Kiruna i dec. 1958

Nu har vi här i gruvstaden kommit till den årstid när dagarna hastigt avtar i längd. Kommer solen fram en klar dag löper strålarna längs marken för att efter en kort stund helt försvinna bakom horisonten. Vi kan med glädje konstatera att vi haft den vackraste höst på mannaminne; senast den 20 november på morgonen såg man människor med uppslaget paraply gå på Kirunas gator. Det är sällan man ser hösten i en sådan färgprakt som förekommit i år. Ofrivilligt kommer jag att tänka på Kiruna-skalden ”Dix”:

Nu brinner vidderna
i gyllene färg,
nu flammar staden röd
i höstens lågor.
Ack, vilken prakt
med dessa gula berg
och sjöars
violetta vågor.

Har någon målare
i sin palett
så många färgers spel
och rikedomar?
Kan något mänsklig!
öga se sig mätt
på denna vildmark,
när den höstlikt blommar?

Mera stämningsfullt kan jag inte beskriva en höst i Kiruna.

Höst i Abisko ca 100 km nordväst om Kiruna.
Foto: Mats Lindberg.
Förstoring.

Nu är staden klädd i vitt och isen ligger tjock på fjällsjöarna. Samernas renskiljningar är slutförda och hjordarna drar upp mot sina renbetesland. En påfrestande tid har börjat för både människor och djur. I staden, på fjället, sjuder arbetena i snabb takt. Staden har under de senaste fem åren ökat med femtusen personer, varför det gäller att hålla byggnationen i samma tempo. För närvarande bygges höghus om 7—12 våningar, förutom ett flertal 3—4 våningshus. Inom de närmaste 10 åren planeras att nybyggas flera kvarter med 12-våningshus. Trots de stora investeringarna finnes numera arbetssökande, som ej kan beredas möjligheter till full sysselsättning, utan är nödsakade anlita arbetslöshetskassorna. Den största kategorien arbetssökande är flickor i åldern 17—20 år, detta som följd av att staden saknar industrier.

Antalet finländare är i det närmast oförändrat. Många har återvänt till hemlandet när utsikterna till en familjebostad varit allt för små. Andra åter, som haft turen att erhålla någotsånär drägliga bostäder, har med åren sammanvuxit med samhället. En del är nöjda, andra åter mer eller mindre missnöjda med tillvaron. Alla är vi ense om att den långa mörka vinterperioden är ansträngande. Det påstås att fjällklimatet är hälsosamt, men provinsialläkaren Sixten Haraldsson i Kiruna har genom en lång tids forskning funnit, att en sörlänning som kommit hit upp ofta blir överraskad av vinterklimatet. Det uppstår lätt trötthetsperioder. Har man inte ögonen på detta uppstår allvarliga störningar.

Den kalla torra fjälluften i Kiruna har gett särskilda ”Kiruna-sjukdomar”. Slemhinnorna blir lätt uttorkade och ger katarrer. Det finns också många fall av köldallergi i Kiruna, folk som helt enkelt inte tål kylan. De får besvärande migränplågor, huvudvärk, hörselingångsinflammationer etc. Man måste komma ihåg att Kiruna är ett specialfall i landet. Matvarorna ger inte full vitaminhalt, som på andra håll i landet. De långa transporterna fördärvar den.a Man bor ovanför odlingsgränsen utan livsmedelsproducerande landsbygd. Människoorganismen hos många är inställd på en jämnare fördelning av ljus och mörker, som klimatet i sydligare trakter ger. I Kiruna möter man antingen sol dygnet om eller också vintermörker. Detta förrycker livsrytmen. Sömnlöshet, depression och nervositet blir följden. Rytmen hos människan är förutsättningen för en jämn prestationsförmåga. Vintern i Kiruna gör att arbetsförmågan sjunker påtagligt under det mörka halvåret. Människorna blir liksom trögare. Under sådana perioder gör ofta ”lappsjukan” påhälsning med resultat att personen i fråga tvingas resa söderut på kortare eller längre tid.

Den mörka kalla årstiden gör även att vi börjar längta efter semestern. Då upplever vi den gångna sommaren i repris. Det är så mycket vi borde hinna med på några korta sommarveckor på hemorten, men ack så litet man förmår uträtta. Det är så många gamla goda vänner man inte ens hinner träffa och växla några ord med och följande sommar kan det vara för sent. Detta har hänt så många gånger. Det händer mycket under ett år.

För varje sommar i hembygden får man uppleva något oväntat sammanträffande. Senaste sommar hade jag den stora glädjen att träffa min första lärarinna Ester Andersson (Collander). Det är i det närmaste ett halvt sekel sedan vi träffades senast. Inte att undra över att överraskningen var stor och ömsesidig. Det tog inte lång stund innan vi var tillbaka i tiden, hon en nybakad, ung lärarinna och jag en av hennes första elever. Med lärarinnan Andersson började det liksom blåsa nya vindar på småskolans läroplan Bland annat började vi ha 10—15 min. ledigt varje timme och då var genast ringlekarna i gång på ”Majas-Hannnas” potatislandet. Jag kommer särskilt ihåg tvenne lekar som vi flitigt sjöng och dansade:

På en äng stod en gammal lada
hej farallallalallala.
Där omkring dansa fem och tjugo par.
Här är vännen som jag älskat har,
     här är vännen som jag älskat.
Hej faral . . . o.s.v.

Samt:

Uti skogen växa träden med
     grenar uppå
o, give o give att jag henne
      (honom) kunde få.
Hennes ögon är så klara,
     som solen i det blå.
o, give Gud give o.s.v.

Ja, den tiden kunde man fröjdas över livet och ha hjärtans roligt.

Snart stundar åter den storhögtiden då alla blir liksom barn på nytt. Jag vill i och med detta brev även sända en varm julhälsning till alla vänner och bekanta samt önskar eder en FRIDFULL JUL, samt ETT NYTT ÅR med en verklig FRED på jorden.