Vid 1800-talets början gällde fortfarande 1720-års Kgl skråordning 7) för de flesta av städerna i Finland, bland dem Nykarleby. Genom hantverksförordningen av den 12 dec. 1859, som gällde från den 1 jan. 1861, begränsades skråordningen till att gälla endast 15 yrken. De övriga hantverkarna behövde ej mera genomgå läro- och gesällår och avlägga yrkesprov. Genom den s.k. självförsörjningsinstitutionen fick vem som helst rätt att med hjälp av familjemedlemmarna idka vilket hantverk som helst utom guld- och silversmeds- samt tenngjutaryrkena.

För Nykarleby stads del gällde skråordningen fortfarande de flesta av de inom staden företrädda yrkena, såsom bokbindare-, garvare-, hattmakare-, kopparslagare-, målare-, sadelmakare-, skomakare-, skräddare-, smed-, snickare- och svarvareyrkena. Genom näringsförordningen av den 24 febr. 1868 upphävdes dock de tidigare författningarna. För utövande av hantverk i stad krävdes därefter endast skriv- och räknekunnighet och ett intyg om yrkesskicklighet, utfärdat av en hantverksförening. För hantverkare på landsbygden krävdes endast intyg om yrkeskunnighet, utfärdat av två välkända personer. Först genom den nya näringslagen av den 31 mars 1879 fick dock varje medborgare full rätt att utan att erlägga några avgifter börja utöva ett lagligt näringsfång. Handel och hantverk var ej mera bundna till städerna utan kunde etableras även på landsbygden. Därmed och i samband med de ungefär samtidigt genomförda kommunalpolitiska reformerna förändrades borgerskapets ställning helt.

För att vinna burskap, dvs. borgarrätt, krävdes enligt den gamla ordningen både praktik och kunskaper av sökanden. Detta gällde ej minst skepparborgarna. För att bli handelsborgare borde man dessutom helst vara av borgerlig släkt eller åtminstone stadsbo, och inneha en viss förmögenhet eller kunna uppvisa solida borgenärer för att man skulle kunna fullgöra sina skyldigheter som borgare under minst sex år. En blivande hantverksborgare måste ha genomgått stadgad lärlings- och gesälltid och visa att han avlagt mästarprov inom sitt yrke. Flera borgare upptogs ej än vad konkurrensen tillät.

För det lägre borgerskapet (hökarna och de yrkeskunniga hantverkare, som ej var mästare) var rekryteringen ej så noggrann. Avgörande var här ofta behovet av arbetskraft. Även i sådana fall avkrävdes burskapsed och avgifter i vanlig ordning. I sept. 1842 konstaterade sålunda magistraten, att burskap ägande mästare i glasmästar-, slaktar- och snickaryrkena saknades i staden. Inhyseskarlen Erik Gustaf Sundberg från Kyrkoby i Nykarleby socken berättigades därför att utöva glasmästaryrket, förfärdiga fönsterlufter och biträda behövande vid kreatursslaktning, så länge ingen mästare i dessa yrken fanns i staden. 8)

Som ytterligare exempel kan nämnas följande. Skomakaren Matts Salins änka Anna Helena Salin anmälde 1836, att skomakargesällen Anders Gustaf Grönholm med hustru Ulrica Catharina föregående höst anlänt från Jakobstad och arbetat som gesäll i änkan Salins skomakarverkstad. Då mantalsskrivningen 1835 förrättades, hade Grönholm emellertid ej varit försedd med pass eller annat behörigt bevis, varför han och hans hustru ej blivit mantalsskrivna. Grönholm ville fortfara med arbetet på änkan Salins verkstad och hon förklarade, att hon ville ansvara för hans och hustruns mantalspengar. De anhöll därför att få uppehålla sig i staden i sådan egenskap. Grönholm företedde även ett av magistraten i Jakobstad den 7 dec. 1835 åt honom utfärdat pass för tillämnad resa till åtskilliga städer i Finland.

Magistraten beslöt att ej motsätta sig Grönholms anhållan, men på änkan Salins ansvar. 9)

Då den tidigare nämnde rådhusvaktmästaren Henrik Lööf 1837 antogs till tjärvräkare, hade han redan 1832 avlagt prov för tjärvräkaren Carl Fredrik Nyberg i Jakobstad. Magistraten hänvisade härvid till XVI kap. Kon.balken i stadslagen av 1620 och till Kgl. resolutionen på allmogens besvär av år 1668. Lööf fick först avlägga tjärvräkareden inför magistraten. 10)

Likaså hade den till krönare av becktunnor den 10 juli 1837 antagne glasmästaren Henrik Bergh examinerats av t.f. andre lantmätaren i Vasa län Joh. Henr. Logrén den 13 juli s.å. Bergh antogs till krönare med stöd av Kgl. förordningen angående mått, mål och vikt av den 29 maj 1739 § 13. Han avlade även krönared inför magistraten.

Även de, som antagits till arbetskarlar i staden avlade huld- och trohetsed, såsom fallet var med drängen Eric Johan Björklund i dec. 1816. 11) En antagen arbetskarl fick ej utan magistratens tillstånd åtaga sig arbete utanför staden.

I en del fall kunde man tillåta, att vederbörande först efter det han erhållit burskap skaffade sig mästarbrev. Den nyssnämnde glasmästargesällen Henrik Bergh antogs sålunda den 1 maj 1834 till glasmästare och borgare, med skyldighet att anskaffa behörigt mästarbrev och att i burskapsavgift till stadskassan erlägga 12 rbl bco ass. utom en frivillig avgift till de fattiga. I maj 1836 företedde han ett mästarbrev av den 22 april s.å., utfärdat av glasmästarämbetet i Åbo samt bevis över erlagda avgifter. Han fick därefter avlägga tro-, huldhets- och borgared, varefter följande burbrev utfärdades:

Bergh avsade sig emellertid snart sitt burskap. I febr. 1849 ansökte, bondsonen Gust. E:son Holländer från Pedersöre om burskap som glasmästare.

Skomakarmästaren Anders Thulin 12) upptedde först i april 1838 sitt den 27 nov. 1837 av skomakarämbetet i Nykarleby utfärdade mästarbrev samt kvitto över erlagd burskapsavgift. Sedan han givit en frivillig gåva till de fattiga och avlagt sedvanlig tro- huldhets- och borgared förklarades han den 24 april 1838 av magistraten för ”rätter borgare och mästare uti Skomakare professionen i denna stad”. Härvid åberopades 3 kap. 1 § H.B. jämfört med Kgl Skråordningen av den 27 juni 1720.

Fältväbeln Bogdanoffs hustru Greta anhöll den 11 sept. 1837 om tillstånd att få baka s.k. Wiborgska kringlor i staden. Magistraten avslog ansökan, emedan bagaren Wiklund motsagt beviljandet, enär stadsfiskalsänkan Birgitta Maria Löfroth redan fått tillstånd att baka kringlor och hon och Wiklund nog mäktade förse staden med vetebröd utan sökandens biträde. 13)

Däremot berättigades den 31 juli 1848 orgelnisten Anders Gästrin att utöva glasmästaryrket, så länge ingen burskapsägande mästare i hantverket fanns på orten. 14) Sjömansdöttrarna Cajsa Lovisa Höglund och Cajsa Stina Paulin berättigades den 9 okt. 1848 att bo i staden och livnära sig med finare klädtvätt och fruntimmerssömnad. 15)

Bokbindargesällen G. A. Eklund beviljades burskap den 13 okt. 1856, enligt magistratens uppgift emedan bokbindare då ej fanns i staden. 16)

Drängen Matts Mietola från Nykarleby sockens Jungar by anhöll den 15 nov. 1858 att vinna försvar i egenskap av arbetskarl och bliva skattskriven i staden. Han var född den 24 febr. 1821. Borgerskapets äldste tillstyrkte. Magistraten beslöt, att eftersom behov av arbetsfolk förelåg och sökandens frejd var klanderfri, förklara honom berättigad att i egenskap av arbetskarl njuta försvar och bliva skattskriven i staden, ”åliggande Mietola, ej allenast att erlägga stadgad årlig skatt till staden och deltaga i betalningen af till stadens allmänna behof erforderliga medel, utan ock att, när han önskar utom staden söka arbetsförtjänst, dertill utverka sig Magistratens serskilda tillstånd. 17)

Under senare delen av 1840-talet försämrades stadens ekonomi avsevärt. Då handelsbokhållaren Gustaf Gabriel Gottlebens ansökan om burskap avslogs den 3 juli 1848 efter att upprepade gånger ha behandlats av borgerskapets äldste och magistraten och trots att Gottleben var väl meriterad, hänvisade magistraten till det bekymmersamma ekonomiska tillståndet i staden. I denna fanns på 1 100 invånare 25 burskapsägande handlande och hökare. Den in- och utländska handeln hade märkbart nedgått och försämrats i landets städer liksom även på de utrikes orter, dit stadens exportartiklar avsatts. Stadens handelsmän hade därför ej kunnat hålla sig uppe bättre under de senast förlidna åren än att flera av dem dels gått under och dels upphört med all rörelse och sökt sin utkomst på annan väg, med bibehållande av sitt burskap i avvaktan på bättre tider. Den viktiga omständigheten, att tillgången på skeppsprodukter, som utgjort stadens förnämsta handelsvara och inkomst, blivit betydligt medtagen i de landsorter, som hade sin handel på staden, ansåg magistraten innebära, att ett förökat antal handlande komme att menligt inverka på stadens välmåga och bestånd. Med hänvisning till 16 § i allmänna handelsordningen av den 19 dec. 1734 ansåg magistraten det rättvist att avslå Gottlebens begäran om burskap och borgarrätt i staden. 18)

Gustaf Gabriel Gottleben var emellertid en man med goda förbindelser. Han var son till vicehäradshövding Josef Gottleben i Harjavalta (f. 21. 12. 1779, d. 1836) och Wilhelmina Strengberg från Mustasaari (f. 9. 2. 1800). Hans morbror var den kände råd- och handelsmannen Ph. U. Strengberg i Jakobstad. Gottleben hade bakom sig tio års handelstjänstgöring, varav ett år vid handelsinstitutet i Lübeck och ett år i morbroderns tjänst i Livorno. Djupt förorättad vände han sig nu genom morbroderns förmedling till borgmästaren i Jakobstad, assessor Gabriel Tengström. 19) Denne, som var känd för sin lagkunskap och gärna åtog sig juridiska uppdrag, avfattade för Gottlebens räkning en besvärsskrift till H. Kejs. Maj:t, som till sitt innehåll utgör en skarp kritik av handelsförhållandena och de makthavande handelsborgarna i Nykarleby. 20)

Gottleben (Tengström) börjar med att framhålla, att av stadens borgerskap utom magistratens ledamöter (borgmästare J. Haeggström, rådmännen C. J. Berger, Ad. Hammarin, J. A. Lybeck, C. J. Collander och Albert Dyhr), endast fyra handlande, herrar Sandström, Ekholm, Wennerholm och Sundström, bestridit ansökningen. Alla övriga hade däremot dels uttryckligen bifallit, dels genom uteblivande visat sig ej ha något att anmärka mot densamma. Varken de, som bestred hans ansökan, eller magistraten hade kunnat anföra någon anmärkning mot hans person eller de skäl och bevis, med vilka han legitimerat sin behörighet såsom burskapssökande. Bägge gruppernas gemensamma önskan att se honom utestängd hade under olika förevändningar synbarligen hämtats från de handlandes enskilda intresse, ”prytt med en oriktig benämning af stadens eller det allmännas gagn och bästa”.

Både uppgiften om antalet handlande i staden och de därav dragna slutsatserna om menliga följder av ett förökat antal, var enligt Gottleben (Tengström) skeva och mindre väl grundade. Magistratens till tullkammaren senast avgivna förteckningar upptog visserligen 18 handlande och 5 hökare, dvs. tillsammans 23 troligen kvarvarande, ej 25, som magistraten beräknat i utslaget. Men bland dessa 23 fanns endast 15 handlande och 2 hökare eller tillsammans 17, som idkade någon borgerlig rörelse, nämligen handlandena, rådmännen Berger, Hammarin, Lybeck, Collander och Dyhr, handlandena Sundström, Sandström, Isak Lindqvist, Ekholm, Ekberg, Wennerholm, Gyllenborg, Holmström och Ölund samt handlandeänkan Sofia Lybeck och hökarna Sund och Häggström. Bland dem utövade dock flera endast en inskränkt och obetydlig verksamhet.

Av de övriga förtecknade var handl. Gustaf Lindqvist ej ens boende i staden, utan på långt avlägsen ort, där han drev fajansfabrik och blästerverk. G. W. Aspegren, som egentligen var sjöfarande, var kommen på obestånd och idkade ej någon slags rörelse. Gustaf Turdin, som för tio år sedan gjorde cession, var anställd som bokhållare vid Saima kanalarbetet. Varken hökaren Åberg, ”egentligen smed till yrket”, som efter ett obetydligt försök i hökeri länge varit ställd under förmyndarskap och ”nödgades för varje dag förse sig med livsmedel till eget uppehälle”, eller hökaränkorna Sophia Berg och Maria Lybeck idkade mera någon rörelse.

Avlidne handlanden Johan Jacob Kerrman, som många decennier före sin död (1846) upphört med all handel (dvs. 1821) och bodde såsom hemmansbrukare i Nykarleby socken (Haralds hemman, exek. auktion 1843), sakdrivare vid lantdomstolarna och tidtals tulluppsyningsman, efterlevdes ännu (1848) av sin änka Anna Helena Wacklin (f. i Stockholm 11. 4. 1786, d. i Nkby 2. 6. 1881). Hon var, menade Gottleben (Tengström), sannolikt i magistratens utslag erkänd som en av dem, som ”råkat underlåta den föreskrifna, men onödig ansedda formaliteten att uppsäga sitt burskap och derföre nu af Magistraten så naivt förklarats afvakta gynnsammare förhållanden”.

I fråga om farhågan för ökandet av de handlandes antal syntes magistraten ensidigt hylla den inskränkta föreställningen, att Nykarleby och varje annan stad en gång för alla ”af naturen och ett orubbeligt öde fått ett visst afmätt qvantum eller förut begränsat omfång af rörelse och werksamhet, till mer eller mindre jemn fördelning emellan de på stället trafikerande”, vilkas antal förty borde hållas så lågt som möjligt. ”Denna trånga åsikt, stridande emot den upplystare och af erfarenheten bekräftade, att de trafikerande böra och kunna bilda sig sjelfve både utvidgad och ny werksamhetskrets, för hvilket ändamål wärldshandeln är öppen och tillgänglig i oändelig mångfald af särskilda riktningar”, utgjorde en verksam orsak till förändrat vidhållande av gammal slentrian och förhindrade stadens förkovran. Nya förhållanden måste leda till nya bestämmelser. Erfarenheten visade, att handeln ökade med ett mångdubbelt antal trafikerande. Detta visade de städer, som hastigt kommit upp till betydenhet under senare tid.

Gottleben (Tengström) framförde således rent frihandelsvänliga synpunkter. ”Antalet trafikerande i ett visst yrke torde ock lämpligast ordna sig sjelft efter befinteliga utvägar och inflytande af andra förhållanden, så att hvarje öfvervigt i detta antal innebär sitt eget correcta, som är säkrare och rättvisare än restrictiva förmyndare åtgärder af administrationen — eller rättare af corporations intresset hos yrkets förra idkare. Fri täflan är handelns lif och trefnad.” .

Monopolintressena borde trots de ur handelsprivilegierna av ålder uppkomna invecklade förhållandena ej få göra sig gällande genom de privilegierades ensidiga makt att själva bestämma sitt antal och godtyckligt utesluta legitimerade medtävlare. Detta hade dock i Gottlebens fall uppenbart inträffat. Ytterligare två omständigheter i det överklagade utslaget vidrördes:

1) Invånarnas antal i en stad, vars hela tillvaro uteslutande var grundad på handel och sjöfart, berodde och bestämdes av de handlandes antal och handelsrörelsens storlek, men ej tvärtom. Hantverkar- och den lägre arbetsklassens antal måste lämpa sig efter det behov, som handeln och sjöfarten framkallade. Magistratens motsatta åsikt kunde därför ej vara riktig.

2) Framställningen om minskad tillgång på skogsprodukter var blott en upprepning av en gammal klagan i alla tider, ”hvilkens sanning ännu icke är af någon erfarenhet bekräftad och aldraminst i Ny Carleby med dess widsträckta och skogrika handelsdistrict, hvars ymniga tillgångar ännu af Ny Carleby stad så föga begagnas, att stora transporter både tjära och andra skogs exportarticlar idkeligen tåga genom Ny Carleby till den i afseende å kringliggande landsort missgynnade och instängda grannstaden Jacobstad, hvarest priserne vanligen hållas högre samt exporthandeln och sjöfarten oaktadt ogynnsamma locala förhållanden är betydligt större än i Ny Carleby; oberäknadt att icke något enda sågverk ännu tillhör handlande i sistnämnda stad.”

Gottleben anhöll med stöd av det ovanstående därför att Kejs. Maj:t vårdades ogilla och upphäva magistratens utslag och förklara honom berättigad att såsom handlande vinna burskap i Nykarleby stad, såframt Kejs. Maj:t ej i Nåder fann skäl att för rättegångsfel undanrödja samma utslag och återförvisa ärendet till ny handläggning. Magistratens ledamöter, framhåller Gottleben, var såsom alla handlande, ”mine uppenbara och såsom jag med säkerhet känner, mine ifrigaste vederdelomän i saken, samt Magistratens Ordförande (J. Haeggström) är Måg till en sådan, handlanden Isaac Lindqvist och besvågrad med en annan, Handlanden, Rådmannen Johan Lybeck, äfvensom alle desse vederdelomän visserligen, anse sig hafva nytta eller skada af sakens utgång, hvilket ingalunda öfverskyles genom Magistratens uppenbara förväxling af den handlandes enskilda och stadens allmänna fördel.”

Gottleben vann sitt mål och magistratens utslag upphävdes, varför hans burskap daterades från ansökningsdagen den 1 maj 1848. Han bosatte sig som handelsborgare i staden, där hans son Gotthard Gabriel föddes 1849. Under de följande åren etablerade sig Gottleben med en viss framgång som handelsman och redare i staden. Han ägde sålunda gården nr 49 och var medredare med 1/3 i briggen Onni och 1/3 av skonaren Wikingen. Under Krimkriget gjorde han dock stora förluster. Den 15 juni 1858 inlämnade han sin sessionsansökning till rådhusrätten. Han anhöll härvid, att av sin överlåtna egendom få behålla sin och sin familjs sängkläder samt att av konkursboets tillgångar nödigt underhåll skulle utlämnas till honom, hustrun och de fyra barnen. Det överlämnade varulagret bestod av järnvaror: spik, plogar, järntråd, hästskrapor, hästsöm, hästskor, aspar [askar?] med märlor, järnplåtar, spadar, hovtänger, sändor [=brynstenar], brännstål, lås, bältartråd, kardtråd osv.

[Bältartråd är en sort ståltråd, som är något finare än vanlig fönstertråd, eller nästa numer därintill. Se ordet Järntråd.
Sven Rinmans Bergwerkslexicon 1788–89. ]

Gottleben fortsatte efter konkursen som handlande till den 27 jan. 1862, då han uppsade sitt burskap och flyttade tillbaka till Jakobstad, där han dog den 7 juni 1887. 21)

Under 1840-talets ekonomiska nedgångsperiod var man särskilt noga med att försöka undvika ökad konkurrens i staden från nyinflyttat arbets- eller hantverksfolk. Då den tidigare nämnda sjömansdottern Catharina Lovisa Höglund i nov. 1845 genom f. rådmannen Jakob Johan Kerrman ansökte om att få utöva sömnad med flera andra fruntimmerssysslor i staden, avslogs detta av magistraten på yrkande av borgerskapets äldste. Motiveringen var, att det i staden fanns flera gamla och till tyngre sysslor och göromål orklösa kvinnor, som idkade och hade sin bärgning av sömnad och klädtvätt. De skulle komma att lida intrång häri, om sökanden fick befatta sig därmed. De ansåg, att hon såsom ännu ung, frisk och kraftfull borde söka sig försvar och uppehälle genom att antaga tjänst såsom piga i staden eller annorstädes. Stadens burskapsägande skräddare skulle även lida förfång, vilket skräddarmästarna Grönqvist och Forssell framhöll. 22) — Först hösten 1848 fick Cath. Höglund som vi sett sin ansökan beviljad.

Inkvarteringsbesvären var betungande för både hög och låg. Då guvernören, landssekreteraren och revisorn skulle bevista lantmäterirevisionen i staden från den 7 febr. 1848, uppmanades borgerskapets äldste av borgmästaren att anskaffa nödiga kvarter för herrarna. Borgerskapets äldste förklarade sig emotse, att ingen enskild person, som i sin gård hade så många rum utöver eget behov, som erfordrades för nämnda herrar, godvilligt skulle upplåta sina rum, och överlämnade därför till magistraten att bestämma de erforderliga kvarteren.

Magistraten lät anteckna, att i rådmännen Hammarins och Dyhrs samt rådmansänkan Sofia Lybecks gårdar fanns lämpliga rum att tillgå för kvarter. Då uppsteg från magistraten Hammarin och Dyhr och undanbad sig detta besvär. Den förre angav som orsak, att han på senare tider, utan att fordra ersättning, varit mera än någon annan borgare besvärad med slik inkvartering. Dyhr åter uppgav, att hans hustru var sjuk och skulle bli störd. Rådmansänkan Lybeck var ej närvarande, och hennes svåger, rådman J. A. Lybeck, ansåg sig jävig och lämnade rätten. Magistraten ålade nu änkan Lybeck att upplåta salen och fyra kamrar till kvarter åt de nämnda herrarna mot ersättning förskottsvis från stadskassan för kvarter och kosthållning. 23)

Avslogs en burskapsansökan, kunde vederbörande, som vi sett i fallet Gottleben, besvära sig hos högre myndigheter, som ej sällan korrigerade borgerskapets beslut.

Bodbetjänten Abraham Westlin hade 1856 anhållit om burskap som in- och utrikeshandlande, men fått avslag av magistraten den 19 febr. s.å. Westlin överklagade och K.M:t upphävde den 8 nov. utslaget och förklarade Westlin berättigad att undfå burskap. Magistraten bestämde som följd härav, att han skulle erlägga 15 rbl sr till stadskassan och en frivillig gåva till de fattiga, varefter han skulle anmäla sig till avläggande av borgared och erhållande av burbrev. 24)

En borgare skulle förbinda sig att fullgöra sina plikter som borgare i staden under minst sex år. Ville han därefter avsäga sig sitt borgerskap, skulle detta ske genom en ansökan till magistraten. Denna kunde då i vissa fall förlänga ansvarigheten som borgare. Då timmermannen och borgaren Anders Rönning den 7 mars 1836 uppsade sin borgarrätt, konstaterade magistraten, att han fullgjort sin borgarplikt den bestämda tiden, och biföll ansökan. Rönning ålades dock att ännu i sex månader därefter ansvara för de enligt hans borgarrätt utgående onera. 25)

Oftast behöll borgaren sitt burskap, så länge han kunde fullgöra sina skyldigheter, ända upp i den höga ålderdomen. Skomakarmästaren Håkan Långberg, som var född 1772 i Filipstad, Sverige, anhöll först i okt. 1837 om befrielse från sitt burskap; Han dog den 26 dec. 1845. 26)

De olika hantverksämbetenas ledning skulle utses av magistraten på förslag av ämbetet. Som ordförande i detta satt en magistratsperson och som notarie någon av stadens övriga befattningshavare. Stadsfiskal J. H. Forssén var sålunda notarie i skomakarämbetet. I febr. 1839 anmälde han, att åldermansbefattningen var ledig i ämbetet. Den 30 april 1838 hade ämbetet uppsatt skomakarmästarna H. H. Garbén och M. Lingonblad som kandidater till posten samt anhållit, att magistraten ville utse någon av dem. Den 25 febr. 1839 beslöt magistraten jämlikt 2. artikeln 1 § i Kgl. Skråordningen av den 27 juni. 1720 och sin kännedom om respektive kandidaters redbarhet och nit om sitt yrke att utse H. H. Garbén till ålderman i skomakarämbetet i staden. Innan han övertog befattningen skulle han avlägga ed inför magistraten. Till bisittare i ämbetet efter Håkan Långberg föreslogs skomakarna Anders Johan Thulin och Robert Ahlqvist enligt protokollet av den 30 april 1838. Magistraten beslöt att utse Thulin. Även han skulle avlägga ed inför magistraten. 27) År 1856 var Thulin ålderman i ämbetet.

Under 1840-talet var rådman J. A. Lybeck ordf. i skomakarämbetet. Den 9 okt. 1848 förordnades rådman C. J. Collander till t.f. ordf. under Lybecks sjuklighet, detta på anhållan av åldermannen H. H. Garbén. 28) [Inf. 2009-05-13.]

Man höll som sagt noga fast vid, att de som ansökte om burskap som handlande skulle ha utbildning inom yrket, praktisk och teoretisk, inhämtad hos någon etablerad handelsborgare. Den 16 jan. 1815 hade sålunda ”Stadens Äldstes Borgerskap” kallats av magistraten för att behandla borgaren och hökaren Matts Ahllunds 29) den 5 dec. 1814 inlämnade ansökan att bliva antagen till handlande i staden. Detta stötte emellertid på motstånd. De äldste ansåg icke, att Ahllund var berättigad att vinna handlanderätt, ”såwida Borgerskapet icke ännu wore nog underkunnoge på hwad skäl och grunder han en gång kunnat blifwa som Höckare härstädes antagen, utan wore han af Borgerskapet känd för mindre Lärdom på Handel såwida han icke i detta yrke tjänt utan blott som bonde”.30)

På dessa skäl ansåg borgerskapet sålunda Ahllund för ”alldeles oskickelig till handlande”. Det kunde därför icke tillstyrka ansökan utan bestred sådant på det högsta. Den 23 jan. förenade sig magistraten härom, finnande att Ahllund ”icke ännu uti någon näringsgren varit et års Borgare, och som han hwarken tjent å handel eller genom handels examen visat prof af den skicklighet den Handlande närings idkaren tillkommer”, kunde magistraten ej mot borgerskapets äldstes bestridande bifalla hans ansökan. Ahllund tillkännagav genast sitt missnöje över utslaget. Han anvisades då att besvära sig hos Kejs. Maj:ts regeringskonseljs ekonomiedepartement inom tre månader.

Ahllund hade tidigare varit bonde och landsskräddare. Han gifte sig 1810 med den nära sex år äldre Hedvig Elisabeth Forsberg 31), dotter till handlanden i Nykarleby Johan Forsberg 32), efter vilken han övertog gården nr 49 och tydligen började som viktualiehandlande (hökare). Troligen hade Ahllund praktiserat på Forsbergs handel före giftermålet. Senare blev Ahllund både borgare och delägare i briggen Elisabeth (48 läster) och valdes även till rådman. 33)

Ett annat liknande fall var bokhållaren Ernst August Waselius, vars anhållan om burskap som handlande avslogs den 18 juni 1849. Enligt handlanden Ekbergs åsikt hade Waselius tjänat vid handeln inom landet endast i nio års tid. Då Waselius ej kunde visa, att han å utrikes ort inhämtat kunskap i ”den större verldshandeln” eller ägde kännedom i främmande språk, kunde han ej medgivas vara berättigad till eftergift på läroåren och borde således ej vinna burskap i handel i staden.

Waselius var född den 15 aug. 1824 i Malax, inflyttade till Nykarleby 1842 som bodbetjänt hos rådman Hammarin, fick småningom sitt burskap, blev rådman den 21 jan. 1880 och dog den 17 nov. 1901.

Ett ytterligare exempel på avslagen ansökan om burskap är följande.

Skomakargesällen Johan Samuel Kaitfors ansökte i mars 1839 om burskap. Han åberopade gesällbrev av den 25 juni 1836 och intyg av skomakaränkan Anna Helena Salin, att sökanden förestått hennes skomakarverkstad från den 1 maj 1838 till den 28 febr. 1839 med insikt, flit och ordentlighet. Handl. G. W. Aspegren och guldsmeden Anders Liljeqvist hade borgat för hans utskylder under de första sex månaderna. Prästbevis om god frejd ingavs även. Borgerskapet hade ej något att erinra mot ansökan utan biföll densamma. Magistraten beslöt emellertid att höra skomakareborgerskapet och inhämta dess yttrande. 34) Den 8 april avgav burskap ägande skomakarna Garbén, Lingonblad, Thulin och Ahlqvist samt avlidna Salins och Hällströms änkor, vilka idkade skomakaryrket medelst gesäller, sitt yttrande inför magistraten. De ansåg enhälligt, att sökanden icke uttjänat sina gesällår i hantverket och att ansökan dessutom borde avslås av den orsaken, att skomakarna allaredan var nio till antalet i staden. De hade mången gång så ringa inkomst av sitt hantverk, att de led brist på det nödtorftigaste till livets uppehälle. De skulle vid ett ökat antal arbetare, som komme att tävla om och nedsätta arbetslegan på grund av nöd och fattigdom utan avseende på egen förlust, om blott behovet för tillfället kunde avhjälpas, oundvikligen bringas i så stor fattigdom, att ej allenast deras stora familjer, utan även de själva skulle komma att falla stadens redan nu medtagna fattigförsörjningsanstalt till last.

Magistratens utslag blev även att Kaitfors, som den 25 juni 1836 antagits till gesäll, ännu inte uttjänt sina gesällår på sätt 1720 års Kgl. skråordning utstakade. Därför och medan ”Mästerskapet i besagda handtverk” motsatt sig sökandens anhållan om burskap, avslogs densamma såsom i otid väckt. 35)

Magistraten kunde emellertid även gå emot borgerskapet i burskapsfrågor. Då färgargesällen Magnus Wahlberg i okt. 1837 anhöll om burskap som färgarmästare, hördes färgarmästarna Forsberg och Carl Wahlberg av magistraten. Den ansåg att ansökan borde avslås, emedan flera färgare än dem, som redan fanns i staden, ej kunde livnära sig där. Borgerskapets äldste hade däremot ej något att invända mot Wahlbergs ansökan. Magistraten beslöt därför bifalla densamma, emedan laga skäl ej kunnat visas mot ansökningen av stadens burskapsägande färgare Wahlberg hade styrkt, att han uttjänt sina gesällår och ägde erforderlig skicklighet i färgarhantverket. Han ägde god frejd och hade ställt borgen för ett års utskylder till kronan och staden. 36) Den 1 okt. 1838 erhöll han även burskap som mästare i färgarprofessionen, sedan han uppvisat mästarbrev.

Ett annat fall var följande. Klensmedsgesällen Petter Björnström anhöll den 30 juli 1838 att bliva antagen till ständig klensmed i staden. Smeden Gustaf Bergsten hade ej något att invända häremot. Smeden Johan Åberg däremot anmärkte, att enligt 6 § i 6 art. av K.M:ts förnyade nådiga skråordning av den 27 juni 1720 förbjöds en sådan hantverkare att verkställa något arbete å egen hand, innan han blivit antagen till mästare. Härtill borde åldermannen i skrået lämna sitt bifall. Då arbetsförtjänsten var så ringa, att tre smeder ej kunde ha nödig utkomst, borde Björnströms anhållan avslås. Åberg framhöll vidare, att ifall Björnström bleve antagen till smed, vore han, Åberg, nödsakad att avsäga sig burskapet som smedmästare, som han varit i sex år, och i stället söka vinna burskap som viktualiehandlande.

Magistraten beslöt emellertid att bifalla Björnströms ansökan, eftersom annons om tjänsten varit införd i Finlands Allmänna Tidning med borgerskapets samtycke till att staden behövde en smedmästare. Åbergs anhållan att få avsäga sig sitt burskap upptogs ej till behandling vid mötet och avslogs den 13 aug. 37) Den 24 sept. s.å. uppsade Åberg sitt burskap som hovslagare, som han vunnit den 11 nov. 1833. Magistraten biföll denna gång, men Åberg ålades att erlägga de utskylder som innestod, emedan han ej varit borgare i sex år. Den 8 okt. s.å. avslogs Åbergs ansökan om burskap som viktualiehandlande på nytt, ehuru stadens äldste och handlande borgerskapet ej hade något att invända. Motiveringen var, att ansökan var för tidigt väckt, emedan Åberg ålagts att kvarstå som hovslagare i sex månader. Först den 10 juni 1839 vann Åberg sitt nya burskap, men flyttade till Oravais och dog där 1855.

Björnström synes i alla fall ej ha vunnit burskap. Redan den 3 dec. s.å. anmälde nämligen ”smedsgesällen P. Chr. Björnström”, att han ej vidare ville vara smed i staden utan avflytta, vilket även beviljades.

Kort därefter, den 17 dec. 1838, anhöll smedgesällen Nils August Bergsten om burskap som klensmed och hovslagare i staden. Han var född i Nykarleby den 5 dec. 1817 och hade arbetat som smedgesäll i Gamlakarleby sedan den 15 juli 1838. Han var äldste son till smeden Gustaf Bergsten. — Magistraten ålade Nils August Bergsten att under tillsyn av smeden Johan Åberg på egen hand förfärdiga ett dubbelt halslås. Provet godkändes den 4 febr. 1839 och den 7 juni 1841 vann han det av honom sökta burskapet efter fadern, som samma dag beviljades avsked från sitt.

Nils August Bergsten uppsade sitt burskap den 13 okt. 1856 och flyttade med sin familj till Vasa, där han våren s.å. antagit tjänst vid Wasa 2:dra indelta skarpskyttebataljon. Därifrån flyttade han till S:t Petersburg 1876 som vapensmed. Då staden efter N. A. Bergstens bortflyttning var utan burskapsägande smedmästare, förklarades den 15 sept. 1856 smedgesällen Jakob Högbom berättigad att tillsvidare driva yrket i staden. 38) [Nils August Bergsten torde vara farfar till Nils August Bergsten.]

Ytterligare ett fall må anföras. Skräddargesällen Mathias Wilhelm Skogman, Vasa, ansökte om burskap som skräddarmästare den 10 aug. 1857. Enligt frejdebeviset, som utfärdats i Vasa av kyrkoherde H. Moliis, var Skogman och hans hustru Eva Stina Martelin ”till lefvernet ärlige”. Dock hade mannen 1845 pliktat för att han mot bättre vetande tillhandlat sig gods, som varit säljaren anförtrott. S.å. hade han bötfällts för bönhaseri i skräddarhantverket samt 1855 för att han förskingrat i kvarstad satt gods. Nådemedlen hade han ej begått sedan 1852 och hon ej sedan 1856. Då ingendera på många år bevistat läsförhören, var deras kristendomskunskap okänd. De hade dock bevistat nattvarden i Gamlakarleby stads kyrka den 7 juni 1857.

Skogman hade den 21 april 1843 förklarats för gesäll i skräddaryrket. Därefter hade han arbetat hos mästare och förestått verkstäder. Apotekare N. Malmberg och handl. C. E. Ekholm hade iklätt sig proprieborgen för honom. Borgerskapets äldste, handl. H. Sund och G. M. Hedström samt skomakaren A. J. Thulin ansåg, att Skogman på grund av sin mindre goda frejd ej borde beviljas burskap i staden. Handl. C. E. Ekholm däremot ansåg, att ansökan borde beviljas även av det skälet, att staden hade behov av en skräddare. Den 7 sept. hördes stadens skräddarmästare Anders Forsell och Fredrik Wilhelm Holmqvist. Dessa förklarade behov av flera skräddare i staden ej vara för handen och avstyrkte bifall.

Det oaktat fann magistraten ”utan afseende å hvad borgerskapets äldste och stadens skräddarmästare emot sökandens begäran anmärkt rättvist att, i förmågo af 3. kap. 1 § H. B. Kongl. Skråordningen af den 27 Juni 1720 och Kejserlige förordningen angående hantverkares och manufakturisters utbildning, gifven den 19 Januari 1842”, med bifall till ansökningen antaga Skogman till borgare och förklara honom berättigad att i egenskap av skräddarmästare nedsätta sig i staden, sedan han utverkat sig mästarbrev i yrket. Då det ej fanns något skräddarämbete i staden förordnades rådman J. A. Lybeck att jämte skräddarmästarna Forsell och Holmqvist övervara tillskärningen av Skogmans mästerstycke. Den 23 nov. företedde denne en av honom i närvaro av Lybeck och under tillsyn av Forsell och Holmqvist tillskuren frack. Efter anställd besiktning godkände magistraten den som mästarprov. 39)

Skogman verkade som skräddarmästare i staden till den 2 dec. 1872, då han uppsade sitt burskap och bortflyttade från orten.

Ett liknande fall var torparen Johan Mattsson Backlund (Hannula), född i Kovjoki den 1 dec. 1826. Han anhöll om försvar som arbetskarl i sept. 1857 och fick rätt att uppföra ett boningshus om stuga och kammare samt förstuga på sin ägande tomt nr 116. Hans anhållan bifölls den 28 sept. därför att staden hade behov av arbetsfolk. Beslutet fattades trots att medlemmarna av borgerskapets äldste, handlandena F. M. Gyllenberg och H. Sund samt skomakarmästare A. J. Thulin motsatte sig detta. De övriga av de äldste biföll ansökan. Backlund förklarades berättigad att njuta försvar och bliva skattskriven i staden och därjämte betala skatt och övriga utskylder och iakttaga givna föreskrifter. 40)  [Inf. 2009-05-15.]

Fattigt folk ville man däremot ej ha att göra med. Den 3 dec. 1860 avslogs bondsonen Anders Karlsson Kortjärvis ansökan att bliva antagen till arbetskarl i staden. Stadens äldste hade anfört, att sökanden var fattig och medellös och hade tre minderåriga barn, varför han i framtiden kunde stanna stadens fattigvård till last. Magistraten instämde häri. 41)

Löst folk tolererades ej i staden. I nov. 1836 uppmanades sjömannen Jacob Asplund och kvinnorna Fredrica Jernström, Sanna Betsbacka och Sanna Lönn att inom 14 dagar förskaffa sig försvar, dvs. inför magistraten uppvisa bevis på att de var anställda hos någon borgare, så framt de icke önskade att bli behandlade som lösa personer, dvs. förda till sina hemorter med fångskjuts. Handlandeänkan Anna Juthe och kardmakaren Fredrik Granholm anmälde härvid, att de ville ha den förra kvinnan Betsbacka och den senare kvinnan Lönn i sin tjänst. Detsamma anmälde tullförvaltaren Lundmark rörande sågställarhustrun Beata Dahlström, och handl. Calamnius beträffande sjömansdottern Brita Greta Ferm. 41) [Mer om Granholm.]

Det tycks dock ha gått för sig att uppehålla sig i staden i långa tider utan att vara mantalsskriven. Kvinnan Susanna Bäck uppgav sålunda i nov. 1837 att hon bott i staden i tjugo år och nu anhöll att bli mantalsskriven antingen på änkefru Anna Stina Juthe som piga eller som vallhjon i staden. Borgerskapets äldste förmälde dock, att staden ej var i behov av Susanna Bäcks tjänst, men magistraten beslöt höra änkefru Juthe och biföll den 4 dec. till att denna fick påföra sig pigan Bäck. 42)

Lösdrivare var man såsom nämnts speciellt avvisande emot. Löse karlen Johan Jakob Gummerus 43), som tidigare varit skattskriven i staden, anhöll den 17 nov. 1845 att få inflytta dit och åtnjuta försvar såsom arbetskarl. Efter utredning avslog magistraten denna ansökan. Stadens äldste ansåg, att staden f.n. ej hade behov av någon försvarskarl. Dessutom hade sökanden alltifrån barnaåren blivit van endast vid sysslolöshet och att bettlande vandra från det ena till det andra stället, utan att hållas till arbetet och därigenom vänjas till flit och åtminstone någon kunskap i handaslöjder. Han hade därför ej insikter i sådana arbeten och göromål, som med skäl kunde fordras av en arbetskarl. Han skulle därför enligt stadens äldste endast komma att bli en sysslolös dagdrivare. Han var dessutom vanfrejdad såsom 1844 dömd till 9 par spö och i mars 1845 avsänd till Sveaborgs fästning för att för lösdriveri förrätta allmänt arbete.

Gummerus förklarade, att han efter att ha lösgivits från Sveaborg förgäves både i stad och på land försökt få en drängtjänst. Han hade därför ej sett någon annan utväg än att söka bli antagen som arbetskarl för att ej bli behandlad såsom lös person. Han ansåg, att bifall härtill ej borde kunna vägras, emedan han senast varit mantalsskriven i staden och än mindre kunde intränga sig i någon annan församling.

Magistraten ansåg de äldstes skäl väl grundade och prövade rättvist avslå Gummerus' anhållan. 44)

Då avskedade soldaten vid Kejs. Finska Gardesbataljonen Erik Stork eller Öfverman den 31 dec. 1845 anlände med fångskjuts till sin hemstad, förpassad av guvernörsämbetet, fick han av magistraten 14 dagar att skaffa sig laga försvar och ställdes på fri fot. 45)Kardmakaren Fredrik Granholm anhöll i mars 1837 att få kvinnan Sophia Henricsdotter Frill påförd sig som piga, men detta avslogs med motiveringen, att Granholm var ensam karl och redan hade en piga sig påförd i mantal. Sophia Frill var dessutom känd för liderligt leverne och hade blivit straffad för delaktighet i stöld. Hon led vidare av fallandesot och skulle ovillkorligen på framtiden falla staden till last. 46)

Granholm besvärade sig emellertid, och den 14 juni s.å. upphävde landshövdingen magistratens beslut och tillät honom att taga kvinnan Frill i stadig tjänst mot borgen av två gode män, Granholm och bonden Jacob Johansson Knuts från Karby i Pedersöre. Dessa ansvarade för att Frill ej skulle falla stadens fattigförsörjning till last. 47)

Efter branden, då det rådde brist på arbetsfolk, var man ej så noga med kraven. Garvargesällen Anders Maurell, sjömansdottern Wilhelmina Pettersson, gesällsdottern Anna Kristina Hellström och pigan Brita Asp anmälde den 12 dec. 1859 genom stadsfiskal Forssén, att de ej blivit skattskrivna vid den senaste mantalsskrivningen. Maurell företedde kontrakt på att han arrenderat garvaränkan Susanna Elisabeth Forsells rättigheter som garvare. Wilhelmina Pettersson förklarade, att hon för sistlidne år tagit tjänst i Kristinestad utan att ha sig bekant, om hon blivit mantalsskriven där. Då hon framfött ett oäkta barn, som ännu levde, hade hon nödgats övergiva tjänsten. Av denna orsak var hon även nu hindrad att taga pigtjänst. Anna Hellström utredde, att hon av sjuklighet hindrades att tjäna och Brita Asp visade, att hon antagit pigtjänst hos styrman Gustaf Nyman.

Med beaktande av dessa omständigheter fann magistraten för gott att Maurell, Hellström och Asp skulle få skattskrivas i staden. Rörande Pettersson skulle man efterhöra, om hon hade varit mantalsskriven i Kristinestad. 48)

Mot tiggare från andra kommuner ingrep man med fasthet. Den 22 juni 1839 anhöll v. stadsfiskal Forssén sålunda ynglingarna Johan Mattsson Nästi från Saksalampi by i Kuortane, Henrik Påhlsson Lassila från Lappo kyrkby, Erik Gabrielsson Ahomäki från Ylihärmä kapell och Johan Kajsasson Radikainen från Kauhava kapell, som uppehållit sig bettlande i staden. Vid förhöret inför magistraten framkom, att de i brist på uppehälle i ”föräldrahusen” varit tvungna att livnära sig med bettleri [tiggeri]. Magistratens beslut blev att med vanlig fångskjuts införpassa dem till Korsholms kronohäkte för att där underställas guvernörens vidare behandling. 49)

Den 27 juni s.å, greps minderårige gossen Jakob Abraham Johansson Nordberg, som bettlat i staden. Han var 12 år gammal och hemma i Lappo by, där hans föräldrar bodde som inhyseshjon på Yliturja hemman. I brist på nödtorftigt uppehälle i hemmet hade han tre veckor tidigare lämnat detta för att livnära sig på bettleri. Även han skulle förpassas med fångskjuts till kronohäktet i Vasa. 50)

Även mot f.d. soldater och t.o.m. mot underofficerare, som annars åtnjöt stor aktning, var man i Nykarleby mycket misstänksam, F. underofficeren vid 2:dra Wasa indelta skarpskyttebataljon, Petter Isak Lindqvist fick den 10 mars 1856 rätt att vistas i staden, sedan han företett ett den 31 dec. föregående år utfärdat avskedsbrev. Fiskalen Forssén förständigades dock att hålla en vaksam hand över Lindqvists uppförande. 51)

Magistraten och borgerskapets äldste övervakade noga, att borgarna fullgjorde sina skyldigheter och utförde ett ordentligt arbete. Guldsmeden Gustaf Eric Engman hade 1837 av rådstuvurätten bötfällts med 200 dr smt för underhaltigt silverarbete. Då han ville besvära sig hos Vasa hovrätt utfärdade magistraten ett bevis, att han var så fattig, att han ej förmådde deponera böterna eller ställa borgen.

Engman var född den 30 april 1788 i Vasa, hade gått i lära hos Carl Gestrin därstädes 1809—1813, arbetade därefter som gesäll hos guldsmeden Johan Björklund i Nykarleby från 1815, gifte sig den 3 nov. 1816 med dennes dotter Maja Cajsa och arrenderade svärfaderns verkstad s.å., då han även vann burskap som guldsmed den 5 aug. och blev mästare i staden under Wasa guldsmedsämbete den 6 sept. 1816. — Nykarleby hade fortfarande inget eget ämbete.

Engman höll endast en lärgosse och hade det dåligt ställt i ekonomiskt avseende liksom svärfadern, som hade svårt att betala kvartalspengarna till ämbetet och ofta hade sju års skuld till detta. Engman fortsatte emellertid sitt arbete till sin död den 26 april 1868. Huruvida han någonsin förmådde betala de ovannämnda böterna är obekant.57)

Lovliga skomakarämbetet i staden, med skomakarmästaren Hans Henrik Garbén som t.f. ålderman, Matts Lingonblad och Matts Olof Salin som bisittare, anförde 1838, att skomakargesällen Rob. Ahlqvist, som den 3 april 1837 ansökt om och erhållit burskap i ämbetet, drev detta hantverk utan att ännu ha avlagt den påbjudna borgareden. Skomakarämbetet ansåg honom förty ha förvärvat rättigheten till ett slikt näringsfång.

Ahlqvist inlämnade nu ett av skomakarmästaren Henrik Långberg samma dag uthändigat bevis över att Ahlqvist under Långbergs ”beskådande” arbetade med sitt mästarprov. Långberg befanns dock ha uppsagt sitt burskap föregående år, varför magistraten beslöt förelägga Ahlqvist att vid förlust av vidare rättigheter inom april månad s.å. ha avlagt mästarprovet. Först den 22 april 1839 uppvisade Ahlqvist ett brev av den 20 i samma månad på mästerskap i professionen, bevis över att han erlagt burskapsavgift med 15 rbl och över att ha skänkt 2 rbl bco ass. till stadens fattiga. Efter det att han svurit borgared utfärdades burbrev för honom. Den 30 juli 1849 uppsade han sitt burskap. 53)

Bestämmelsen om mästarprov vidmakthölls så länge burskapstvånget gällde. Från mitten av 1840-talet skärptes bestämmelserna om övervakning. Det handlande borgerskapet skulle i början på varje år till magistraten inlämna en i stämplat papper à 12 kop arket inbunden andelsbok för året, innehållande 16 folier, för verifikation, genomdragning och förseende med stadens sigill. Sedan detta skett återlämnades boken till borgaren ifråga. 54)

Särskilt viktig var kontrollen över guldsmedens arbete. Han skulle av magistraten förses med en arbetsbok för guld- och silverarbeten. En sådan överlämnades exempelvis den 11 jan. 1847 åt guld- och silverarbetaren Anders Liljeqvist (f. i Lappo 24. 5. 1795). Till kontrollör utsågs alltid en rådman, i detta fall J. A. Lybeck. Han skulle föra protokoll över Liljeqvists arbeten. Redan i okt. 1849 avsade han sig denna kontrollstämpling. Till ny kontrollrådman valdes i dec. s.å. rådman Albert Dyhr. Den 22 okt. hade kontrollprotokoll- och arbetsbok överlämnats åt änkan Anna Liljeqvist, vars man avlidit 1 juni 1849. 55)

Skomakargesällen Gustaf Adolf Granqvist (f. 26. 6. 1834 i Nkby) ansökte den 15 okt. 1860 om burskap som skomakarmästare. Magistraten beslöt den 22 okt., att Grönqvist skulle förfärdiga ett mästarprov och ifall det godkändes av skomakarämbetet i staden, skulle ansökan fullföljas. Den 3 dec. 1860 antogs Grönqvist till borgare i staden. 56)

Borgaren C. W. Ekberg, som vunnit burskap som bagare den 8 febr. 1847, tilldelades den 23 aug. s.å. en varning att ej hålla odugligt bröd. Rykten hade kommit till magistratens kännedom, att han skulle vara veneriskt sjuk. Den 7 sept. kunde Ekberg emellertid visa läkarintyg på att han var frisk. Den 25 sept. 1848 uppsade han emellertid sitt burskap. 57) En ny ansökan om burskap avslogs 1849. Då hade bagaren Carl Anton Knape fått burskap den 9 juli s.å. Denne, som var född i Gamlakarleby 1847 hade fått avslag på sin första burskapsansökan, emedan han ej varit gesäll i tre år, som lagen föreskrev. Knape var känd som en dålig bagare. I april 1857 anmälde han hökaränkan Sofia Berg [ägde gården 51] för olaga bakande. Magistraten förbjöd henne som följd härav att befatta sig med annat än finare bakverk, vartill hon blivit berättigad. Därjämte förständigades emellertid Knape att ”sitt handtverk ordentligen handhafva”, vid äventyr, att magistraten eljest ville meddela personer utom yrket tillstånd till bakning. 58)

Den 19 febr. 1861 uppsade Knape sitt burskap och flyttade till Kauhava.

Skräddargesällen Anders Holmlunds burskapsansökan avslogs den 43 okt. 1856. Holmlund hade någon tid arrenderat skräddarmästare Anders Forsells verkstad i staden, men då och tidigare gjort sig känd såsom i högsta grad begiven på dryckenskap och oordentlighet. Magistraten lät anteckna, att den hade sig bekant Holmlunds oordentliga levnad. 59)

Den 31 mars 1856 anhöll bokbindaren P. A. C. Lindskog hos magistraten om burskap som viktualiehandlande. Han fick samma dag rätt att å sin ägande tomt nr 77 uppföra en byggnad om sal, kammare och kök. Emellertid bestred stadens handlande borgare och borgerskapets äldste enhälligt ansökningens beviljande, emedan Lindskog ej uttjänt föreskrivna läroår och hans vandel enligt frejdebeviset ej var klanderfritt. Lindskog, som var född i Stockholm den 7 mars 1826, hade vid hösttinget i Nykarleby socken år 1851 blivit fälld att böta för första resan krögeri samt för att han ”tillåtit med lofgifvit mått försåldt brännvin i sitt hus förtäras”. — Han var f.ö. brorson till rådman Carl Sal. Lindskog i Jakobstad, och hade varit handelsbiträde hos honom 1840—1844. Ett av handelsskolläraren August Lilius därstädes utfärdat intyg av den 29 april 1856 rörande ”fabrikanten” P. A. Lindskogs insikter visade i aritmetik, skrivning (korrespondens) och bokföring nöjaktiga kunskaper. I aritmetik medförde dock användandet av tal med bråk svårighet vid uträkningen. ”Dock tror Jag”, skriver Lilius, ”att för det mål, viktualiehandelsrörelse i NyCarleby, hvartill Lindskog sträfvar, äfven hans Arithmetiska insigter möjligen kunna vara tillräckliga”.

Utslaget föll den 20 okt. s.å. Lindskogs ansökan bifölls enligt Kejs. förordningen av den 4 aug. 1841. Bureavgiften erlades den 10 nov. 1858 med 10 rbl sr. 60)

Tidigare burskap i staden berättigade ej till ett förnyande av detsamma vid en senare tidpunkt, ifall myndigheterna ej ansåg detta lämpligt. Då kakelugnsmakaren Carl Fredrik Renström i aug. 1839 saknade tillgångar till gäldande av sina utskylder till stadskassan å 3 rbl 75 köp s:r, fann sig magistraten föranlåten att taga hans i mät tagna färdiga kakel i förvar, tills någon hugad köpare dök upp. Utmätningskostnaderna à 1:rbl s:r skulle också betalas, varför Renströms skuld steg till 4 rbl 75 kopek s:r. 61)

Denne Renström anhöll den 17 maj 1858 om nytt burskap i staden. Han var född den 28 Jan. 1804 i Jakobstad och hade redan den 27 okt. 1828 antagits till kakelugnsmakare i Nykarleby, men nödgats uppsäga det 1843 för bristande sysselsättning. Han hade sedan med guvernörens fullmakt varit verksam i yrket och som murare i Lappo socken. ”Vågar nu, då tillräckligt framtida arbete synes vara att förvänta, på uppmaning af några utaf mina fordna kunder härigenom allerödmjukast anhålla att å nya vinna burskap . . .”, skriver han i sin ansökan. Proprieborgen hade tecknats av Johan Häggblom och A. J. Thulin för de sex första årens utskylder. Borgerskapets äldste förklarade, att de ej hade något emot Renströms ansökan, men krukmakaren Gustaf Herman Löfgren 62), som vunnit burskap i staden den 8 mars 1841, motsatte sig ett godkännande. Han ansåg, att Renström ”såsom ålderstigen och mindre ordentlig, icke borde tillåtas att i staden sig nedsätta”. Den 21 juni s.å. förkastade magistraten hans ansökan med hänvisning till hans framskridna ålder. (54 år!)

Jämte Löfgren fanns vid denna tid endast en annan murare i staden, nämligen f. torparen Daniel Danielsson 63) från Kovjoki, som den 17 maj 1843 fått rätt att bosätta sig där. Man tycker, att staden strax efter branden haft användning för flera murare. [Inf. 2009-05-19.]

Borgerskapet övervakade noga sina rättigheter. Då försvarskarlen Erik Gustaf Sundberg, som fått magistratens tillstånd att utöva glasmästarhantverket tills en mästare sökte och vann burskap i staden, i dec. 1847 anhöll att få anteckna drängen Anders Gustaf Granholm som lärling i glasmästaryrket i mantal på sig, avslogs detta. Borgerskapets äldste ansåg, att Sundberg ej var berättigad att antaga och försvara lärling, då han själv ej var mästare och ej heller innehade burskap och borgarrätt i staden. Drängen Granholms skattskrivning tilläts således ej, i synnerhet som han var gift och befann sig i fattiga omständigheter samt kunde komma att falla församlingen till last. 64)

Då den för skatteförsnillning dömde förre tullförvaltaren Pehr Lundmark i dec. s.å. jämte sin familj genom häradsskrivaren Gustaf Kjellman anhöll att bli skattskriven i staden, avslogs detta av borgerskapets äldste. Magistraten däremot biföll hans begäran utan avseende på att han uppehöll sig på annan ort i landet. 65)

Sjömannen Anders Gäddas ansökan om en gårdstomt på västra sidan av älven avslogs i april 1838, emedan Gädda, ehuru skattskriven i staden som sjöman, ej på flera års tid gjort någon sjöresa.

Sjömännen övervakades noga. Då Johan Henrik Svedberg och Abraham Eriksson Lukus, som 1846 varit skattskrivna som sjömän, i dec. 1847 anhöll att bli skrivna i staden även för följande år, avslogs detta under hänvisning till att de under året ej idkat sjöresa och ej heller gittat visa laga orsak därtill. De förvägrades sålunda försvar och skattskrivning i staden som sjömän och uppmanades förskaffa sig annat försvar, om de ville undgå att betraktas som lösa personer.

Sjömannen Johan Erik Nybonde, som ej tidigare varit skriven i staden, men ville inflytta dit, vägrade att betala föreskrivna avgifter till församlingen, varför han förklarades oberättigad att inflytta till eller skattskrivas i staden.

Arbetskarlen Anders Johansson Jungell, som tidigare varit skattskriven hos sin far i staden, anhöll i dec. s.å., att jämte sin hustru bli mantalsskriven där. Då han ej hade något stadgat näringsfång eller något yrke avslogs hans ansökan. 66)

Hantverkarna var skyldiga att arbeta i staden, då det fanns arbete där. Rådman Albert Dyhr anmälde sålunda i sept. 1847 stadsmuraren Daniel Danielsson Frill för att denne emottagit arbete på landet, trots att Dyhr åtskilliga gånger förgäves kallat på honom för att utföra högst nödvändiga murningsarbeten i sin gård. Det visade sig, att Frill var i arbete hos rådman J. A. Lybeck. Denne framhöll inför magistraten, att Frill flera resor under sommaren inställt sig hos Dyhr i arbete, men att detta i brist på lera och sand ej kunnat företagas. Därför hade han börjat arbeta hos Lybeck på dennes lantgods. Innan detta arbete blivit färdigt, kunde Frill enligt Lybeck ej förpliktigas att infinna sig hos Dyhr, som ej hade någon företrädesrätt framom andra personer, vare sig stads- eller landsbor. Det hade ej heller stadgats något om att Frill företrädesvis skulle arbeta i staden i protokollet den 1 maj 1843, då han fick rätt att utöva muraryrket.

Dyhr framhöll, att arbetet hos honom bestod av reparation av några eldfarliga kakelugnar. Magistraten gav Lybeck rätt och förkastade åtalet. Någon vecka senare uppsade Frill sitt hantverk av orsak, att han ej hade sin bärgning och utkomst därav. Hans ansökan bifölls, emedan han verkat i fem år och fullgjort sina skyldigheter. 67)

Som ytterligare exempel på ett burbrev kan följande anföras.

Fiskarborgaren Henrik Sund 68) antogs den 7 mars 1836 till hökare eller viktualiehandlande. Borgarna Carl E. Wahlberg och H. H. Garbén hade förbundit sig att ikläda sig full proprieborgen för hans utskylder till kronan och staden under de första sex åren. Handlandena och det övriga borgerskapet hördes och förklarade sig ej ha något att anmärka däremot, men ansåg att Sund utom en frivillig avgift till stadens fattiga borde till stadskassan erlägga 30 rbl bco ass. Sund erlade de honom för yrket påförda avgifterna och avlade därefter tro-, huldhets- och hökareed, varefter följande borgarbrev utfärdades för honom:

Borgmästare och Råd
uti
Stapel-Staden Ny Carleby

göre veterligt: att alldenstund Fiskare Borgaren Henric Sund, medelst utslag den 7 i denna månad blifvit till Hökare i Staden antagen och icke allenast visat sig hafwa betalt de honom derföre påförde afgifter, utan äfwen i dag inför Magistraten tro-, huldhets- och hökare-ed aflagt; fördenskull will Magistraten genom detta dess öppna bref erkänna honom Henric Sund för Hökare uti Ny Carleby Stad samt tillägga honom de fri- och rättigheter ett sådant yrke lagligen åtföljer.

Däremot blifwer det Sunds skyldighet att, jemte den undersåtliga trohet hvarmed han sin Kejsare och sitt fosterland förbunden är, denna Stads och dess borgares rättigheter uppehålla och befordra.

Till yttermera wisso warder detta borgarebref med Magistratens underskrift och Stadens Sigill bekräftat.

Ny Carleby Rådhus den 21 Martii 1836

Även fiskerinäringen underlydde som av det ovanstående framgått burskapsprivilegiet. Den 15 juni 1836 utfärdades sålunda burbrev för fiskaren Johan Brunberg. 70) Han hade erlagt föreskrivna avgifter, avlade tro-, huldhets- och borgareed och förklarades därefter som borgare och fiskare i staden med de fri- och rättigheter, som enligt lag och författningar samt stadens privilegier åtföljde ett burskap.

Burbrevet är undertecknat av t.f. borgmästaren Joh. Fredr. Töhlberg och rådmännen Matts Lithén, Isak Lindqvist, C. J. Berger, Petter Lybeck och Adolf Hammarin. 71)

På samma sätt antogs den 13 jan. 1844 fiskaren Matts Boman d.y. till borgare och fiskare i staden i sin faders ställe (d.a.s. 387).

Däremot antog borgerskapets äldste och magistraten den 20 april 1863 f. sjömannen Karl Johan Ahlström till fiskare i staden, med rätt att idka fiske i stadens med Kyrkobyn och Forsbyn i Nykarleby socken gemensamma fiskevatten, med undantag för ån, emedan fisket där arrenderades ut. Ahlström hade att för den beviljade näringsrättigheten årligen till staden erlägga en rubel. 72)

Ett av de tidigaste bevarade burbreven för en kofferdikapten är det för skepparen Hans Holmström 1836 utfärdade. Denne var född på Högbacka den 22 sept. 1803 och vann burskap som skepparborgare i Brahestad den 5 maj 1828, vilket han uppsade den 4 maj 1835. Den 14 mars 1836 inlämnade han till magistraten i Nykarleby en ansökan om att bliva upptagen till skepparborgare i staden. Borgarna Carl E. Wahlberg och Henric Joseph Engström förband sig ”en för bägge och bägge för en” att borga för honom för de första sex årens utskylder.

Magistraten beslöt att jämlikt 3 kap. 1. 8. H. B. höra borgerskapets äldste och kofferdiskeppare i ärendet.73) Den 28 mars förklarade dessa, att de ej hade något att anmärka mot Holmströms ansökan. Magistraten fann skäligt att, eftersom Holmström lagligen varit antagen till skeppare och borgare i Brahestad och i behörig ordning uppsagt burskapet samt ställt antaglig borgen för de sex första årens utskylder och då borgerskapets äldste och skeppare ej haft något emot ansökningen, jämlikt 3. kap. 1. 8. H. B. och Kongl. resolutionen på städernas besvär av den 19 jan. 1757 antaga Hans Holmström till skeppare och borgare i staden.

Sedan Holmström erlagt de honom påförda utgifterna 74) till förvaltaren av stadskassan, rådman Ad. Hammarin, samt avlagt tro-, huldhets- och skeppared, utfärdades följande burbrev för honom:

Borgmästare och Råd
uti
Stapel Staden Ny Carleby

Göre veterligt att alldenstund Skepparen Hans Holmström i laga ordning uppsagt dess uti Staden Brahestad wunna burskap och medelst utslag af denna dag, blifvit till Skeppare och Borgare här i Staden antagen, derpå Han inför Magistraten aflagt tro-, huldhets- och Skeppareed, fördenskull will Magistraten, genom detta dess öppna burbref, erkänna och förklara honom Hans Holmström för Skeppare och Borgare uti denna Ny-Carleby Stad samt tillägga honom de fri- och rättigheter, hwilka, enligt Lag- och Författningar samt de denna Stad förundte Privilegier, en lagligen wunnen burskap åtfölja.

BIifivandes deremot Skepparen Holmströms skyldighet, + att jemte den undersåtliga trohet hwarmed Holmström Hans Kejserliga Majestät och sitt fosterland förbunden är, ej mindre denna stads och dess Borgares rätt uppehålla, än äfven Kejserliga Majestäts Befallningshafvandes samt Borgmästares och Råds befallningar åtlydd.

Till mera wisso warder detta Burbref med Wår underskrift och Stadens Sigill bestyrkt.

Ny Carleby Rådhus, den 28. Martti 1836.

Holmström förblev i Nykarleby till 1859, då han flyttade till Vasa.

Den 26 maj 1847 fick han burskap även som handlande borgare. 75)

Man var, såsom tidigare nämnts, av självförståeliga skäl särskilt noga vid antagandet av nya skepparborgare. I juli 1836 anhöll sålunda koff.styrmannen Carl August Snellman att bliva antagen till skeppare och borgare i staden. Han företedde härvid flera betyg och intyg, såsom

1) ett av magistraten i Gamlakarleby den 2 aug. 1831 utgivet bevis över att han sagda dag inskrivits bland sjömanskapet som konstapel.

2) ett av Kejs. Navigationsskoleinrättningen i Wasa den 24 april 1835 utgivet bevis över att han sagda dag genomgått styrmansexamen.

3) ett intyg över koff.skepparexamen den 4 april 1836, avlagd med ”god och försvarlig kunskap”.

4) bevis över att han var född 1810, hade nyttjat nådemedlen och var av god frejd.

5) intyg av rådmännen Matts Lithén och Carl Johan Berger, att de borgade för hans utskylder till kronan och staden under de sex första åren.

Stadens äldste och skeppare hördes över Snellmans ansökning. De hade ingenting att anmärka, men ansåg att han, utom en frivillig avgift borde i burskapspenningar till stadskassan erlägga 25 rbl bco ass.

Magistraten fann på grund härav gott antaga sökanden till skeppare och borgare i staden. Burbrevet utfärdades den 2 juli. 76)

Koff.styrmannen Anders Felander anhöll den 31 okt. 1836 att vinna burskap som skeppare och borgare. Han bifogade ett den 5 okt. av navigationsskolan i Wasa utfärdat bevis över att han inskrivits i jan. 1827 och utexaminerats den 2 maj 1829 samt den 5 okt. 1836 undergått förhör uti nödiga delar av vad som fordrades av en koff.skeppare. Burbrev utfärdades även. 77)

Bland skepparborgare, som ej upptagits i Backmans personhistoria, må följande nämnas:

Styrmannen Alexander Wahlström anhöll den 12 okt. 1860 att bli antagen till skepparborgare i staden. Han företedde intyg över avlagd navigationsexamen den 12 jan. 1853, utfärdat av t.f. navigationslärare G. Robert Nicklin, kofferdiskepparna A. J. Åkersten och C. J. P. Hult i Kristinestad. Intyget var daterat den 18 maj s.å. Borgensförbindelse ställdes av handl. E. A. Waselius och C. E. Ekholm. Ansökan godkändes och burbrev utfärdades. 78)

Styrmannen Gustaf Adolf Häggström från Forsby (f. 28. 7. 1840) hade avlagt skepparexamen vid Navigationsskolan i Kristinestad den 26 mars 1861 och upptogs till skepparborgare i Nykarleby den 24 sept. 1866 som sjökapten.

Styrmannen Thure Levelius upptogs till skepparborgare den 1 okt. 1866 som sjökapten (f. 11. 7. 1841 i Nkby). ”Läser i bok wäl”, enligt attest, utfärdad 29 sept. 1866 i Kauhava. Han hade avlagt examen i Kristinestad 1861, och hade varit styrman på kofferdifartyg från s.å. 79)

Styrmannen Jacob Henriksson, f. i Nykarleby den 25 juli 1822, antogs den 18 maj 1864 till skepparborgare i staden. Han hade genomgått navigationsskolan i Nikolaistad den 10 maj 1864. Av hans till ansökningshandlingarna bifogade betyg framgår de ämnen en blivande sjökapten på den tiden läste och examinerades i:

Det högsta möjliga antalet röster var 10 för varje läroämne eller tillsammans 90. Henriksson erhöll 65 röster, varför hans kunskaper betecknades med omdömet Nöjaktiga. 80)

Hade man tidigare burskap på annan ort, måste man först befrias från detta. Detta hände sjökapten Carl Oskar Olson, som vunnit borgerskap i Viborg, men 1866 ansökte om sådant i Nykarleby. Hans ansökan avslogs den 12 mars s.å. emedan magistraten ansåg, att han fortfarande var borgare i Viborg.

Den 5 nov. 1866 togs Olsons ansökan upp på nytt. Den åtföljdes då av ”fribref” från magistraten i Viborg den 8 okt. 1866, i vilket antecknats, att han den 30 okt. 1844 blivit som koff.skeppare och borgare där inskriven. Mag. uppsköt ärendet för att höra borgerskapets äldste. Ansökan företogs på nytt den 19 nov. 1866. De äldste tillstyrkte enhälligt bifall. Olson hade redan 1844 innehaft burskap i annan stad, och även därunder fört fartyg utom Östersjön, varför magistraten biföll ansökan. 81)

Skepparen Carl Johan Pettersson anhöll den 25 nov. 1865 om burskap, bifogande utdrag ur Kaskö magistrats prot. för den 19 dec. 1864, varav framgick att P. innehaft burskap som skepparborgare i denna stad och sagda dag uppsagt sitt burskap. Handl. och rådmannen C. W. Sundström och handl. C. Nylund hade avgivit förbindelse att ansvara för betalningen av hans utskylder under 6 år. Ansökan tillstyrktes, eftersom sökanden under de senaste åren haft befäl på fartyg från staden och härunder gjort sig känd för en oklanderlig vandel och hans ansökning ej föranlett några anmärkningar. Magistraten biföll den 11 dec. 1865. 82) [Inf. 2009-05-21.]