M I N N E S R U N O R

TURE GRANQVIST

Den 31 maj 1985 avled i Nykarleby kommunalrådet Ture Rudolf Granqvist i en ålder av 86 år. Han var född den 3 november 1898 i Esse.

Ture Granqvist dimitterades från Nykarleby folkskollärarseminarium 1922. Efter en termins lärarvikariat i Närpes 1923 erhöll han ordinarie lärartjänst vid kyrkby folkskola i Nykarleby landskommun. Från denna tjänst pensionerades han 41 år senare 1964. Vid sidan av sin lärartjänst förestod han även kommunens bibliotek i jämnt 36 år, 1936—72.

Ture Granqvists meritförteckning är lång. Den talar om insatser under årtionden på en lång rad olika områden: redaktör för Österbottniska Posten 1931—44, för barntidningen Eos 1944—69, andra lärare vid Kristliga folkhögskolan i Nykarleby 1923—31, sekreterare och kassör i Finlands svenska nykterhetsförbund 1944—59. Förtroendeuppdragen är många: sekreterare och ordförande i Folkhälsans lokalavdelning, ordförande i Nykarleby nykterhetsförening, ordförande i lärarkretsen, sekreterare och kassör i Nykarlebynejdens sång- och musikförbund. Han tillhörde kommunalfullmäktige i Nykarleby landskommun från 1937, åren 1944—53 som ordförande. Han tillhörde också kyrkofullmäktige och kyrkorådet.

För sin medborgerliga gärning fick han av republikens president titeln kommunalråd. I SFV var han ombud sedan 1926 och belönades 1967 med folkbildningsmedaljen, 1982 med Hagfors-medaljen.

Redan denna starkt förkortade förteckning över Ture Granqvists tjänster och förtroendeuppdrag ger en föreställning om en ovanlig arbetsförmåga, parad med flit och seg uthållighet. Ingen stund fick gå förlorad. Tiden delades mellan skolkatedern, skrivbordet och sammanträdesbordet. Inte desto mindre var han en hängiven naturälskare, och han gick gärna med på jaktstigen — ännu då kroppskrafterna började svika under hans senare år.

Granqvist var en framstående stilist och skrev vid behov på hexameter, men hade också det talade ordet i sin makt. Han var principfast och förfäktade kraftfullt sina uppfattningar. Han framstod utan gensägelse som en stark man i sin kommun, i landskapet och i de olika organisationer han verkade. Men bilden blir ofullständig, om endast dessa yttre drag tas med. Ture Granqvist mötte varje medmänniska med värme och förståelse. Inte minst gällde det hans yngre medarbetare, vilka han välvilligt vägledde och alltid uppmärksamt lyssnade till. Hans stora vänkrets känner saknad efter en medvandrare som på ett förnämligt sätt representerade den äldre generationens idealister.