L
e o Å g r e n s s e n a s t e
Leo
Ågren har utkommit med sin sjunde bok, Ballader kallar han den.
I denna bok går Ågren nog samma väg han tidigare beträtt,
dvs. han tar upp precis samma ämnen som för honom är, vill
man säga, självklara. Det är inte vad ämnesvalet beträffar
vi möter någon ny Ågren, men väl vad stilmedlen,
kompositionen och sättet att se beträffar. Vad det sistnämnda
beträffar ser Ågren här problemen ur en vida större
synvinkel än han tidigare gjort. Hans stil är nu mer koncis,
lättläst, lugn.
Det är därför vi nu möter en ny Leo Ågren.
Och en sympatisk diktare Ågren, som förmår lyfta skildringen
från det snäva och bundna till den verkliga konstens all tid
och rum omfattande allmängiltighet. Han ställer individen mot
kollektivet. Ballad visar kluvenheten i vår tillvaro, ångesten
över att måsta dö, ångesten över att tvingas
döda …
„Jag vet med mig att jag är villig att ge mitt liv i natt om
det krävs av mig. Därför har jag också rätt
att ta de liv, som står emot den stora idén …“,
säger han på ett ställe, men också: „Det finns
ingenting som hindrar att vi kombinerar hämnd med rätt där
det låter sig göras“. Att Ågren verkligen ser problemen
ur olika aspekt ser vi också av denhär repliken: „Vi måste
döda, svarade hon, men vi får inte göra deras offer meningslöst“.
Men också det här resonemanget: „Eriksson säg att
världen ändå är god. Säg att den är god
innerst inne. Säg att vi inte behöver mörda. Säg att
livet kommer att segra …“. Ågren tror nu som förr
på Livet och Kärleken: „Och när jag steg in i fångbilen
visste jag att vi trots allt segrade, att livet alltid skulle stå
som segrare, alltid. Att det inte finns någon orsak att förtvivla.
Så länge kärleken finns“.
Ballad kanske belastas av några svagheter i detaljerna, men vad
den novellistiska sviten i stort beträffar är den en fullträff,
en stor framgång för Leo Ågren.
V. N.
— — — — — — — —
Å g r e n, Leo: BALLAD
105 sidor. Söderströms. |