Nykarleby stadsbibliotek 75 år.

av

C. R. Gardberg

Nykarleby stadsbibliotek fyller 75 år. Med anledning härav har biblioteksinspektör C. R. Gardberg för tidskriften Svenskbygden utarbetat en synnerligen ingående och intressant historik, vilken tidningen med författarens benägna tillstånd publicerar här nedan. [För denna publicering har författarens son Carl-Jakob Gardberg givit sitt benägna tillstånd.]

Sedan början av senaste år är Nykarleby stadsbibliotek, såsom tidigare omtalats, inrymt i ny lokal, och då biblioteket därtill i år [1939] kan fira 75-års minnet av sin tillblivelse, må några data ur dess historia här finna plats. Sammanställningen bygger på K. Werkkos bekanta arbete av år 1879 om folkbiblioteken, på handlingar i statens biblioteksbyrås arkiv och inte minst på meddelanden, som godhetsfullt lämnats av seminariedirektor A. Fougstedt i Nykarleby.

Det nuvarande stadsbiblioteket i Nykarleby är likväl inte ortens äldsta bibliotek. Såsom dess direkta föregångare får man anse det läsebibliotek, som något av åren 1813 eller 1814 stiftades i Nykarleby, en avläggare av de likartade sammanslutningar, som vid samma tid florerade också i andra österbottniska städer. Enligt stiftelseurkunden skulle böckerna bestå av »Rese och Lefvernes-Beskrifningar, Politiska skrifter, Valda romaner och någon interessant Tidning.« Programmet vittnar i sin mån om det politiska intresset i våra småstäder under Napoleonskrigens tidevarv. Delägarna, som erlade årliga avgifter, uppgingo till ett 20-tal och representerade så gott som hela den lilla stadens societet av tjänstemän, rådmän och övriga förnämligare borgare. Man påträffar bland dem Zachris Topelius far och en lång rad av namn, Hammarin, Lithén, Calamnius, Turdin, Schale, Backman, Lindqvist, Svahn o. s. v., välbekanta för alla dem, som genom Topelius dagböcker blivit förtrogna med livet i det forna Nykarleby. Biblioteket var emellertid mot särskild avgift tillgängligt också för utomstående läsare och fick därmed i princip karaktären av ett offentligt bibliotek. De fragment av läsesällskapets handlingar, som bevarats i den Topeliuska manuskriptsamlingen i Helsingfors universitetsbibliotek, sträcka sig blott till år 1819, men verksamheten fortgick tydligen ännu i slutet av följande årtionde, då den unge Zachris Topelius i sin almanacka för den 9 febr. 1828 antecknat, att han lånade »Donqixote från Biblioteket.« En framträdande roll inom läsesällskapet spelade av allt att döma rådmannen Isak Lindqvist, sedermera Zachris Topelius svärfar och Mikael Lybecks morfar, som enligt Erik Kihlmans karakteristik (i Lybeck-biografien) mer än allt annat älskade studier och stilla meditationer, »frossade i historisk läsning och drömde sig bort från livet i sällskap med de äldre tyska romantikerna« bland Mikael Lybecks förfäder »den förste och ende för vilken litteraturen betytt någonting mer än nöjesläsning och tidsfördriv.« Måhända förvarades biblioteket hos honom för att sedermera hamna i svärsonens hem på Kuddnäs. Genom honom kan också en personlig förbindelselinje dras upp mellan det gamla läsebiblioteket och det bibliotek, som grundades för 75 år sedan och ännu äger bestånd.

Initiativet till det sistnämnda, togs av provincial- och stadsläkaren dr Kristian Fredrik Forsius under medverkan av hans hustru och andra av stadens damer, bland vilka särskit nämnes fröken Charlotte Lindqvist, Isak Lindqvists yngsta dotter. Grundplåten hopbragtes på de sätt, som i liknande fall voro de vanliga på 1860-talet: genom gåvor, lotterier och en soaré, på Topelius födelsedag, den sistnämnda inbringande 180 mk. I fortsättningen baserades ekonomien på låneavgiften, som utgjorde 5 penni för ett boklån på 2 veckor och vid mitten av 1870-talet beräknades avkasta c:a 45 mk årligen. Vid sistnämnda tidpunkt synes biblioteket dessutom ha tilldelats 50 mk i året av stadens folkskoleanslag. Bokbeståndet uppgick då till 350 band och den årliga utlåningen till i medeltal 650 band. Utvecklingen gick dock långsamt och stod tidtals helt stilla, i brist på medel för tillräcklig nyanskaffning. År 1903 räknade beståndet 643 band, två år senare endast 557 band, synbarligen gamla och för längesedan genomlästa, att döma av föreliggande lånesiffror, för år 1902, 156 och för år 1905 125 boklån.

Ett nytt skede i bibliotekets utveckling begynte först år 1911, då det på initiativ av seminariedirektor Gustaf Hedström övertogs av föreningen Svenska folkbildningens vänner, som stiftats av Hedström med huvudsyfte att understöda Mellersta Österbottens vandrande folkhögskola men ägnade också andra bildningssträvanden uppmärksamhet. Med bidrag av staden anskaffades nya böcker, så att beståndet inom kort fördubblades och den 1 jan. 1916 uppgick till 1,293 band. Den ursprungliga uppställningen i nummerföljd bibehölls än så länge, men nya kataloger upprättades: både i bokform och på kort.

Föreningsregimen betecknade emellertid blott ett övergångsstadium, och tidigt nog synes förslag om att överlåta biblioteket till staden ha framställts. Detta förverkligades dock först sedan statens biblioteksbyrå inlett sin propaganda för ny ordning av landets biblioteksväsen och regelbundna statsbidrag ställts i utsikt. Den 19 jan. 1922 beslöto stadsfullmäktige att staden skulle övertaga biblioteket, som erbjudits den av Svenska folkbildningens vänner, och beviljade för det löpande året ett anslag för inköp av litteratur och för bibliotekariens avlöning. Ännu samma år klassificerades bokbeståndet enligt Deweys decimalsystem, vilket emellertid 1936 övergavs för det svenska klassifikationssystemet. Bokföringen av lånen omlades 1923 enligt Newarks system. Då biblioteket övertogs av staden, tryggades dess fortsatta tillväxt och utveckling, även om takten kom att bli mycket långsam, betingad av de anspråkslösa årliga belopp den lilla staden kunde anvisa för bokanskaffning och andra utgifter. Bokbeståndet räknade vid övertagandet 1,149 band och har sedan dess trots gallringar av utslitna böcker tillvuxit, så att det vid senaste årsskifte uppgick till 2,131 band. En vida snabbare stigande linje visar däremot utlåningen. Till en början hämmades denna visserligen av den låneavgift, som alltjämt uppbars, 25 penni för varje boklån, och av att biblioteket hölls öppet blott en gång i veckan. Ännu år 1923 utgåvos blott 779 boklån till 100 låntagare. Men redan följande år, då till följd av bibliotekslagens verkställighetsbestämmelser låneavgiften slopats och öppethållandet ökats till fyra veckodagar, stego boklånen till 1,838 bana och antalet låntagare till 182 personer, och sedan dess har frekvensen nästan oavbrutet stegrats för att år 1939 nå sina hittills högsta siffror, 4,981 boklån till 599 låntagare, motsvarande 5,5 boklån per invånare.

I det föregående nämndes fröken Charlotte Lindqvist bland dem, som medverkade vid bibliotekets tillkomst år 1865. Hon blev också dess första bibliotekarie och skötte denna befattningen under inte mindre än fyra årtionden, under den första tiden biträdd av fröken Rosa Dyhr (sedermera gift Backman), men största delen av tiden ensam och utan någon som helst ersättning. Kihlman har i sin Lybeckbiografi givit en vacker karakteristik av »moster Lotta«, som för de tidigt moderlösa gossarna Lybeck trädde i moderns ställe: sträng och principfast om så behövdes, men med glättighet, livsmod och en frisk optimism som de mest utmärkande dragen i sitt väsen, »ett verkligt praktexemplar av dessa forna tiders ogifta mostrar, som kunde nå det högsta, när det gällde att glömma sig själv och finna sin lycka i uppoffrande arbete för andra.« Hennes långa gärning vid biblioteket vittnar om att hon ägnade detta något av samma hängivenhet. Hon måste efterhand ha kommit att personifiera biblioteket, och det är därför framför allt över henne och hennes fader Isak Lindqvist den ovan antydda förbindelselinjen går mellan det gamla läsebiblioteket och våra dagars stadsbibliotek. Efter hennes avgång i början av detta sekel sköttes biblioteket någon tid av fröknarna Berta Herler och Ingrid Viklund, intill dess det år 1913 anförtroddes fröken Judit Sundell, som fortfarande tjänstgör såsom bibliotekarie.

Under de första tiderna förvarades biblioteket i en privat lokal, måhända det Lindqvistska hemmet, men flyttades sedermera till en sal i rådhuset, där det kom att stanna, under det salen samtidigt fick tjäna som lokal för det ena ändamålet efter det andra: stadens folkskola, fruntimmersskola, hantverksskola och ungdomsförening. Då våren 1918 fångna ryska marinsoldater voro inkvarterade i rådhuset, fördes biblioteket först till ett magasin i en granngård, där t. o. m. utlåning anordnades, och senare till handlanden Pensars gård, tills det återflyttades till rådhuset. Provisoriskt löstes den alltmera brännande lokalfrågan först sedan biblioteket kunde påräkna statsbidrag också på basen av hyresvärdet, och från början av år 1930 ställdes till dess förfogande ett eget rum i rådhuset, som innebar en avgjord förbättring av arbetsförhållandena, snart nog märkbar i stegrade utlåningssiffror. Här kunde de slutna skåpen efter hand ersättas med hyllmateriel av ändamålsenligare och modernare typ. Lösningen var emellertid så som antytts en provisorisk, då utrymmet var alltför knappt för en önskvärd referensavdelning och biblioteket såtillvida inte kunde arbeta alldeles ostört här och rummet måste användas som genomgångsrum. För ett par år sedan yppade sig slutligen en möjlighet att tillgodose bibliotekets behov, sedan ett större rum blivit ledigt i den flygel av huset, som tidigare inrymt stadens sparbank, och här kunde biblioteket vid årsskiftet 1938—39 flytta in. Måtten äro visserligen också här anspråkslösa, golvytan utgör blott inemot 36 m² och det är lågt till tak i det väl hundraåriga [då drygt tvåhundraåriga; byggt 1729] huset, men det har likväl visst möjligt att här få skäligen tillfredsställande plats såväl för utlåningsavdelningens öppna hyllor och expeditionsdisk som en läsvrå med den första början till en handbokssamling. En miljö, som på ett hemtrevligt sätt förenar gammalt med nytt och med vidgat program följer Nykarleby stadsbibliotek in på sitt fjärde kvartsekel uppgiften att i sin mån vårda dess bildningstraditioner.