En man gick genom stormen. Leo Ågrens liv och diktning av Gösta Ågren.

BALLAD

Ifråga om ”Ballads” tillkomst får jag helt förlita mig på minnet. Det hela började en höstkväll 1961, i en lägenhet vid Genvägen i Jakobstad. Leo såg hur ett ”ödsligt, rött kvällsljus” speglades i badkarets blanka yta. Badkaret blev en sarkofag, den lilla våningen en kyrka.

Samma kväll började han skriva.

För första gången i sitt liv skrev han utan strukturkamp – säkert inte mödolöst, men lugnt. En enda överväldigande stämning hade gripit honom. Den gav han form, och med hjälp av den renade och slutförde han den idébild, som vuxit fram i de tidigare verken, framförallt ”När gudarna dör” och ”Fädrens blod”, tills det enda, som finns kvar när hatet dansat sin långdans med mordet – är kärleken.

Boken blev färdig sent samma höst. Den är inte lång. Men varje sida är mättad.

Ursprungligen hade Leo tänkt sig en längre titel, där visserligen ordet ”ballad” skulle ingå, men jag övertalade honom att skära ned till ”Ballad”. Det namnet är exakt – berättelsens tidlösa prägel, dess sällsamma objektivitet, kan inte fångas bättre.

Man kan hävda, att ”Ballad” är en sammanfattning av idémönstret i Leo Ågrens hela författarskap, men den är också en revidering och en fördjupning.

På ett plan diskuteras motståndets möjlighet i den lilla romanen. Landet är namnlöst, liksom orten, och tiden anges inte. Boken är allmän som en ballad, och lika symboliskt precis. Ändå kan vi naturligtvis ana lappotidens Österbotten i skeendet, det tidiga trettiotalets halvfascistiska samhälle – Finlands historia förblir den röda tråden i detta författarskap. En grupp fascistiska våldsverkare kommer till den by, där berättaren bor tillsammans med sin hustru Elisabet. Han flyr till kyrkan, där Elisabet och den gamle Eriksson uppsöker honom.

Skall de fly?

Nej, det är omöjligt. De skulle bara jagas till döds.

Men kan de försvara sig? Har de rätt att döda? De är socialister, humanister – människor mot förvuxna rovapor. Sjunker de inte till fascisternas mordiska nivå ifall de griper till samma våldsmedel, om också i självförsvar?

Det är pacifismens problematik, en mycket österbottnisk sådan. Jöns Olofsson i ”När gudarna dör” krossades, utan vare sig lust eller möjlighet till försvar. Allt han sökte var en glimt av förnuft, av verklighet, innan döden. Rolf Eriksson i ”Fädrens blod” försökte försvara sig, men besegrades och endast en insikt om kärleken som tillflykt, som ren, total existens skyddade honom när han dog.

Nu rullas motståndets tema upp i hela sin svåra och komplicerade bredd. De tre i kyrkan genomför en rättegång, med domare, åklagare och försvarsadvokat. I några fascinerande monologer försöker de förstå sina förföljare – hatet, förtrycket, föraktet i deras gångna liv, allt det, som gjort rovdjur av människor.

Ja, de kan förstå sina fiender, men förståelsen räddar inte dem själva. Och domslutet blir, att våldsverkarna själva får råda: vill de döda, så dödar de sig själva.

En fälla riggas, och fungerar. Också Israelsson-Stålmalm, berättarens granne, som en gång var hans vän och som nu försöker varna honom, går under.

Det är mörk åsknatt, med overkligt ljus. Allt handlar om de största frågorna, de största känslorna – rädsla, kärlek, hat. Samvetskval. Ändå är det enkelt, mörkt, lugnt. En ballad.

I det förfärliga slutet möter vi Jöns Olofssons öde igen: berättaren berövas allt. En gång svalt hans syskon ihjäl, en gång hostade hans mor upp sina lungor. Berättaren sitter kedjad i fängelset, och gamle Eriksson besöker honom. Båda vet, att de kommer att lynchas. Eriksson berättar: Elisabet har dödats och skändats:

”Då äntligen bröt jag samman. Jag flöt bort i ett intet som varade i tusen år.

– Eriksson, sa jag därpå. Räck mig din hand.

Han räckte mig sin hand. Den var stor, stark och varm.

– Eriksson, säg att världen ändå är god. Säg att den är god innerst inne. Säg att vi inte behöver mörda.”

I ”Ballads” brinnande slutsidor sammansmälter författarens tudelade problematik till ett helt. Det är inte längre fråga om samhället och livet, bara om den fasansfulla totalitet av öde, död och ondska, som vi måste övervinna eller besegras av.

Det är Jöns Olofssons problematik, men förstorad: det handlar inte bara om tillvaron, verklighetens konturer. Människan är alltför central i tillvaron för att kunna förbises. Nu gäller det att ge henne – konturer. Frågan om ont och gott är ett outhärdligt måste när man håller på att dödas i kampen för en bättre värld. Finns en värld? frågade Jöns. Finns en bättre värld? frågar berättaren i ”Ballad”, han, som inte är odlare, bonde, utan författare, humanist. Han måste få veta om ett helt livs gärning haft någon mening. Och hans fråga gäller givetvis människan, hennes förmåga till godhet, eller förnuft.

Svaret ges av Elisabets avskedsbrev. Och hennes svar är Rolf Erikssons upptäckt i slutet av ”Fädrens blod”, men djupare, starkare formulerad: kärleken är för den trötte, skeptiske Rolf det enda hållfasta, oförstörbara och totala i en skiftande, nästan meningslös värld, ett skydd och en tillflykt – men för Elisabet är den en trumpetsignal, en förklaring och ett försvar på samma gång. För henne är kärlekens gärning sann. I dess tecken hade de rätt att försvara sig. Kärleken är inte ett gömsle, den är kamp:

”– jag är död och när du får detta brev skall du själv strax gå över gränsen. Det låter grymt och hårt, men det är inte alls så. Du vet att jag kommer att vara hos dig, att intet ont skall kunna drabba dig. Liksom du bar mig över skall jag bära dig. Vi går tillsammans in på en grönskande äng och luften omkring oss är fylld med den enkla sanning vi glömde, sanningen att kärleken övergår allt annat, sanningen att rätt och skuld intet betyder, sanningen att kärleken är för stor för att dö, sanningen att kärleken är utan början och utan slut.

Varför glömde vi detta? Varför glömde vi att intet är fel, att intet någonsin kan vara orätt som kärleken gör? Varför glömde vi att den är det enda som inte kan dö, att den är den enda rätt som finns?

Min älskade – hur kunde vi glömma det viktigaste av allt? Hur kunde vi tvivla på vår kärleks odödlighet? Hur kunde vi tro att vi skulle kunna dö?

Min älskade – hur kunde vi någonsin glömma kärleken?

Nu kommer den onde mannen – men redan har jag gripits av dina starka armar och vet – och snart kommer också du att veta – ”

Kärleken får existentiella övertoner. I sitt nu är den så stark, att det nuet alltid finns kvar, om också människorna dör. Likheten med Dan Anderssons aktiva, kampberedda kärlekssyntes i slutet av hans liv är påfallande. Likheten med så många diktares och stora mystikers slutliga väg är ingen tillfällighet. Med en Dostojevskis ångestfyllda livsproblematik har Leo Ågren kämpat och till en likartad befrielse nådde han fram. Det finns mänskliga, existentiella grundsanningar, som vi alltid kommer att återvända till, ty livet är inte ett pussel av idéer, som man kan lösa. Livet är landskapet, människan och vägen, och landskapet förändras, människan blir sakta mänsklig – men vägen består.

Strukturellt är ”Ballad” en fascinerande bok.

Leos tekniska mästerskap når här sin höjdpunkt. Som förr berättar han i korta, dramatiska scener, fyllda av idéer och handling. Som förr vävs scenerna samman till en helhet, vilken i slutet är fast och total, en stenskulptur – hur slingrande skeendet än kan ha verkat under läsningen. Som aldrig förr använder han här tekniken med olika tidsplan, inskjutna i varandra. Det greppet skapar inte bara dynamik i skildringen, det svetsar också samman berättelsen till ett totalt nu: moderns och syskonens öde, fängelset, där berättaren träffade den gamle revolutionären Eriksson, samtalen med grannen och vännen Israelsson, som blev hans fiende Stålmalm – allt det gångna spelar med i samma mörka åsknatt, utgör en del av skeende och väntan.

Det egendomligt lätta greppet, märkbart redan i debutboken ”Hunger i skördetid”, dominerar också ”Ballad”. Det här ”lätta” intrycket är dels en följd av de korta scenerna och det snabba skeendet, men framförallt av koncentrationen på det väsentliga. För mig är ”Ballad”, med sina 105 sidor, den största roman, jag läst.

1968 gjorde jag en film på basen av boken. Eftersom jag är kämpande optimist, till skillnad från Leo, som är kämpande pessimist, så slutade jag filmen när våldsverkarna stupat och lät Eriksson, Elisabet och berättaren sakta ro bort över Nykarleby älv i det skimrande vårljuset. (Jag är väl lite sentimental också, och rädd om folk ...)

Ja. Jag har – till skillnad från Leo, och många – aldrig kunnat finna någon tröst i idén om kärleken som lösen och förklaring, För mig är förnuftet det högsta mänskliga – och säg inte, att också kärnvapenteknikern använder sitt förnuft.

Det gör han inte – trots att han älskar sina barn ...

[Inf. 2006-12-11. Recension av Vilhelm Nyby. Världsskeende präglar slutscenerna i Ballad i Österbottniska Posten 1968.]

I STOCKHOLM

”Ballad” utkom på våren 1962. Ungefär samtidigt flyttade Leo till Stockholm. Hans författarskap var nu i det stora hela avslutat.

Det utgör naturligtvis redan en imponerande livsgärning, en logisk och stor idévandring. Hans tystnad efter ”Ballad” behöver inte ses ur någon tragisk synvinkel.

Under ett par år arbetade han ännu som fri författare och skrev många artiklar och noveller, samt dessutom åtminstone två romanmanuskript. Båda återsändes från förlagen och det är kanske möjligt, att refuseringarna fick honom att ge upp. Förläggarnas ”krav”, som vi tidigare noterat, var lika högstämda som förut, men Leo var inte längre densamme. Under åtta år hade han på fritiden skrivit det ena mästerverket mäktigare än det andra – samtidigt som han kämpade med en störtflod av livskatastrofer och det krävande brödarbetet. Han var helt enkelt alldeles utmattad, fysiskt och psykiskt, och förläggarna slog med sina okänsliga krav antagligen slutstämpeln på ett stort författarskap.

Leo bildade familj på nytt och efter några år började han brödarbeta igen, först som typograf, senare i en rätt privilegierad position som reklamredaktör inom kooperationen.

En av de romaner, som han dessförinnan skrev, hade skeendet förlagt till 1600-talet och handlade om de s.k. häxförföljelserna. Temat var tydligen aktuellt redan när han i ett brev av den 27 januari 1959 bad mig skaffa ”Hertzberg: Vidskepelse i Finland”.

Jag läste manuskriptet och minns en mörk, sårig intensitet. Om det ännu finns bevarat, så borde det givetvis tryckas, men tyvärr har Leo haft för vana att slänga manuskript.

En annan roman, som han skrev och fick refuserad under det tidiga sextiotalet, är ”Krigshistoria”. Manuskriptet överlevde och denna, Leos hittills sista, bok utkom på det rikssvenska Författarförlaget år 1971.

KRIGSHISTORIA

”Krigshistoria” är ett träsnitt, den har träsnittets bistra, karga enkelhet. I jämförelse med de tidigare böckerna är den här lilla romanen mycket annorlunda och det råder ingen tvekan om, att den under andra omständigheter kunde ha utgjort inledningen till en ny fas i Leo Ågrens författarskap.

”Krigshistoria” handlar om den sovjetiska soldaten Leo Nilheim, hans uppväxt i en kolchos på landsbygden, hans upplevelser vid fronten och hans tid som finländsk krigsfånge, dels i ett fångläger och dels på ett litet småbruk i Österbotten.

Läsaren slås på nytt av författarens förmåga att göra det avlägsna verkligt, nu-nära. Han skildrar en sovjetisk kolchos under den bistra mellankrigstiden så, att livet där känns lika omedelbart reellt som ”Kungsåderns” historiska skeenden. Och metoden är densamma: de självklara detaljerna, det lätta, fasta berättargreppet.

Finland tog 64.188 sovjetiska fångar under fortsättningskriget 1941-1944. Av dem mördades 18.700 i koncentrationsläger. Just lägerskildringen i ”Krigshistoria” är i sin nakna, samlade direkthet något av det mest upprörande, jag läst. Det är tydligt, att författaren haft två källor för det här avsnittet – detaljer ur båda går att känna igen. Den ena utgörs av vår fars berättelser. Rudolf Ågren hade för en tid kommenderats till ett fångläger. Han körde foror och som skicklig hästkarl körde han omkull sin släde flera gånger och ”förstörde” därmed en del mat. Den gav han åt de sovjetiska fångarna, som till tack sydde tyghandskar åt alla hans barn. Jag minns ännu mina, ett av mitt livs dyrbaraste minnen.

Far berättade, efter krigen, om ohyggliga ting, om helvetet på jorden, om stelfrusna döda, travade som vedhalvor i högar, om svält, trasor och massgravar.

Men jorden kan räddas, för mitt i detta panorama av uråldrig ondska skimrar som ljus ett par små, klumpiga tyghandskar.

Far anas i ”Krigshistoria”, i en ”äldre soldat”.

Den andra källan är Allan Asplunds bok ”Upplevelser i finska koncentrationsläger”. Allan Asplund var politisk fånge, men finländarnas läger var lika fruktansvärda som krigsfångarnas.

Lägrets och frontens ohyggliga verkligheter kontrasteras mot den falska retoriken hos de makthavande på båda sidorna om fronten. Berättarjaget tar, såväl som författaren, entydigt ställning för de sovjetiska folkens kamp mot nazismen och dess bundsförvanter, däribland Finland, men det hindrar inte, att maktens fraser och ofriheten utsätts för Leos typiska, bistra satir – antingen det är fråga om Sovjet eller Finland.

Det här envisa, nästan hånfullt konsekventa, inträngandet i verkligheten bakom alla falska klichéer och skramlande tal, i människosjälarnas ynkligaste och ondskefullaste vrår, i krigets helvete och vardagens elände, gör ”Krigshistoria” till en bister, trött, på något sätt definitiv bok. Men framförallt tjänar denna absoluta illusionsfrihet till att understryka det, som ännu återstår, det, som ännu är värdefullt: det finns en möjlighet till fred, det finns en möjlighet för människan att ta sig upp ur mörkret. Det finns oväntad godhet, och oväntad styrka.

Djupast når budskapet fram i det avsnitt, där Axel sonen i gården, stupar – och fångdrängen Leo är allt som återstår. Identifikationen endast antyds, genom att fadern ger honom den döde sonens kostym, men den här påminnelsen om mänsklighetens enhet och fredens nödvändighet fungerar oerhört starkt mot bakgrunden av romanens totala, realistiska illusionslöshet i övrigt.

”Krigshistoria” utgör egentligen den naturliga fonden av insikten i ”Ballad”: att kärlek är kamp inte flykt. Satiren, hånet, är bara förtvivlan. Kämpande kärlek.

[Inf. 2006-12-18.]

DET MESTA ÄR SAGT

Vi återknyter alltid. Vårt liv är en väv.

”Krigshistoria” har en föregångare i en tidig novell, ”Värdelöst arv”. Också där möts de vidriga fraserna och den inte mindre vidriga verkligheten. Den följer nu, efter detta försök till levnadsteckning och analys.

Det mesta är sagt. Två hjärnblödningar och svåra operationer har invalidiserat Leo. Ibland skriver han fortfarande.

”Ballad” är översatt till estniska. I övrigt är Leo Ågrens arbeten inte kända utanför Sverige och Svensk-Finland. Det fosterland, som inte ansett en enda av hans böcker värd en översättning, har också annars glömt honom: inte ett pris, inte en utmärkelse, inte ens den statliga konstnärspension, som de flesta får, anses han värdig. Det är som om lidandet, arbetet, kampen vore helt värdelösa, möjliga att kvittera med en axelryckning.

Inte för att det gör något. När mycket, som nu glimmar, är glömt, då skall han leva.

”Och det finns ingen anledning för mig att skriva mer.”

[Inf. 2006-12-25.]

Appendix.

Leo Ågren

VÄRDELÖST ARV

Han rycker till lite. En huggorms Z-formade ryggmönster glänser i solen. Ormen rinner långsamt iväg över väggruset och försvinner i gräset på dikeskanten. Den bibliska skräcken för ormar har nedärvts genom otaliga generationer och även planterat sig i honom – den sista länken i den långa kedjan. Det är svårt för en liten pojke att på ett tag komma lös från allt detta. Han försöker nog befria sig från ormrädslan – liksom han söker komma bort från så mycket annat, gudstro, detektiv romantik, mörkrädsla. Han vill bli stor. Han röker, han tittar på flickor, han skulle gärna arbeta som en karl om han kunde. Han vill ta sitt ansvar som vuxen människa sa snart som möjligt. Han har en känsla av att de som nu bär mänsklighetens börda inte är kapabla till det, att de grundligt misslyckats. Statsmännen, skollärarna – hans egna föräldrar. Alla är de misslyckade individer. De har fått möjligheterna i sin hand och totalt sumpat bort dem.

Kanske tänker han inte så, inte precis på det viset, men på något sätt vet han allt det där djupt i sitt undermedvetna. Det är en visshet som långsamt mognar och fördjupas: den nuvarande generationen har kastat sin börda ifrån sig; den nästa måste så fort som möjligt lyfta upp den på sina otränade skuldror.

För att övervinna det svåra motstånd, som ännu oskrivna ”Fädrens blod” bjöd på 1960, skrev Leo diktsamlingen ”Stämmor i nordannatten” – och målade flera akvareller. Den här bilden av ett koncentrationsläger utgår från det amerikanska inbördeskriget, men kunde lika gärna illustrera hans skakande lägerskildringar i ”Fädrens blod” eller ”Krigshistoria”.

Därför tar sig hans längtan att bli stor alla möjliga avarter.

Men i alla fall rycker han till vid åsynen av ormen. För han är ju ändå bara femton år och dessutom liten till växten för sin ålder. Hans barndom är den fattiges och ständigt kuschades, hans blick är skygg och skelande. I byxbaken har han en himmelsblå lapp, minst en kvadratfot i diameter. På fötterna har han inget annat än smuts.

Det är en midsommarafton, skir nordisk midsommarafton, mänskligheten firar minnet av en halshuggning. Hans land håller samtidigt på att med bästa flit söka hugga huvudet av sig självt.

Pojken är smådräng, kovallare hos en bonde, men nu är det som sagt midsommarafton och han skall gå hem till de sina för att fira helgen. Han går helt långsamt, vägen är två mil lång, så det skulle bli tröttsamt att skynda. I handen bär han en papperskasse innehållande två rågbröd. Det är sommarvarmt i luften och den obekväma lappen i byxbaken gör att det börjat svida i skrevet. Gamla bondmoran sa: – Jag skulle nog ha lappat de där byxorna förr, men du vet ju vilken tid jag har. Och nu är det ju inget att lappa längre. Men för att han inte skulle behöva gå hem som ett levande spektakel slog hon i alla fall på den himmelsblå lappen som är en fot hög och en fot bred. Bonden själv, som på grund av lungsot är kronvrak, ville också vara vänlig och sa: – Du kan ju söka dig ett par gamla stövlar ur skrubben, så slipper du gå barfota. Men då tog det eld i hans hustru, unga moran. Hon fräste: – Du skänker bort allt vi har du. När du kommer på fattiggårn får du väl se vad du får tillbaka av det du gett bort.

Pojken tog följaktligen inga stövlar ur skrubben, fast han visste att den var proppfull av gamla utslitna skor och han ävenledes anade att hans fötter skulle bli ganska såriga av en två mils barfotavandring längs en grovkornig grusväg. Men han gick ändå barfota, ty han led av en stolthet som stod högt över hans tillgångar och det sved mer i själen än i skrevet.

Nu glesnar skogen sakta och det lilla stationssamhället skymtar fram. Han har tillryggalagt drygt halva vägen och kan kosta på sig en vilopaus här. Förresten ämnar han leta efter cigarrettfimpar på bangården. De utländska soldaterna brukar vara frikostiga med att slänga bort långa fimpar, när deras transporttåg väntar här.

Utanför väntsalsdörren hänger en gammal klocka med romerska siffror och dystert reflekterande glas. Det är inte så mycket lidet än. Han har god tid på sig att komma hem innan det blir sent. Telegrafisten på stationen är intresserad av radioteknik och har monterat en högtalare utanpå stationshusets vägg. Kanske det är av artighet mot de främmande soldaterna, som ibland brukar myllra som lemlar på perrongen. När pojken närmar sig börjar det raspa i högtalaren och en fosterländsk marsch skräller hurtigt och taktfast ut i sommarkvällen. En bit längre bort, utanför de gula, fallfärdiga godsmagasinen står ett lok med ångan uppe. Ett par godsvagnar är tillkopplade.

På väntsalstrappan sitter en otäck gubbe, hostar, rosslar och harklar. Han har spritt en halvcirkel med spott och slem runt sig på perrongens cement. Liksom en skyddsbarriär mot omvärlden. Ingen stör nu honom heller. De få människor som har ärende in i väntsalen skyndar förbi honom så fort som möjligt. Och pojken tittar på gubben med samma obehag som när han nyss såg ormen. Men den här gången försöker han inte bekämpa avskyn. Han tycker att gubben är en människa som frivilligt sjunkit ner till djurets stadium. Han tänker på en historia om den här samme gubben att han en gång i många år gått med en levande g'roda i magen och brukade tigga mjölk i gårdarna till föda åt parasiten. När han ser på gubben finner han plötsligt att historien inte är så otrolig längre. Den går bra ihop med gubbens yttre. Varför skall en människa förnedra sig själv till en sådan grad. Lusten att så fort som möjligt bli stor rinner åter stark och mäktig över honom.

Musiken har tystnat ur högtalaren. Den tiger en stund och så bryter en stark och mäktig röst fram ur den: Medborgare – – –

Och pojken står en stund tyst och hör köpekontraktet för landets försäljning uppläsas. Det är en ny pakt igen, som skall bortförklaras med många vackra ord. Skall de då aldrig inse att de ingenting duger till? Varför skall de alls företa sig något när de aldrig har annat än fanstyg och undergång att bjuda på?

Pojken lyssnar en stund. Men han tar i alla fall inte så allvarligt på saken. Han vet att stora män håller stora tal en dag och nästa dag håller de ett nytt stort tal.

Han går att söka fimpar. Han vandrar en bit nerför rälsen, ser sig försiktigt omkring, så ingen lägger märke till honom. Han är ju som sagt stolt. Gubben på trappan tycks dock inte intresserad av annat än sin spottorgie och någon annan människa syns inte till. Det är bara statschefens röst som liksom välsignande följer den lille medborgaren på hans vandring utefter rälsen. Pojken får en nästan orökt cigarrett i ögonsikte. Han tar hastigt upp den, går vidare med sänkt huvud, hittar en ny fimp och så ännu en. Han har tur i dag. Det är antagligen ett tåg med återvändande permittenter, som nyligen stått här. På tågen som kör andra vägen brukar det aldrig haskas med rökverk. Pojkens nakna fötter kröker sig om sliprarna. Han går sakta och tittar spänt ner i sanden.

En lätt vindpust för åter till honom statschefens manliga stämma.

– Vi som har den tunga plikten att föra våra fäders land genom denna prövotid, manar rösten, vi böra inte svikta, inte ge tappt, inte digna under våra plikters tyngd, utan städse minnas att vi stamma från ett krigarfolk, som aldrig kunde svikta – blott falla – falla –

Stora män har nämligen alltid vägande ord till hands. Och ingen är modigare än den som förmedlar sin tapperhet med munnen.

En skälvande ilning går genom pojken. Inte för talets skull, utan för det han just får syn på. I en av de öppna vagnarna, som står bakom det pustande loket, är en rad kistor upptravade. Fyra slokande, av solvärme och kolrök avbarrade granar, är fastspikade i vagnens fyra hörn. En vidrig liklukt träffar pojkens näsborrar. En söt, kväljande odör som inte liknar någon annan lukt.

– Vi har inte velat detta krig och den dag vår armé hemförlovas skall den förvisso inse att dess sak var sann och aldrig förpestad av orätt och övervåld liksom ...

Liklukt, far det ofrivilligt genom pojken och han drar sig skyggt tillbaka från vagnen med de ”hemförlovade”. För han är ju i alla fall ännu bara femton år och tycks inte vara mogen för alla de vidrigheter människorna kan komma med.

En lutande kvinnogestalt sneddar över växelspåren. Hennes sätt att ta ut stegen tyder på att hennes själ är mer eller mindre omtöcknad. Hon ser sig ryckigt omkring åt alla håll. Hon är trasig, nästan lika trasig som pojken, alla värnlösa är trasigt klädda. Hon säger något åt gubben på trappan, men gubben låter sig inte störas i sin spottande och harklande tillvaro. Kvinnan lämnar honom och styr kosan mot pojken. Pojken gömmer sina cigarrettfimpar i handflåtan. Kvinnan stirrar på honom med stora tomma ögon.

– Har du sett Axel? frågar hon.

Pojken vet nog vem Axel är. Det är hennes man och han blev borta vid fronten någon gång under fjolåret. Detta faktum har emellertid kvinnan omsorgsfullt suddat bort ur sitt medvetande. Därför kan hon ändå leva. Det förvånar henne bara att Axel aldrig är hemma numera.

– Nej, säger pojken lite obehagligt berörd och går bort från den själssjuka änkan. Hon som inte orkade med den tunga plikt hennes medmänniskor lade på henne. Plikten att bli lämnad ensam med två små barn i yttersta fattigdom. Trots att den store talaren hävdar: – Ingen plikt är för tung, inget offer för svårt, när det gäller vår frihet, vår rätt att leva, våra barn, våra fäder, då måste vi känna, att så länge vi inte segrat har vi ändå offrat för litet.

En genomträngande vissling hörs. Norrgående expressen kommer visslande in på stationen. Expresstågen är för förnäma att stanna på denna lilla anhalt och tåget kommer därför rusande med full hastighet. Pojken lämnar de dallrande skenorna och skyndar pilsnabbt upp på perrongen. Änkan står där bredvid den gamle gubben. Hon skrapar rådvillt med tånaglarna mot betongen – grubblar tydligen ännu över sin Axel. Plötsligt ser hon upp och säger:

– Nu vet jag var han är. Förstås hos Samuels. Där brukar han alltid sitta i stället för att hållas hemma med mig och ungarna en liten stund.

Och hennes ansikte lyser upp när hon äntligen kommit på det klara med problemets lösning. Snabbt springer hon ut över spåren mot Samuels gård, som röd och vitknutad skymtar en bit uppe i tallskogen på andra sidan.

Expressen dånar in på stationen – kör över henne – klipper henne i småbitar.

Pojken får ett stänk i pannan. Något gnisslar gällt, det är bromsarna som dras till. Tågsättet stannar, trögt skakande och ovilligt. Föraren och konduktören hoppar ner och kommer rusande mot stationshuset. En uniformsklädd man springer ut på perrongen. En hetsig diskussion. Alla pratar i mun på varandra. Stinsen ruskar gubben på trappan i axeln och ryter fram en fråga till honom. Gubben identifierar motvilligt den döda.

– Alma, säger han. Galna Alma. Hon stod här.

Så försvinner han på nytt, totalt ointresserad, in i sin slemmiga drömvärld.

– Åh, var det bara hon, säger stinsen lättad. Då gjorde det ingenting.

– En virrig änka, tillägger han förklarande för tågpersonalen. Spritt galen. Inget att bry sig om.

Egentligen bara en vinst för samhället att slippa en onyttig individ i dessa tider.

– Jag kunde inget åt det, säger föraren, som ser lite uppskärrad ut. Han är tydligen mera känslig av sig än stinsen.

– Klart du inte kunde, lugnar stinsen. Inte lönar det sig att försena tåget för det där. Kör i väg du bara.

Och statschefens röst uppe på väggen håller med honom.

– Samhällsmaskineriet måste fungera perfekt. Ämbetsverken, kommunikationerna, industrierna, ingenting får klicka, vi få inte väja för någonting. Vi är alla med i kampen.

Föraren tänder pipan och kliver på nytt upp i loket, stinsen ger klarsignal, lokvisslan ylar till, tåget sätter sig i rörelse och kör undrande bort.

Pojken står och kräks i det smutsiga avträdet. Hans hjärta bultar smärtsamt hårt. Han är likblek, försöker lugna sig med att röka en av fimparna han hittat, men det blir inte bättre, han kan inte förlika sig vid det han sett. I pannan bär han några fina torkade blodstänk från den döda kvinnan. Det är liksom ett arv, ett förpliktande arv för en eländig död.

Han är tom och matt när han kommer ut från avträdet. Några karlar håller på att skyffla ihop det som är kvar av kvinnan. Han undviker att se på dem. Han går inte heller ut på perrongen en gång till, han genar runt stationshuset.

Stinsen får syn på honom genom ett öppet fönster.

– Hör du, låt bli att trampa ner rabatten där, riddar Blåbak, ropar han och flinar gott åt sin utomordentliga vitsighet.

Pojken ökar takten. Springer. Han vill hem till sin mor och sina syskon. Till hemmets fattiga lugn. Där minnet av en söndersliten kropp småningom kan sluta smärta. Ännu är han inte vuxen sitt arv.

Kanske blir han det en dag.

Midsommarsolen lyser varmt, en svag västan fläktar genom träden. Det är en utomordentligt vacker sommarkväll.

Musik hörs ur högtalaren på stationsväggen, en sentimental sommarschlager. – Falsk som det samhälle som kallar sina största brott för hjältedåd.

”Värdelöst arv” ingick i Till storms, nummer 4 år 1956. Jag vet inte om det ödsliga huvudskeendet i novellen bygger på något minne ur verkligheten, men ramen – pojken på väg hem från kovallningen – är självbiografi. I en sen dikt i Vasabladet den 22 augusti 1981 berättar författaren om samma sommar under kriget, tydligen 1943. Han vallade kor i Markby, dit det var 19 kilometer och fyra timmars vandring hemifrån. Han vallade 7 kor, ett angenämt arbete, eftersom han samtidigt kunde läsa och skriva. För att hålla reda på när korna skulle hem till mjölkningen tillverkade han ett solur.

Stationen i novellen är kalkerad på Kovjoki station, mellan Lippjärv och Markby. Högtalaren, som skrålar fraserna ut i tomheten, är kanske en fantasiprodukt, men ett utomordentligt sätt att bygga upp samma avslöjande, bistra kontrastverkan som i ”Krigshistoria” – kontrasten mellan de svullna orden och den sjuka verkligheten. Noveller är, med sin tendens till övertydlighet, kanske inte på romanens nivå, men dess karga äkthet är en stor styrka.

Till storms upphörde så småningom. Den var Finlands Demokratiska Ungdomsförbunds finlandssvenska tidskrift, med Fjalar Björkqvist som redaktör. Fjalar Björkqvist, en son av statarnas och bruksarbetarnas Västnyland, var och är god vän till Leo och gav honom både stöd och kamratskap. Han är praktiskt taget uppvuxen inom den finlandssvenska arbetarrörelsen och en kulturpersonlighet med ett livslångt och fruktbart intresse för litteratur och samhällsforskning. Till storms vore, som av novellen framgår, värd en utförlig essä  ...

I en opublicerad dikt från december 1981 skriver Leo:

Det som är ogjort
är definitivt –

Och då är trösten denna: allt, som gjort, finns kvar ...

[Inf. 2007-01-02.]