Intervju med Flora.

Jag hade härom sistens en liten intervju med Flora-flickan, där hon på prov var uppställd i Fåfängan. Det var visserligen bara pappmodellen, men hon förklarade att hon hade gemensam själ med bronsoriginalet i Helsingforsbanks magasin.
För att ej fördelaktigt skilja sig från andra intervjuare, började jag med den sedvanliga frågan: Huru trivs fröken i Nykarleby?

— Å jo, jag har ju mest levat uteliv och kan därför ej uttala mig om annat än den yttre miljön, egentligen bara om parkerna, dit man fört mig för att se, var jag tar mig bäst ut. Då frågan för mig såsom kvinna är av största betydelse, har den också väckt mitt livligaste intresse.

— Och vad säger fröken om de olika platserna?

— Egentligen trivs jag ganska bra där jag står; här är något av hemmets lugn och ro, såvida nu detta icke blir för enformigt i längden för den, som i alla fall ej kan hoppas på att bli maka och moder. Platsen klär mig. Å andra sidan är det ju inte något vidare att vara skön bara för sig själv, ifall man ej blir tillräckligt uppmärksammad. I det fallet hade Topeliiparken åter sina fördelar.

[Floraparken en rimfrostvinterkväll på 1950-talet. Förstoring.
Foto: Holger Haglund. Elisabet Sund tillhandahöll.
(Inf. 2014-01-23.)]

— Var inte frökens plats på förhand bestämd?

— Ja och nej. Det var ju först meningen att uppställa min syster, lilla Flora, som på grund av sin ungdom och blygsamma storlek fordrade en mycket intim miljö. Då det sedan blev jag, som fick den äran, var ju denna fordran inte oeftergivlig mera, så jag anser hänsyn bör tagas endast till på vilket sätt jag bäst tjänar mitt ändamål.

— Vad detta beträffar, är ju frökens ändamål tvåfaldig. Ni skall utgöra en prydnad för staden och Ni skall erinra efterkommande generationer stadsbor om Eder skapare Nykarlebyskulptören. Med Edra behag är ju det förra självfallet på vilken plats som helst. Anser Ni just denna plats spela någon avgörande roll för det sistnämnda?

Inte någon avgörande. Skaparen av ett konstverk fortlever väl i synbar form bättre i allmänhetens medvetande, om hans verk får en plats, där det kan beundras av största möjliga antal, naturligtvis om platsen i övrigt passar för ändamålet. Jag medger, att jag här är något i skymundan och kanske ej blir observerad av andra än stadsborna och dem, som på förhand veta av min tillvaro. Men frågan kan också vara en pietets- och känslosak. Jag står ju här i den park, som engång tillhörde min faders hus och i vilken han väl lekt som barn. Den gamla Fåfängan är ju det däremot icke, som man så allmänt tycks tro, den som numera närmast är förknippad med minnet av Topelius ungdomskärlek Mathilda Lithén; den trädgården låg ju litet norrut, ungefär ovanför kraftverket, och den här har endast tagit namnet i arv. Men det är detsamma; närmare anknytning har jag ju också till Malmbergs egen Fåfänga. Skall nu denna synpunkt utvecklas, så hade jag ännu hellre sett, att jag som bakgrund, haft min faders egen hembyggning än gaveln av Lybeckska uthuslängan [strax till vänster utanför nedanstående bild], som nu, ehuru mycket diskret skymtar fram genom lövverket.

[Flora i den gamla Floraparken med apoteket och dess uthuslänga i bakgrunden. Förstoring. Stockrosorna minner om förre stadsträdgårdsmästaren Bror Sandström.
Foto: Ur Holger Haglunds samlingar, gissningsvis mitten av 1970-talet. Elisabet Sund tillhandahöll.
(Inf. 2009-09-24.)]

— Man anser att fröken där skulle stå mera isolerad från det gröna, som hör en Flora till, och att Ni kanske skulle besväras av närheten till Apotekskällaren.

— Visserligen sant, som det nu är, men de nyplanterade träden växa upp. Mera fäster jag mig dock vid den nackdelen, att marken där sluttar något brant, så att man till äventyrs skulle komma att se mig för mycket nedifrån. Om detta kunde hjälpas med att placera mig på en lägre sockel, vet jag ej, ty jag har ej provstått där. [Nu finns varken parken, Lybecks uthuslänga, apoteket eller apotekskällaren kvar.]

— Och Topeliiparken — ?

Där faller jag visserligen mera i ögonen och man kunde ju tänka sig, att jag ej bleve det sista skulpturverket där. Ett litet Nykarleby Panteon. — Vi skulle ju redan vara två. [Och tre 25 år senare när R. R. Eklund kom.]

— Och sedan?

— Mikael Lybeck t. ex. [Restes 29 år senare, men ej i Topeliiparken.]

— Tanken är ej främmande.

Det hade dock varit bra, om omregleringen av parken nu redan skett, men det blir först nästa år. Visserligen kunde frökens plats bestämmas efter de ritningar som föreligga, men definitivt godkända äro de inte, så en liten osäkerhet står dock kvar. Och fröken borde väl dock bli bofast ännu i höst.

— Kan det bli så?

— Jag hoppas fröken inte innelägger någon ironi i frågan. Det har ju dröjt litet, men det har varit frågan om sockeln, i korthet sagt. Men nu är den under arbete. Jag hoppas fröken skall bli nöjd med tillvaron.