Nykarleby Min barndoms och min ungdoms stad av Einar Hedström

Gravgården utanför staden


Frågan om en ny begravningsplats, den tredje i ordningen, uppstod redan år 1827, och man beslöt att förlägga den till ett c. 1 km norrom staden, mellan landsvägen och älven vid Ragnörn befintligt område. Den invigdes den 21 juli år 1833. Vid det högtidliga tillfället närvar stadens och den omgivande landsbygdens befolkning mangrant samt ett stort antal jakobstadsbor, tillsammans c. 3.000 personer. Den stora vackra ingångsporten av huggen sten gjorde ett mäktigt intryck och likaså de bastanta murarna av kilad sten. På murarnas yttersida hade man under byggnadstiden inhuggit en inskription, utvisande att området till vänster om den ifrån ingångsporten gående mittallén var landskommunens [NYKARLEBY SOCKEN OCH SOCKLOT BY ÅR 1831] och området till höger stadens del [NYKARLEBY STADS ANDEL 1832]. Inskriften med långa mellanrum mellan bokstäverna är ännu synlig för den som vet, var han skall söka den. [Dess värre planterade man omkring 2005 granar mellan vägen och muren.]

På landskommunens område finns ännu ett 50-tal minnesmärken på de platser, där de avlidna jordats: några få stenar, några järnkors samt ett antal stänger av järn, från vilka minnestavlorna av plåt försvunnit eller deras texter utplånats. De för en gammal gravgård typiska ojämnheterna utvisar de dödas viloplatser även där minnesvårdar saknas. Men vilkas? Och ändå ligger väl här medlemmar av ännu levande släkter.

Annorlunda är ju visserligen förhållandet på stadens del av gravgården, där flertalet vårdar ännu står kvar, många minnande om personer eller släkter, som på 1800-talet spelat en betydelsefull roll i stadens kulturella eller ekonomiska liv: Topelius, Lybeck, Lithén, Grundfeldt, Turdin o. a. Men det finns också vårdar, kors och minnestavlor, som inte säger oss någonting, emedan deras inskrifter ej mera finns kvar, samt knappt märkbara kullar, under vilka för oss okända ligger begravna.

Efter ungefär 50 år gjorde sig behovet av en ny begravningsplats åter gällande. Den blev en förlängning mot norr av den äldre och tudelades som den förra genom en björkallé; delen till vänster blev stadens och kom sålunda att utgöra en direkt fortsättning på dess förra gravgård och delen till höger blev landsortens.

Den nya gravgården välsignades för sitt ändamål i början av 80-talet, men man hade varit tvungen att redan ett par år tidigare taga den i bruk.

På stadens del av denna begravningsplats ligger släkter begravna vilkas namn är den nuvarande generationen välbekanta. Deras verksamhet inföll under 1800-talets senare hälft och under större delen av 1900-talets förra hälft. Så gott som alla dessa gravar har försetts med en minnesvård, i de flesta fall av sten, och där ingen finns, är graven dock inte i vanvård. Även på landsbygdens område är större delen av gravarna försedda med vårdar av något slag.

Efter ungefär fyrtio år blev stadens del av denna gravgård för trång och det ordnades så, att de av stadsförsamlingen, som ej hade att tillgå en familjegrav på den tidigare gravgården, kunde jordas på den del som ursprungligen varit avsedd endast för landsbygden. Detta ledde till att främst den västligaste, mot älven vettande delen blev belagd med dylika gravar; senare har även den mot landsvägen vettande delen tagits i bruk för samma ändamål.

Såväl gamla som nya begravningsplatsen hade sålunda omkring år 1920 blivit för trång, och behovet av en ny gravgård var åter trängande. På grund härav företogs i juli år 1924 en utvidgning i nordlig riktning. Om vi räknar kyrkoområdet som den första gravgården är alltså den nyaste delen den femte i ordningen.



Einar Hedström (1958) Nykarleby Min barndoms och min ungdoms stad, sid 56—58.


Nästa kapitel: Nykarleby älv.


Läs mer:
Gravgården i kapitlet Fakta.
Einar Hedström om de tidigare gravgårdarna ur ovannämnda.
Gravregistreringen i Österbottniska Posten.