Minnesord
Över sjökapten Herman Backman.
I tisdags nedbäddades i det tysta, sjökaptenen Herman Backman, som avled för några dagar sedan på sin egendom, Juthbacka, i närheten av staden. Han hade ej ännu uppnått 47 års ålder.
Den avlidne, som var en hyddans son, fick i likhet med många andra av Finlands ädlaste söner, bryta sig sin egen bana på praktisk väg, emedan hans fattigdom hindrade honom att helt och hållet egna sig åt bokliga idrotter, hvartill han ansåg sig vara danad. Redan vid tio års ålder fick han lov att lämna hemmet och fara till sjöss och sedan dess har den, med få kortare avbrott, varit hans hem, den fria våg. Emedan han med beröm har fullgjort alla de prestanda, som våra lagar fordra utav en skeppare av första klassen, förde han befälet över särskilda fartyg, bland vilka det sista, vilket han förde i nära tio år, var ett av Finlands största handelsskepp. Efter en sexårig frånvaro kom han hem, bruten till hälsan, men med bibehållen själskraft, och trodde sig få egna sin återstående levnad åt sina barns uppfostran och i det trevna hemmet berätta om
Allt det sköna
Han fått röna
på sin långa färd.
Men försynen ville annorlunda. Inom en vecka efter sin hemkomst dukade han under för plågorna och avled i skötet av sin familj lugnt och fridfullt. Frid över hans stoft!
Kapten Backman var i många avseenden och inte minst i det fack, vilket han adopterat som sitt, en sällsynt företeelse. Sitt kunskapsbegär försökte han att tillfredsställa redan då han ”passerade graderna”, ehuru hans trägna tjänstgöring mycket försvårades av detta.
Men sedan han fått ”eget befäl” fick han mera tid därtill. Därigenom blev han visst ”autodidakt”, men ock sådan i ordets skönaste betydelse, — ty såsom han själv sade en gång åt ref. — han ville ha sådana kunskaper, som skulle odla hans själ, men icke sådana, vilka skulle lära honom topprida sina medmänniskor.
I främsta rummet ville han förskaffa sig humanistisk bildning. Detta i förening med hans långa vistelse bland främmande nationer, gjorde honom också till en fulländad gentleman, som visserligen log godmodigt, då vi andra bondpojkar gjorde en sned bugning, — men höll av oss ändå.
Under sina långa — i synnerhet australiska resor — hade han indelat sin tid i vissa perioder. En bestämd tid på dagen skulle det skrivas vers, en annan tid var egnat för annat skriftställeri och brevskrivning, en tredje och fjärde etc. etc. för läsning, slöjder, m.m. Sålunda vantrivdes han aldrig.
Ett nautiskt arbete, som han påbörjat de senare åren, hann ej fullbordas. Enkan ( född Kjellman) och fyra barn begråta den hädangångna.
-t
|
