Till min faders minne

[I]

av

W o l d.  B a c k m a n

Den 25 sept. 1840 föddes min fader, Herman Backman, på Harald hemman i Forsby, Nykarleby landsförsamling. Det kan knappast förtänkas mig, om jag på 100-årsdagen av sonlig vördnad velat ägna honom en enkel minnesruna.

[Herman Backman.
Målning på Juthbacka.
Foto: Leif Sjöholm.
Inf. 2011-04-13.]

Hans mor, Anna Charlotta (f. 1818, d 1900) var ogift. Hon bodde denna tid i en mindre, numera bortflyttad byggnad, på Haralds hemmans mark jämte syskon hos sin mor, Christina Sofia Wacklin, änka efter f. d. sjökaptenen och handlanden i Nykarleby Reinhold Vilhelm Backman (f. i Stockholm 1769, d. på Karkaus i Alahärmä 1832 — ett hemman, som han 1825 tillhandlat sig.) Haralds hemman ägdes denna tid av handlanden och rådmannen (f. d. sjökapten) Jakob Johan Kerrman, gift med Anna Helena Wacklin, en syster till ovannämnda Christina Sofia.

Som fattig gosse måste min far redan vid tidiga år söka sig något praktiskt yrke, och han valde det som denna tid i Nykarleby-nejden s. a. s. låg närmast till hands — sjömannens. Vid 10 års ålder började han sin bana som kajutvakt och genomgick sedan de erforderliga graderna. Styrmansexamen avlade han i Borgå 1858, skeppsexamen 1862 samt ångbåtsbefälhavarexamen 1878. I samtliga examina erhöll han vitsordet »berömliga«. Av sistnämnda examen hade han ingen praktisk nytta, men torde det varit hans mening, att när han återvände till hemlandet 1887 och sedan han först satt sig in i skötseln av Jutbacka hemman, som han övertagit efter svärfaderns död 1885, övergå till ångbåtsbefäl. Men döden kom emellan. Då han hemkom från sin sista färd, insjuknade han på Östersjön i en akut ledgångsreumatism med tillstötande hjärtsymtom, som efter endast en veckas hemmavaro slutade med döden den 19 maj 1887.

De fartyg min fader förde som kapten voro i följande ordning: Briggen Niord (1863), över vars första resa föreligger en färgrik skildring, barkskeppet Laine (1867), Wellamo och Iris. Alla dessa tillhörde rederifirman Z. Durchman i Brahestad. Under sista resan med Iris synes det blivit en fnurra på tråden med rederiet. Han hade legat i Philadelphia flere månader förrän han lyckades få last, så att han först den 31 juni 1887 kunde skriva hem: »Det kännes skönt att lämna den fem månaders långa fångenskapen.« År 1877 pågick nämligen det rysk-turkiska kriget, och England syntes vara i beråd att gå in i kriget på turkisk sida, och i så fall skulle varje under rysk flagg gående fartyg löpa risken att kapas. Därför var lusten att befrakta sådana fartyg i Amerika till Europa under den mest osäkra tiden ringa. Iris anlände till Antwerpen 15 aug. 1877, och där inträdde ombyte av befälhavare, och min far reste hem med svensk ångbåt över Stockholm och därpå följde det längsta uppehållet under hans sjökaptenstid nämligen till 21 aug. 1878, då han övertog befälhavarskapet på Kristinestads-fregatten »Imatra«, ett av dåtidens största segelfartyg i Finland samt tillhörigt firman Wendelin. Det var under denna hemmavaro han också avlade ångbåtsskepparexamen.

[Johanna Matilda Kjellman.
Målning på Juthbacka.
Foto: Leif Sjöholm.
Inf. 2011-04-13.]

————————

Efter anförande av dessa torra data av min fars liv borde komma en mer personlig uppfattning om honom såsom människa, hans intressen och sysselsättningar utom facket m. m. Egentligen kände jag tyvärr min far bara litet, åtminstone genom personlig kontakt; man kunde gott säga nästan ej alls. Visserligen var jag 17 år, då jag sista gången under en flyktig timme träffade honom i Vasa, där jag då gick i skola. Han hade några dagar tidigare anlänt till Kristinestad med det av honom förda Imatra och var nu på hemväg till Nykarleby med en av de små kustbåtarna, som denna tid trafikerade de österbottniska hamnstäderna. Han var då, som redan tidigare framhållits, dödssjuk och avled hemma en vecka senare. Föregående gång han var hemma var sex år tidigare. Av detta och tidigare besök i hemmet har jag blott dunkla minnen. Av talrika brev till min mor, men främst av flere efterlämnade anteckningshäften, får man dock en ganska klar bild av hans intressen i livet. Jag vill vid denna min skildring utgå från uttalanden av opartisk person, märket —t (postförvaltar Järnefelt) i hans minnesruna i Ö. P. med anledning av min faders död. Det är ju visserligen sant, att vid sådana tillfällen av välvilja lätt insmyga sig överord. Oavsett sådana tror jag dock, att i stort sett det fällda omdömet motsvar verkliga förhållanden, varom främst hans egna anteckningsböcker bära vittnesbörd. Ur denna nekrolog meddelas följande utdrag: »Kapten B. var i många avseenden, icke minst i det fack, som han gjort till sitt, en sällsynt företeelse. Sitt kunskapsbegär försökte han tillfredsställa redan då han »passerade graderna«, ehuru hans trägna tjänstgöring mycket försvårade detta. Därigenom blev han visst autodidakt, men en sådan i ordets skönaste betydelse, ty — såsom han en gång sade åt ref. — vill han ha sådana kunskaper, som skulle odla hans själ, men icke sådana, som skulle lära honom topprida sina medmänniskor. I främsta rummet ville han skaffa sig humanistisk bildning. Detta i förening med hans långa vistelse bland främmande nationer gjorde honom också till en fulländad gentleman. Under sina långa resor hade han indelat sin tid i vissa perioder. En bestämd tid på dagen skulle det skrivas vers, en annan tid var ägnad åt annat skriftställeri och brevskrivning, en tredje och en fjärde åter för läsning, för slöjd m. m. Sålunda vantrivdes han aldrig.«

Att min far verkligen var intresserad av läsning, vittnar han själv. Så skrev han en gång till min mor från en australisk hamn (1879): »Två gånger har jag varit på teatern, men för resten har jag tillbringat min tid ombord med mina många präktiga böcker, som blivit ett kärt sällskap. Du kan aldrig tro, hur man får nöje därav.« Han efterlämnade också ett efter förhållandena rätt stort bibliotek.

Att han också var intresserad av litterär sysselsättning, visar hans många efterlämnade, med prydlig handskrift nedskrivna anteckningshäften med bidrag både på vers och prosa. Det är naturligtvis icke fråga om något litterärt, som tål alltför sträng kritik, men jag kan föreställa mig, att de skänkt honom både glädje och tidsfördriv. Själv skriver han en gång 1834: »Efter ett långt avbrott vill jag åter sysselsätta min tanke med dessa anteckningar, dessa tokerier, dessa omsägningar, dessa drömmar och fantasier, må de som ett minne framstå för min själ. Då ålderns dagar komma, då jag övergivit Havet och ständigt blir när de mina, må de då någon gång uppliva det gamla hjärtat, må de någongång kunna framkalla en glädjestrimma på gubbens fårade panna.«

Bland de många anteckningshäften, som finnas i behåll, må nämnas: Sjömannen I (någon fortsättning finnes dock ej): fem häften (därav tre digra), benämnda »Hjärtats biktstunder«, en längre berättelse, »Lucia« och flere mindre saker, dessutom början till ett nautiskt arbete.

Här nedan följer några spridda utdrag från »Sjömannen«. Det är dock att observera, att det gäller segelfartyg, samt att anteckningarna äro nedskrivna 1884—85.

»Har du som läser dessa rader, någonsin tänkt på, vad slags arbete dessa havets män utföra — de, som man benämner sjömän? När du ser dem vid sin hemkomst, från en två, ja tre, ja fyra års segling på världshaven, så innerligen glada och fria, är du möjligtvis böjd att tro att dessa glädjeyttringar äro en sanning och att de voro uttryck för en rad glada, fria dagar, vilka försvunnit bekymmerslöst; dock sannerligen, hör honom förtälja sina levnadsöden under färden, är det endast varma solskensdagar han upplevat; huru han druckit nektar och spisat gudaskön frukt, huru han i decemberkvällarna i Söderns soliga trakter lustvandrat i palm- och myrtenlundar med tjusande jungfrur och sugit honung från koralläppar; huru han dansat ystra danser med Andalusiens sköna flickor och tusen andra saker berättar han för dig, där allt är bara fröjd och glädje; ja, hans tavla är så förtjusande enkel och skön, att du därav blir helt varm om hjärtat och önskar dig ock där han varit för att uppleva samma förtjusande äventyr. Han har målat sin tavla så h. o. h. fri från skuggor, att du har den härligaste bild av livet framställd för din syn, och du ledes på den tanken, att hans liv dock är det mest friska och glada.

Men ack vilken villfarelse!

— — — — —

(Forts.)