—
Javisst, jag är född i S:t Petersburg, där min far, Alfred Ekholm
var öververkmästare vid Nobels verkstäder. I Petersburg var jag
bosatt till mitt sjuttonde år. Sen hade jag tjänst som korrespondent
i Helsingfors. 1917 kort efter revolutionen besökte jag Petersburg och såg
över föräldrarnas och min döda systrers gravar. En löpgrav
hade grävts alldeles över systerns grav. Nu var tsaren störtad
och Kerenski hade makten. Sedan dess har jag ej besökt barndomsstaden, men
nog erkänner jag att ju äldre jag blir desto oftare minns jag barndomens
Petersburg ...
— Staden var annars
en rå och kall vinterstad — den är ju också byggd på
kärrmarker. Det var billigt och bra att leva i dåtidens Petersburg,
men politik skulle man inte syssla med. Ryssarna är snälla och gästvänliga
— jag brukar säga att icke ens en full ryss behöver man frukta,
som människa. Trots allt vill jag inte resa till Leningrad, allt det gamla
är borta, hela barndomsbilden med föräldrar och hem och allt är
borta, säger fru Bergstén och det ligger ett tydligt vemod i resonemanget.
—
Vi gifte oss för femtio år sedan i Petersburg, fortsätter fru
Bergstén och visar på blommorna som ännu påmnner om guldbröllopet
för två veckor sedan. De står nu i en jättevas på
orgeln inne i salen i herrskapet Bergsténs personligt inredda hem. Konstverken
på salsväggen är av gammal god årgång. Kyrkoherde
Kajanus var präst för S:ta Katarina svenska församling i Petersburg.
Min man var järnvägstjänsteman redan
då och innehade bokhållartjänst på Järvenpää
station dit jag också flyttad efter vigseln.
— Min
farfar är född i Nykarleby, men själv såg jag första
gången dagens ljus i Hyvinge, berättar hr Bergstén sakligt och
korekt, som skvallrar om den forna statstjänstemannen. 1940 fick han ge plats
för en stins från Karelen och då flyttade makarna hit till Nykarleby
där han blev folkförsörjningsledare. Han hade då innehaft
stationsinspektorstjänst på Ylistaro station i nio års tid.
Statens
kaka är ingalunda fet, men den är seg. Det kan stundom ha sina sidor
för en svensk vid järnvägen, men på det hela taget har det
gått bra, om man undantar några tillfällen.
Jag
nämnde om hr Bergsténs praktfulla helskägg. Själv säger
hr Bergstén:
— Helskägg är
hälsosamt det skyddar halsen och bröstet. Jag hade krångel med
lungorna innan jag 1914 anlade skägg. Sen dess har jag varit frisk.
Makarna
Bergstén är religösa. Hr Bergstén bekänner själv
att han 1892 blev djupt gripen av psalmen Jesus är min vän den bäste och då gav sig själv ett heligt löfte att vad på honom ankommer
skall han försöka följa den religösa vägen. Också
hans maka har gått samma väg. Och deras barn har gått vidare.
Äldsta dottern Saga har varit missionär i Kina och Mandsjuriet, men
numera är hon lärarinna i Kassböle. Äldste sonen Nils Oscar
stupade i vinterkriget, men därpå följande sonen i ordningen Lars-Eric
är missionär i Brasilien. Han har familjen med och har varit där
från 1948, 1962 kommer man måhända tillbaka till Finland. Gösta
är sonen därpå i följd och han leder f.n. i egenskap av pastor
pingstförsamlingen i Vasa. Tidigare var han förlagschef för Taborförlaget
i Helsingfors. Sonen Jarl Olof är kontorschef i Helsingfors och yngsta dottern
Anita är sjuksköterska och barnmorska i Sideby. Så man kan lugnt
säga att makarna Bergsténs barn gått en viss linje och att de
bjudit till att gå en rak väg fram. 13 barnbarn kan makarna Bergstén
dessutom glädja sig åt.
Ännu
kan jag tillägga att utanför det pyntade hemmet blommar det översvallande
i soliga sommardagar. Men nu ligger rosorna och floxen och tulpanerna bäddade
under senhöstens granrismattor.
|
