Abiturientråd till yngre:

Låt  inte skrivningarna skrämma men ta skolan på allvar ändå!

SÅ HÄR FEM FÖRE tiden är inne för studentskrivningarna, kan man ju ta sig en funderare över hur årets abiturienter känner sig. I Nykarleby gymnasium är det i år trettioen elever som skriver studenten. Vi — några av dem, — sitter i skolans cafeteria och pratar över en kopp kaffe en eftermiddagsrast.

Vi konstaterar enhälligt, att det kommer att bli ganska trist att skiljas från gamla kompisar som man har träffat vareviga dag i flera års tid. Vi är nämligen helt på det klara med hur det kommer att bli. Han träffar kanske någon gammal klasskompis, stannar upp och frågar: Hur har du det nuförtiden då? Sedan har man ingenting mera att säga . . .

Vad skall vi göra sedan? Den frågan kommer vi raskt in på. (Har ni för övrigt lagt märke till att ”sedan” och ”efteråt” är två ord som abiturienterna ofta använder?)

Vi kommer till att man inte riktigt vill skrika ut vad man tänker börja göra när man har fått studenten. Det är som om man inte vill utmana ödet, för det kan ju hända att man inte klarar studenten. Och då är det bättre att ingenting ha sagt. Men visst funderar man . . .

— Jag skulle åtminstone vilja ha ett redigt jobb när jag har skrivit, säger Stina bestämt. Ett jobb som man kan känna att man är ledig från när dagens jobb är slut. Hittills har det alltid varit något prov som har hängt över en, och pirrat i samvetet.

Alla andra instämmer.

— Faktum är att vi har haft prov varje dag sedan vi började efter jul. Sådant håller på att ta kål på en, suckar jag.

— Men det är nog ganska bra också, hördu. Jag har märkt att det går lättare att plugga in långa läxor nu. Jag tycker att jag har lärt mig att plocka ut det viktiga ur texterna, svarar någon, och det är faktiskt sanning, om jag tänker efter.

Är vi nervösa då?

Fnitter, mummel . . .

— Det känns som om vi inte ens hade förstånd att vara nervösa, säger Ewa.

Jag tror att det beror på att vi redan har fått nosa på stämningen i och med att vi klarade av svenskan redan innan de riktiga studentskrivningarna. Jag blev i alla fall lugnare av det. Förr, när lärarna talade om praktiska detaljer, att vi får varsin lottad plats, att lärarna följer med ut på toaletten osv., då sög det till i maggropen och man ville tala om något annat.

— Före jul hände det att jag låg vaken ibland om nätterna och tänkte på studentskrivningarna, säger en flicka litet förskräckt.

”Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt”, har nykarlebyabiturienterna som valspråk. Här sitter en del av dem och studerar yrkesvägledning. Från vänster Ewa Staffans. Yvonne Dahlbo, Ann-Viol Karlsson (med klassens maskot Åttå Bo Adamsson), Klara Mårtens, Vivian Åstrand, Stig Forsgård och Monica Grahn. Förstoring.

— Ha, gör som jag, säger Annie. Om jag till äventyrs inte skulle somna om kvällen, går jag upp och hämtar finska grammatiken, och efter ett par minuter sover jag som en stock . . .

Vad skall vi ge som råd till årets sjuor?

— Att läsa biologi, historia och psykologi, säger flera stycken. Och att lyssna på lärarna när de säger: ”Det här kan komma i studenten” för de har i alla fall varit med förr, och vet hur stressigt det kommer att bli.

— Dessutom tycker jag att sjuorna kan komma ihåg att de flesta fasansfulla berättelserna om skrivningarna och pluggandet är överdrivna. Samma fenomen uppträder vid Bennäs station när pojkarna rycker in i armén. Där finns en massa pojkar som redan har gjort sin militärtjänstgöring och skriker och väsnas: ”Stackars ni som måste till Dragsvik. Dit skulle minsann, inte jag fara en gång till om de så skulle ta livet av mig!”

När man en gång har kommit sig till åttan och skall skriva studenten, så är det inte så förskräckligt längre. Man bara gör så gott man kan och därmed basta.

— Bästa sjuor, ta skolan på allvar, men ni behöver inte bli vettskrämda för det, säger Ewa och dricker ur den sista kaffeslurken.