1. Hur jag blev intresserad av släktforskning
2. Porträttmålningen i olja av Olof Olson, av Hilda Olson 1900
3. Brevkontakt till Norge 1948 och dess följder
4. Mina andra släktutredningar 1978 - och Förteckning över dem, över min byaforskning, och antavlorna
5. Byaforskningen

Kommentarer:

1. Porträttmålningarna i mitt barndomshem av Olof Olsons dotter Hilda 1869—1901. 6 st.

2.Text på baksidan av Olof Olssons tavla: ”Olof Olson född i Norge den 29 augusti 1794, död i Finland 1850. Målad ur minnet i England 1900 av Hilda, hans dotter för brodern Oscar.”

Kom småningom underfund om att flera utredningar om släkten Olson i Finland utförts av olika forskare och skribenter däremot kanske inte om släktens ursprung i Norge. Olof Olson, eller Ole Olsen i Norge kom från Korshamn, en liten fiskarby i Lyngdal kommun när staden Kristiansand på Norges sydkust.

-Woldemar Backman, i Nykarleby stads personhistoria 1721—1857
-Torkel Hellström, om dottern målarinnan Hilda Olson
-Peter Kankkonen, om dotterdottern Alma Hongell (mor: Sofia Olson-Backlund)
-J. J.Huldén om den färgstarka Ada Hongell (Almas dotter)

Här fanns således redan en mängd data som jag kunde, och har använt i min släktkrönika om Olsönerna i Finland. Men Olof Olsons släktbakgrund var ännu oklar för mej och eggade min nyfikenhet.

3. Detta var år 1948, då jag var bara 22 år gammal. Jag beslöt att sända ett brev med frågor om släkten i Norge, men till vem? Jag adresserade brevet helt kallt till kyrkoherden i Korshamn, och antecknade mig som avsändare på kuvertets baksida, vilket sedan visade sig vara av största betydelse för en positiv fortsättning på mitt initiativ.

På det lilla postkontoret i Korshamn fanns en postfröken som hette Jofrid. Då hon fick brevet i sin hand undrade hon vart hon skulle föra brevet för det fanns ingen kyrkoherde i Korsham för det var endast en by i Lyngdal.

Hon såg också på kuvertet att avsändaren var en Rudolf Olson i Nykarleby, Finland, och drog sig till minnes att hennes mor berättat om en släkting Ole Olsen som i början av 1800-talet bosatt sig i Finland. Han kallades i Norge för ”Finn-Ola”. Hon och hennes mor, anade ett sammanhang och öppnade brevet och konstaterade att jag var på jakt efter just denne Finn-Olas släkt i Norge!

Brevet fördes sedan vidare till sockneprästen i Lyngdals pastorat dit Korshamn hörde och karusellen var igång Jag fick ännu samma år svar och utredningar, 3 generationer bakåt, från prästen och från både Statsarkivet i Kristiansand och Riksarkivet i Oslo. De var mycket tillmötesgående och utförde sina utredningar åt mej helt gratis.

Men den nulevande släkten då? Ja, här blev det också en fullträff. Jofrids mor, Josefine Pedersen, 76 år, f.d. postfröken i Korshamn, var dotterdotter till Ole Olsens bror Beint Olsen. Hon skrev samma år, 1948, sitt första brev till mej och började berätta om släkten i Norge, om Finn-Ola, m.m. Vi brevväxlade i 22 år. Hennes sista brev fick jag 1970, hon var då 98 år gammal. Hon dog 1972, i en ålder av 100 år och 2 månader.

I juni 1979 besökte min hustru och jag med bil Korshamn för att närmare bekanta oss med släkten där och den plats där Ole Olsen födes 1794. Träffade Jofrid, Frida, Sigurd, Ole Pedersen sen. Besökte Josefine Pedersens grav i Lyngdal.

4. Först år 1978 började jag forska i släkten på riktigt. Och började naturligtvis som alla andra med antavlorna för mej och min hustru. Eftersom jag i över 20 år varit bosatt i Vasa var Landsarkivet i Vasa den plats där jag redde ut rötterna, 8—12 generationer bakåt. Naturligtvis åkte jag snålskjuts på utredningar som redan gjorts och som på sätt eller annat publicerats. Dessa källor är till stor hjälp och bör utnyttjas av forskaren. Det är ju ingen idé att utreda en sak 2 gånger när den redan finns, det finns nog tillräckligt mycket att utreda i alla fall.



Bygdeforskningen
Bygdeforskningen började jag med omkring år 1995. Den kom jag in på när jag forskade om Sigfrids hemman och släkt i Socklot. Jag blev intresserad av att ta reda på hur många hemman det fanns i byn, hur stora de var, och hur de förändrats med tiden och naturligtvis vem som varit bönder på dem. Böndernas släktskap m.m. Hemmansnamnen var naturligtvis också att största intresse att ta reda på, deras ursprung och när de kom till.

Bygde- eller byaforskning är ju egentligen en annan form av forskning där man inte har lika säkra källor att söka i som vid släktforskning där man har kyrkans kommunionböcker, samt dop-, vigsel-, och dödsböcker . Dessa fanns ju inte före c:a år 1700. (Nyk. 1728-, någon tidigare).

Det var främst tiden före år 1700 jag var intresserad av att forska i. Vilka var då de källor man hade att forska i, och hur långt bakåt i tiden kunde mån gå?

Svar: Till medlet av 1500-talet eftersom längderna då började uppgöras. Tidigare fanns naturligtvis fogdelängder, men dessa var sällan personliga utan kollektiva, de bestämde endast hur stor skatt t.ex. en by, eller en socken skulle erlägga. Det var kung Gustav Vasa 1496—1560 som på 1540-talet förändrade detta skattesystem så att det blev mera personligt. För att få överblick av skattesystemet lät kungen upprätta ett centralt register över skatte-, frälse-, och kronobönder. i nyupprättade "jordböcker", som kompletterade de egentliga skattelängderna antecknades varje bondes namn, den jord han innehade och den skatt som skulle erläggas. Det är alltså främst som skattebetalare som 1500-talets bönder framträder i de historiska handlingarna.

källor har jag i princip använt mig av:
- Tiondelängder
- Årliga räntan eller Jordböckerna
- Mantalslängder
- Personlängder, t.ex. 1627, 1635, 1637.
- saköreslängder,häradsrättsprotokoll-domböcker 1660-

En utredning av detta slag är ganska komplicerad och osäker p.g.a. längdernas torftighet, enkelhet, felaktigheter.
- Hemmanet har sällan eller inte alls något namn, bara bondens namn används. Inte heller bondens ålder anges i de vanligaste längderna. Först i början av 1700-talet blir hemmansnamnen vanliga. Undantag finns. Personlängderna är en hjälp i detta fall.
- I jordböckerna finns ofta föråldrade uppgifter. En bonde som för länge sedan avlidit finns fortfarande antecknad i jordboken som bonde. Kanske därför att hemmanet inte har något annat namn?
- Bondens placering i längderna är inte alltid densamma. Från år till år kan det växla, kanske p.g.a. olika saker: Längderna har uppgjorts med början från olika platser i byn, eller efter hand som bönderna kommit och registrerat sig på en viss plats, t.ex. länsmansgården, tingshuset m.m.
- Hemmanets storlek i mantal, eller skattepålaga, har sådana fall varit till stor hjälp.
- Hemmanens delning eller sammanslagning med andra hemman är även svår att reda upp.
- Vem är en ny ägare på hemmanet? Bror, son, måg, helt ny bonde av annan släkt. Här kan t.ex. personlängder och uppgifter i domböckerna var till hjälp.

Efter Socklotutredningen gjorde jag utredningen över Kyrkoby-Forsby hemmanen och till sist byn Kovjoki-Strömmen eller Kovjoki-Markby-Karby.

Per-Erik Levlin har gjort en utredning över Jeppo-Ytterjeppohemmanen
1550 - tiden efter stora ofreden eller c:a 1720, publicerad i Jakobstadsnejdens släkt- och bygdeforskare r.f.:s årliga publikation Släkt och Bygd Nr 20 från år 1976.

Varför blir man intresserad av släktforskning?
Svaret är troligen helt enkelt att man är intresserad av sina rötter, sitt ursprung, eller vem man är släkt med.

I det första fallet gör vi upp en antavla, vi söker således våra anfädrar och anmödrar så långt bakåt i tiden som vi kan söka i tillgängliga källor, främst då kyrkans kommunionböcker, där man hemmansvis eller gårdsvis bl.a. har noterat vem som bor på platsen ifråga, sedan har vi som känt kyrkans dop-, vigsel-, och dödsböcker. Vi kan också ha stor hjälp av andra källor, t.ex. redan gjorda antavlor och släktutredningar.m.m. De flesta kyrkböcker börjar omkring sekelskiftet 1700. (1650-1750). Nykarleby från 1728, Pedersöre från 1693. 8-10 generationer kan vi söka oss tillbaka i tiden med hjälp aav kyrkböckerna.

I det andra fallet, d.v.s. vi vill ta reda på vem vi är släkt med är frågan inte lika enkelt. Ett par generationer bakåt i tiden torde vi utan närmare utredning känna till vem vi är släkt med. Men redan vilka som var farfars, farmors, morfars, och mormors syskon är inte alltid lika lätt att minnas. Vid uppgörande av en stamtavla gäller det att från antavlan välja en anfader eller anmoder och sedan följa deras barn och barnbarn o.s.v. fram till nutid. Ju längre bakåt i tiden vi väljer anföräldrarna desto flera släktlinjer kan vi få som alla har sitt ursprung i anfadern och anmodern. Går vi t.ex. 4 generatiner bakåt i tiden (1-2-4-8-16) har vi 8 anföräldrar som leder fram till oss, och kan således göra 8 släkttavlor över personer som alla är släkt med oss! Går vi ytterligare 4 generationer bakåt (8), 1-2-4-8-16-32-64-128-256) kan vi göra 128 släkttavlor från anfädrarna som leder fram till nutid och oss!! Vilken eller vilka släkttavlor vi sedan gör beror på vad vill visa genom dem.
Förr i tiden gjordes släkttavlan endast för manslinjen. Endast sönernas släkt följdes upp från anfadern. Adelssläkterna är exempel på detta. Redan i Bibeln redogörs för släktets uppkomst från Adam och Eva endast längs manslinjen ända fram till Josef, gift med jungfru Maria, Jesus moder. Marias släkt finns inte utredd vad jag känner till. Borde det inte vara säkrast att hellre utreda moderslinjen eftersom det är den enda säkra linjen när det gäller det genetiska släktskapet? Far kan vem som helst vara, men mor bara en.

Mellan dessa två ytterligheter, faderlinjen och moderslinjen, har vi ju sedan flera intressanta släktlinjer som kan utredas, t.ex. morfars farfars, farfars morfars o.s.v. — linjer, enligt Povel Rammel i visan.