|
Rötmånaden.
Kyrktuppen, åskledaren m.m.
Om man
får tro kollegan Neger i Vasabladet,
skall märkliga observationer ha gjorts på senaste tiden i vår
goda stad. För att inte löpa faran att beskyllas för partiskhet
i förevarande svårlösta fall, låter jag Neger själv
tala:
"Också
i Nykarleby händer det underliga ting. Partistriderna ha lagt sig, men i
stället har det blåst upp storm kring en annan stridsfråga. Staden
är delad i två läger, och kampen står hård.
Det
gäller kyrktuppen. Djuret i fråga
är försett med åskledare, och nu är problemet följande:
Sitter tuppen högre eller lägre än åskledarens spets?
Det var så, att två herrar sutto en dag på
Brostugan och diskuterade, vilken som var högre, tuppen eller åskledaren.
Diskussionen avslutades med vadhållning. (Det finns numera stora möjligheter
för vadhållning i Nykarleby: kräftor stora som humrar samt Restaurang
Wik). Snart ökades sällskapet, och nya vad intogos. För att få
ett slutligt avgörande till stånd beslöt man företaga en
promenad kring kyrkan och betrakta tuppen från olika sidor. Nu inträffade
emellertid ett högst oförklarligt fenomen. Ibland var tuppen högre,
ibland åskledaren. Den lilla promenaden lockade snart hela staden på
benen. Småningom infann sig även borgmästaren [Carl Alarik Huldén],
och hans domslut avvaktades med spänning. Brandmästaren hade långt
dessförinnan tillkallats som expert, och nu skulle borgmästaren tala.
Han sade, att tuppen var 2 mtr ovanom åskledaren, men det borde han ej ha
sagt, ty nu först blev det tumult, och nya vad ingingos. Man blev förtvivlad
och ringde upp stadsdirektören [apotekare Oskar
Wilkman], men han var på villan. Återstod så ingenting annat
än vänta och hoppas att följande dag skulle kasta ett ljus över
saken. Dagen grydde solig och klar, och nu såg man stadens borgare här
och där uppklivna på taken med blicken stadigt riktad på kyrktuppen.
Några hade dessförinnan sökt på vindarna och funnit gamla
skeppskikare, vilka efter en hundraårig sömn nu åter kommo till
heders. Ett sällskap, som höll för att tuppen var högre, hade
klivit upp i klockstapeln invid för
att studera fenomenet på nära håll, och det var hart när,
att de i misstag hade trampat på storklockan och slagit alarm. [Kyrkklockan
användes som brandlarm.] — Sådan är nu situationen i staden.
Man tittar och tittar med eller utan tub, men tuppens gåta kan ingen lösa.
I portgångarna stå fruntimmer och gräla. Den ena säger att
tuppen är högre, och den andra påstår i sten, att åskledaren
är lägre. [I så fall har man inget att bråka om.]
Huru
man nu riktigt skall få frågan avgjord återstår att se.
Måhända blir det nödvändigt att tillkalla en ojävig
brandsoldat från Vasa och skicka honom upp i tornet. Det måste ske
snart, ty annars ha vi Nykarleby i fullt inbördeskrig för den oskyldiga
tuppens skull.
För min del är jag glad,
att Nykarleby fått en sevärdhet till, och jag hoppas, man icke försummar
att hejda turisterna och göra dem uppmärksamma på kyrktuppen.
Säkert är den högre än vattentornen i både Jakobstad
och Gamlakarleby, dit turisterna nu resa".
* Jag
vill inte gå i vägen för brandsoldaterna från Vasa genom
att uttala mig om tuppens är lägre eller högre än åskledaren.
Helt säkert kommer han, att med salomonisk vishet lösa problemet. Men
nu skall jag i stället tala om vad en bekant till mig berättar.
När åskledaren för några år
sedan uppsattes, anlitade naturligtvis en fackman. Och som bekant gör fackmän
allting på tok. När fackmannen hade åskledaren färdig, var
den precis 3 dm högre än tuppen och intog en absolut lodrät ställning.
Emellertid har vår kyrktupp som känt den egenheten, att den alltid
står med näbben mot vinden. När tuppen svängde och tuppen
sin plikt likmätigt skulle svänga kappan efter befanns "ledaren"
vara i vägen. Vad var det nu att göra? Antingen skulle tuppen få
visa endast en bestämd vindriktning, eller också måste ledaren
med platinabiten bort. Fackmannen fann på råd. Klev upp till tuppen
och vred ledaren "ledaren" i ett läge motsvarande 60 graders vinkel
i förhållande till tornet, och nu hade tuppstjärten rum att passera.
Men åskledaren kom sig i nedan, där den fortfarande befinner sig. Så
långt min sagesman. Få se huru den sakkunnige brandsoldaten från
Vasa förhåller sig till denna tämligen antagbara teori.
Något
inbördeskrig blir väl icke följden av huru problemet med åskledaren
och kyrktuppen än löses. Ty som känt äro så gott som
alla kyrkoåskledare inte funktionerande. Om jag ej missminner mig, uttalade
sig sakkunniga vid en undersökning härom i den vägen i fjol. Naturligtvis
har vår kyrkas åskledare heller någon betydelse som sådan.
Den är endast till, emedan någon slags förordning stadgar, att
den måste finnas. Och något åsknedslag blir det väl inte
mera i sommar, så tat' det med ro. * Med
vårt tornur händer
också annars märkliga saker. Detta har inte stått i någon
tidning förut, men det är riktigt sant: En av stadens affärsmän
beundrade en skön afton, tre dagar innan spelen i L. A. vidtogo, den
verkligt bedårande utsikten från Storbron, med vår stolthet
kraftverket som bakgrund. Bäst han hade försjunkit i de angenämaste
mediteringar över skönheten i naturen och de väntade guldmedaljerna
i Los Angeles, begynte tornuret slå: ett, två, tre, fyra, fem, sex
. . . . . tretton, vad nu? Klockan visade sju, men fortfor
att slå . . . — 176 (etthundrasjuttiosex). Nu stundar
visst domens dag, eller också sker märkliga ting i L. A. Affärsmannen
som är sportintresserad, skyndade hem för att bereda sig. Han vred om
spolarna i sin radioapparat: Giv akt, giv akt! IAAF har beslutat diskvalificera
Finlands Hannibal, hela världens Paavo, hördes hallåmannen förkunna.
Efter två dagar skedde så. Detta är ej någon rötmånadshistoria.
Utan klar sanning. — Så nu vet man vad klockan är slagen.
Alla turister bör förty skynda sig att bese
detta verkligt unika tornur. Samtidigt kan meddelas att tidvisaren vanligen är
10 min. före eller efter sin tid. Annars går uret bra, — bara
då det inte står. |