i stadens omnejd. Det kärnades smör och bereddes ost.

För stadens unga flickor, pigor och herrskapsdöttrar, hägrade det som en självfallen framtidsdröm att bli sjömansbrud. Och de unga männen, drängar lika väl som kontorister, hade samma möjlighet att en gång i framtiden bli handelsmän och skeppsredare. Därtill behövdes blott flit och fallenhet och gott gry.

Enligt den unge Zachris Topelius, som på nära håll studerat detta samhälles struktur, kunde man i detsamma särskilja »5 noga skiljda och sinsemellan rangsjuka societéer». Den förnämsta klassen utgjordes självfallet av noblessen, vars grad av förnämitet dock måste bedömas ur ortens egen synvinkel. Den inskränkte sig ingalunda till endast det s.k. första ståndet. Hit räknades nämligen köpmännen, tjänstemännen och — »en del skepparfruar». Om denna klass således inte riktigt motsvarade vad man i Stockholm eller Helsingfors förstod med begreppet nobless, så ägde den i alla fall en egenskap gemensam med »den stora världen», den var den minst småaktiga av alla stadens »societéer». Stadens andra stånd utgjordes av skepparfruarna, som mycket höllo på sin värdighet. Tredje ståndet bestod av de förmögnare hantverkarna, vilka karakteriseras som de mest avundsjuka och tillgjorda av dem alla. Till fjärde ståndet hörde sjömännen »och deras kvinnfolk», vartill räknades flera av »de s.k. jungfrurna». Och slutligen det femte ståndet, drängar och pigor. Alla dessa klasser i det lilla samhället bildade egna kotterier för sig, som alla strävade att höja sig till närmast högre klass, »men hindra klasserna nedom att uppstiga». Sådan var enligt det 19-åriga skaldeämnets skarpa och något spydiga uppfattning det lilla samhälles sociala struktur, i vars mitt han själv växte upp.

I en något annan belysning ställer den gamle Z. T. människorna i hans barndomsstad. I ett opublicerat novellfragment »Celina Sommers bröllop» beklagar han den allmänna nivelleringen och låter en vemodsfull tanke gå till de »friska originaltyper», som så talrikt förekommo i hans ungdoms Nykarleby. Och han fortsätter:

»När man för 70 år sedan (skrivet 5 april 1897) mötte på landsvägen i Österbotten en långväga resande, kunde man av dräkten och hållningen genast igenkänna hans hemsocken. Och när de tyske handelsagenterne med främmande snikna ögon reste genom småstäderna, fiskande kunder på 9 månaders kredit, återkommo de så fulladdade med spe öfver sina därvarande affärsvänner och deras omgifning, att håren skulle ha rest sig på kundernes hufvuden, om de i telefonen förnummit hvad man sade om dem. Må man tänka sig en liten stad, som samtidigt kunde presentera en borgmästare, som i sin röda peruk fått 10 korgar; en prost, som gifvit konserter på klaver; en kapellan, som aldrig misslyckades att predika halfva församlingen till sömn; en kronofogde, som gift sig med sin ladugårdspiga; en tre och en half aln lång fiskal, som beställde åt sitt nyfödda barn en tre alnar lång vagga; en landsfiskal, som lifrädd i sitt krig mot olaga brännvinspannor, byggde sig en sommarvilla utan fönster på en klippa i hafvet; en apotekare, som betalade sitt apotek med att föra en 70-årig fröken i brudstolen; en landtmätare, hos hvilken det spökade; en postmästare, som svor så att taket rämnade; en handlande, som framtrollade tre stora fartyg av intet och åter förlorade dem; en sjökapten, som öfverträffade Münchhausen i skepparhistorier; en magister, som blef hamnbuse; en student, som hoppade i forsen; en provisor, som förvred alla flickhufvuden; en guldsmed, som trodde sig kunna allting; en kardmakare, som gjorde orgelverk; en färgare, som blåste klarinett och en annan, som spelade basfiol» o.s.v.

Den korta formuleringen tillåter inte originaliteten hos de uppräknade personerna att komma till sin fulla rätt, men där man kunnat identifiera originalen, och komplettera upplysningarna om dem, har det visat sig, att Topelius haft fullt skäl att inordna dem i detta galleri av säregna personligheter. Prosten, som givit konserter på klaver, var stadens kyrkoherde Johan Niklas Snellman (f. 1769, d. 1844), en i många avseenden märklig man, fil. magister och f.d. docent i nationalekonomi vid Åbo akademi. Han hade blivit prästvigd i Strängnäs och vistats mycket i Sverige, där han en tid betraktades som rikets nästbästa klavervirtuos. Pianospel var ännu på gamla dagar hans stora intresse. Han spelade »stora och svåra stycken» och senterade alls ej den musik, som ortens unga damer kunde prestera. För unge Zachris visade han ett stort intresse, lärde honom latin gav honom spellektioner och diskuterade musik. Hans andra stora intresse var botaniken och entomologien och han hade stora samlingar av växter och fjärilar. I privatlivet var han knarrig och obehärskad och, så präst han var, använde han gärna svordomar i häftigheten.

Prosten Snellman var gift med en inte mindre originell personlighet, Hedvig Wetter (f. 1769), som i ett tidigare gifte varit förenad med underlöjtnanten vid artilleriet Johan Henrik Linderoos. Det var den fru, som enligt Topelius haft sin hand med i Sveaborgs kapitulation.

Torget i Nykarleby före branden.
I mitten rådhuset. T. v. rådman Lindqvists gård. Längst t. h. Calamniuska gården
Teckning av G. Schalin efter trämodeller

Landsfiskalen, som byggde sig en villa utan fönster, var den mycket originelle Georg Ludvig Herpman (f. omkr. 1790, d. 1854 eller 55), som tydligen intresserade Topelius i hög grad emedan han en tid bodde på Kuddnäs mark. Han ansågs för ortens största original. Som »brännvinsfiskal» hade han på tjänstens vägnar tagit i beslag många brännvinspannor, till stor förargelse för alla lönnbrännare på orten. Då han även annars var mindre omtyckt blev han en vinter på isen överfallen och pryglad av en hop till kvinnor förklädda män. Av den då utståndna skräcken hade han blivit en smula vad man kallar »bortblandad» (rubbad) och han led av förföljelsemani. Särskilt hatade han kvinnor och skydde dem som pesten. Han bodde på senare tider inte tillsammans med sin hustru och talade med henne endast genom förmedling av en dotter. Hustrun fick ej ens röra vid hans dörrlås. Hans tillstånd förvärrades ytterligare i Åminstorpet (på Kuddnäs mark), där han en gång blev överfallen och hotad med knivar. Han flyttade då till staden och bodde vid en gränd, som efter honom kallades »Herpmans gränd». Gubben gick klädd i grova vadmalsbyxor, som alltid hade stora lappar på knäna. Beställde han någon gång nya, lät han genast anbringa knälappar, så var det gjort. På huvudet bar han en hög och vid mössa, som dolde en skyddande kopparplåt! För övrigt var han en aktningsvärd man och en ofta anlitad advokat. Det hus, som Topelius syftar på var en stuga, som Herpman byggde åt sig på en liten klippö utanför Lodörn i skärgården. Stugan hade varken fönster eller skorsten, blott i väggen en lucka, som öppnades, när någon kom för att sälja fisk. På sin båt hade Herpman anbragt ett slags kajuta av skinn, där han kunde dölja sig för nyfikna. Där satt han ofta osynlig och metade fisk. I sitt umgänge med folk var han mycket ordkarg. Endast Topelius fick honom något mera meddelsam. Herpman är huvudperson i en av Topelius' noveller »En av de sju».

Apotekaren, som förde en sjuttioårig fröken i brudstolen hette Adrian Reinhold Bastman (f. 1797, d. 1843 vid tjugonio års ålder med den sjuttioettåriga Brita Beata Hedersvärd av svenska adliga ätten nr 2066. När han efter vigseln kom med sin fru till Nykarleby, åkte han i täckvagn och visade henne inte på länge för nykarlebyborna. Som slösaktig, kom hennes förmögenhet väl till pass och blev snart förskingrad. Med förmögenheten gick apoteket, och den forne apotekaren livnärde sig sedermera med skrivarbete.

En svärande postmästare är kanske inte i och för sig någon originell person, men det var i varje fall postmästaren i Nykarleby Lars August von Platen (f. 1793 d. 1843). Han var f.d. kapten i armén och hade sålunda svordomarna så att säga i blodet. Satt han sig i sinnet att vara obstinat, kunde inge ingen få honom att ge med sig. Det berättas att han, envist vägrade att betala sina utskylder till staden. Magitraten beslöt då att sätta honom på gäldstugan. Men med kännedom om kaptenens styvsinta person ville inte stadsbetjänten gripa in. Då beslöt man att in corpore uppvakta den tredskande och förständiga honom att träda i häkte. Med borgmästaren Haeggström i spetsen infunno sig rådmännen Berger, Collander, Lindqvist, Lithén och Lybeck m.fl., nio man starka, hos postmästaren och framförde sitt ärende. Postmästaren hörde lugnt på borgmästarens tal, men när denne slutat, visade han morskt på en pistol på väggen och sade: » Mig får ni inte levande härifrån.» Några av rådmännen togo genast till flykten. Rådman Berger började betäkligt hosta, närmade sig spottlådan vid kakelugnen och smet med detsamma ut genom dörren. Rådman Lindqvist drog fram sin snusdosa och tog sig tankfull en pris, men lomade sedan snusande ut genom dörren. Själva borgmästaren fann ställningen ohållbar och slog till reträtt. »Och jag», sade Lybeck, som berättat historien, »vad hade jag där vidare att göra?» Så höll man råd om saken i rådhuset och beslöt att genom personligt sammanskott betala postmästarens skuld. Så var den saken klarerad. En liten interiör från stadens kommunala liv på 1830-talet!

»Der hochedle Capitain Lasse von Platen» förekommer ofta i den unge Zachris' dagböcker. Första gången infann han sig hos ynglingen i Helsingfors i avsikt »att genom ett obetydligt hederslån mätta sin hungrande kassa» (1 nov. 1833), och var även senare alltid i prekära omständigheter. Han var alltid ovälkommen, alltid besvärlig, men alltid med på slädpartier och danstillställningar, där han uppträdde med sina »oefterhärmliga enstiger och battemanger» eller satt och berättade om »sina vackra äventyr i yngre dagar» (20 aug. 1837). Gärna var han med vid cucubordet och alltid var han den sista på arenan. Dessutom hade han förvärvat sig ett rykte som skicklig amatörkock. Men han var alltid utan pengar. Ännu vid sin avresa från Nykarleby måste kapten von Platen låna skjutspengar (20 aug. 1840).

Kardmakaren, som gjorde orgelverk, var en personlighet för sig. Om honom har Topelius skrivit en hel artikel i Helsingfors Tidningar (1843, nr 83). I artikeln berättas om en ung informator, som efter dagens arbete med disciplarna spelade flöjt. I rummet bredvid hade en gammal kardmakare sin verkstad. Hur det var, anhöll kardmakaren att få bli undervisad i konsten att spela flöjt, men han fann snart, att hans fingrar voro alltför styva och läpparna för grova därtill, och så började han grubbla över, hur han skulle kunna göra ett instrument, med vilket han kunde spela på ett mera mekaniskt sätt. Han gjorde några pipor, kombinerade dem med en blåsbälg, och så var idén till en orgel funnen. Tangenter tillkommo, och en vacker dag kunde han verkligen locka fram melodier ur sitt nya instrument, tafatta, besynnerliga, men dock melodier. Genom ett studium av stadens gamla kyrkorgel fann han på förbättringar av blåsbälgen och klaviaturen och blev nu så intresserad av sin nya uppfinning, att han lämnade sitt gamla hantverk och slog sig på orgelbyggeri. Han smälte upp gamla ljusstakar och tallrikar av tenn och gjorde av dem orgelpipor. Instrumentet blev så stort, att han måste hugga upp en del av det låga taket för att få rum för de längsta piporna. Snart hade han två orglar färdiga, den ena med 360, den andra med 500 pipor. Saken blev känd, och länets guvernör gav honom till uppmuntran en gratifikation av 100 rubel. Så arbetade han vidare på utvecklandet av sin färdighet, och »än i dag» — skriver Topelius 1843 — »hör den förbigående från den låga verkstaden enkla psalmtoner av en styrka, som kommer fönsterna att darra. Det är den gamla kardmakaren, som sitter vid sin orgel och glömmer allt annat för glädjen att höra välljudet av sitt eget verk.» Hans namn var Fredrik Granholm och han var infödd Munsalabo (f. 1791).

Till dessa av Topelius själv uppräknade original kunde man tillägga flera, som han för tillfället glömt, men som ej kunna ha varit honom obekanta, och som utan gensägelse höra till det lilla samhällets andliga fysionomi. Jag avser de talrika män och kvinnor, som i olika former utövade trolldom och signeri. Vidskepelsen var nämligen mycket utbredd i Nykarleby långt in mot 1800-talets slut. Man offrade åt de döda och sökte tränga in i andevärldens hemligheter. Man kokade mixturer på örter och rötter och botade sjuka. Man spådde i kort, i brännvin eller kaffesump. Man hämnades sina ovänner med att trolla maran på dem. Man såg drakeldar brinna över nedgrävda skatter. Spöken och varsel hörde nära nog till ordningen för dagen. Trollgummor och trollgubbar fanns det rikligt i trakten. Till deras »hantverk» hörde dekokter och smörjor, nattliga besök på kyrkogården, besvärjelser m.m. Till kurerna hörde också spott och brännvin, som ju är villkoret för allt trolleri.

En av de märkligaste trollgummorna var sannolikt Haapa-Kaj från Oravais eller Kimotrakten. En gång, när hon var stadd på trollfärd, hände sig att några gossar följde henne på lämpligt avstånd. Kajsa vandrade till forsen för att offra. Gossarna ställde sig bakom vattenhjulet, där de kunde se och följa med hennes förehavanden. Mumlande obegripliga trollformler kastade hon slantar och knappnålar i de brusande virvlarna. Så hämtade hon kraft till sina trollkonster. Andra kända trollpackor voro Vik-Greta, Skogas-Kaj och Solbo-Lovisa.

Till trollkarlarnas skrå hörde »Draken», klensmeden Olof Drake (f. 1802), som hade mörka, genomträngande ögon, ett ovårdat tovigt hår och en buckla i pannan. Han ansågs för »fysiognomist», människokännare och fjärrskådare. I människornas anleten läste han deras karaktär och framtid. När han hade fått sig litet till bästa, såg han anskrämlig ut. Men till söndagarna klädde han upp sig, satte sin svarta »silkesbrännare» på huvudet och trädde med den övriga menigheten andaktsfullt in i Herrans hus.

Det är mig obekant om Z. T. kände de sistnämnda personerna. Men att han känt och hört talas om liknande individer, därom råder intet tvivel. I berättelsen Lindanserskan har man ett direkt belägg härpå. Där heter det: »Det finns olärda kvinnor och olärde män, vilka begåvats med en naturligt skarp blick för störningar i den mänskliga organismen och vilka genom en lång praktik, måhända ej utan lärpenningar av människoliv, slutligen kommit till insikt i mycket, som läkaren aldrig finner i sina böcker. Perttula-Lisu var en av dessa naturläkarinnor utan diplom» o.s.v. I berättelsen Skattgrävarne, publicerad i Helsingfors Tidningar 1842, nr 71, förekommer en egendomlig man, Lang-Anders, en torpare, som kunde återskaffa stulet gods och förlorad boskap. Han kunde »rusta trevnad i ladugården» genom besvärjelser. Mörka sägner gick om ett kärr i närheten av Kuddnäs, som varje år fordrade flere offer, djur och människor. Nattetid hördes därifrån klagorop, och de dödas själar svävade över kärret »i skepnad av lätta flammor», såsom Topelius beskriver det i ovannämnda berättelse. Man älskade, säger han på ett annat ställe i sin tidning (1842, nr 23, sp. 3) att om allt detta hellre tro för mycket än för litet. Naturens och människolivets hemlighetsfulla makter spelade ända in i ålderdomen en stor roll i hans tankeliv. Det är uppenbart att detta intresse för mystiken grundlagts inte endast genom böcker och ärftliga anlag, utan att han redan som barn blivit förtrogen med företeelser av detta slag just genom sin hemorts dunkelmän och -kvinnor och deras sägner och berättelser. Hela hans barndom, allt vad han hört, sett och upplevat, bildade tillsammans det stoff, kring vilket han byggde sin fantasis skapelser.

Denna värld av övertro, detta ständiga återkommande till oförklarliga, mystiska makter och händelser, utgjorde helt säkert en fruktbar jordmån för allehanda religiösa rörelser på orten. Beröringen med ockulta makter, den må ha varit verklig eller inbillad, makter, om vilka man inte riktigt visste om de voro goda eller onda, ogillades i alla fall av kyrkan och skapade å ena sidan en skuldkänsla, ett ont samvete, å den andra en längtan efter trygghet och skydd, någonting säkert att ty sig till, en Gud, som man kunde lita på i alla livets skiften. Här ha vi att söka den fruktbara jordmån, ur vilken nykarlebypietismen växte fram och den mustiga mark, som framkallade och gav näring åt de två mest dominerande dragen i Zachris Topelius' väsen, hans djupa intresse för mystiken och hans varmt religiösa livsåskådning.