Hur „Björkens visa“ kom till.

Frih. Gustaf Raab har för Sk. Morgonbladet lämnat följande intressanta skildring af hur Topelius' bekanta „Björkens visa“ och melodin till densamma kom till.

Det är nu många år sedan började frih. Raab sin berättelse. Jag befann mig på resa i Finland och hade sedan en veckas tid gästat min värderade vän Zachris Topelius.

Det var en strålande vacker sommardag i början af augusti månad. Vi hade nyss lämnat middagsbordet och sutto ute på verandan vid en kopp kaffe, lifligt samspråkande i något litterärt ämne. Framför verandan låg den stora trädgårdsparken, i hvilken växte ett stort antal högstammiga björkar, hvilkas gren- och bladverk denna eftermiddag endast sakta rörde sig för den svaga sommarvinden, och från trädens kronor hördes en och annan fågel uppstämma sin glada, friska sång till sommarens och naturens lof.

Det var så skönt och fridfullt denna härliga sommarafton, sången och poesin riktigt strömmade in i själen vid blommors doft, fåglars sång och trädens sakta, metodiska sus.

Bäst vi sutto där i rika drag njutande af naturens prakt och fägring, fingo vi se en ung, förtjusande flicka, klädd i en enkel, men smakfull allmogedräkt, komma trippande fram mellan de vita stammarna. Hon stannade tveksam vid en hög, reslig björk och såg sig omkring ett par gånger, hvarefter hon tog fram en knif, med hvilken hon ritade ett namn i den vita barken, hvarpå hon hastigt, dock först efter att ha kysst det utskurna namnet, försvann bland stammarna i parken.

Topelius vände sig genast leende till mig med orden:
— Hvilket vackert motiv till en liten folkvisa.
— Det har du verkligen rätt i svarade jag, men idén borde bearbetas medan den är färsk, poesin blir då säkrast och finast.

Skalden hade rest sig upp och gick några steg fram och tillbaka på verandan.

— Stanna du här ute en stund. Jag vill följa ditt råd att genast nedskrifva en visa. Det skall bli den vackra björkens visa, sade han vänd till mig.

Medan skalden satt inne vid skrifbordet på sitt arbetsrum. ifrigt arbetande på den visa den vackra flickan gett så ypperligt stoff till, grubblade jag oupphörligt hur jag skulle lyckas få en passande melodi till densamma. Melodin borde naturligtvis ansluta sig till den stämning i själen naturen väckt till lif; mild, smekande och full af drömmande längtan.

Efter en halftimmes tid kom Topelius ut strålande glad med sitt senaste skaldefoster i handen, hvilket han uppläste för mig.

Jag blef förtjust, melodin strömmade fram med en enda gång ur min själ.

Ni var det min tur att bedja min vän Topelius att stanna kvar ute på verandan, medan jag gick in i salongen och satte mig ned vid pianot. Efter något mer än en half timme hade jag melodin färdig och upptecknad.

Senare på aftonen samma dag sjöngs för första gången „Björkens visa“ i Zachris Topelius' familj och såväl jag som min vän Zachris Topelius gladde oss som små barn åt den vackra visan, hvars både ord och melodi så direkt strömmat in på oss i den härliga och milda sommaraftonen.

Och hvarje gång, så slutade frih. Raab sin berättelse, som jag hör „Björkens visa“ sjungas eller spelas, så framstår minnet så klart och lefvande från den oförgätliga stunden på Zachris Topelius vackra veranda med flickan där borta i parken bland björkens hvita stammar, skärande namn i barken.