Tyvärr måste man konstatera att renhållningen i vår goda stad inte skötes på ett fullt rationellt sätt. Vi minnas skräphögarna i Fåfängan under pingsten, som kommo oss att skämmas för turisterna. Vad hade hindrat att låta köra bort dem innan helgen stundade? Eller sophögarna utanför kyrkan och på Storbron vilka utgjort en förargelse för kyrkobesökarne under sommarens lopp. Varje lördag ha flitiga händer sopat Storbron ren och fin, men ingen har kört bort avfallet och sophögarna ha stått kvar över söndagen tills de under veckans lopp åter bretts ut över bron.
Att livbojen vid Klappbryggan inte varit utsatt på sin plats är ett missförhållande, som det väl närmast åligger ortens ordningsmakt att rätta.
Flora saknade ännu långt in på midsommaren blomsterprydnader, vilket isynnerhet uppväckte turisternas förvåning.
Gravgården skulle erfordra sitt särskilda kapitel. Med sitt vackra läge vid älvstranden skulle den med insiktsfull skötsel bliva en prydnad. Många gravar, som gömma stoftet av gamla Nykarlebybor, (kända bl. a. från Topelii Dagböcker), skulle med ringa möda kunna räddas från förintelsen.
Det vanvårdade skick i vilket överstinnan G. H. Bogdanoffs, (född Schyén, av en gammal Nykarlebysläkt), grav befinner sig har väckt allmän anstöt. Hon testamenterade vid sin hitflyttning från S:t Petersburg på 60-talet en efter dåvarande förhållanden betydande summa till stadens fattiga, vilken utbetalades vid hennes död 1872. Man kunde åtminstone giva sig mödan att rensa bort det nästan meterhöga ogräset innanför järnstaketet. Att förse bokstäverna på korset med förgyllning är väl för mycket begärt av en otacksam eftervärld.
Beträffande frihetsgravens skötsel har mycket klander försports. Det borde dock vara en ambitionssak för vederbörande att hålla densamma i presentabelt skick.
Längst nere till höger vid likhuset befinner sig en grav med en plåt fästad vid ett enkelt, smalt järnkors. Inskriften gjord för hand förtäljer att här vila »kirurgen» Matts Bäck med hustru. Bäck var ju på sin tid en i hela landet mycket känd och anlitad massör, som speciellt vad konsten att bota benbrott vidkom kunde mäta sig med mången läkare.
Bäckas Lovisa, som ännu för ett tjugotal år sedan »gick och gned» i gårdarna, var av samma släkt och hade lärt sig sin konst av den store »kirurgen». Matts Bäcks grav borde egnas helst någon omsorg och korset inte lämnas att rosta sönder som så månget annat.
Det har sagts att en säker mätare på ett folks och ett samhälles kulturståndpunkt är det sätt på vilket det vårdar sina gravar.
—s—
|