Isak Flygar berättade minnen

Den 88-åriga Isak Flygar berättade minnen från de hårda hungeråren och om ångfartyget Österbottens brand utanför Björneborg, 20 augusti 1874. Hans åhörare, red. Einar Hedström och Ture Granqvist nedtecknade:

Den enda ångare, som under min ungdom gjorde sina resor längs Österbottens kust, var ”Österbotten”. Den drevs inte med propeller utan med ett skovelhjul på var sida. Jag minns vilket skakande intryck dess sorgliga olycksöde gjorde på alla. Ångaren hade lämnat Raumo och hade hunnit till höjden av Björneborg, då eld utbröt ombord. Den hade uppstått bland bomullsbalar, som befann sig bland däckslasten. Man sade att någon av passagerarna eller besättningen handskats ovarsamt med tändstickor. Att släcka elden var omöjligt. Vinden drev lågorna mot aktern, och där hade I-klasspassagerarna sin plats.

Bland de omkomna var kommerserådet Malms hustru från Jakobstad.
— Bättre att sjunka än att brinna , utropade hon då hon störtade i havet. Därhemma satt hennes man och väntade henne följande dag, men fick i stället höra om den stora olyckan. Fru Malms lik återfanns sedan och begrovs å Jakobstads kyrkogård, och till hennes grav gick mannen en gång varje dag — ensam med sin stora förmögenhet, ty de va89r barnlösa.

[Illustration ur ett connoissement för en resa med Österbotten, där tryckaren tagit vad han havit och hittat en ångare med rätt stor likhet, men med namnet Hamburg. Jämför foto.]

Bland de ombordvarande var även två personer från Munsala, nämligen Matts Flén från Kyrkbyn och Anders Karlsson från Hirvlax, som nogsamt kunde berätta om, hur allt gick till. De sluppo dock undan med livet. De kastade sig över bord och höll sig fast i förskeppet. Endast håret på deras huvud blev svett av elden.
— Det värst onda som drabbade människorna den tiden var frost och hungersnöd. Redan mellan 1850 och 1860 trängde nödåren på och fortgick till 1867, då det sista och värsta kom. Den 18 maj tog livsmedlen slut i Vasa. Då beslöt magistraten att låta utpricka en väg över Kvarken. via Valsörarna och Holmögadd till Umeå för att denna väg hämta livsförnödenheter till Vasa. De, som verkställde denna utprickning, begav sig iväg 20 maj och återvände samma väg i början av juni. Utom Bottniska viken var även Finska viken isbelagd. Min far, Jakob Johannes Flygar begav sig den 25 juli för att sätta ut remmare vid Helsingkallan, men då låg isen ännu kvar, varför de inte fick ut remmarna på sina rätta platser utan måste något senare göra en resa till dit ut.

Men året därpå, 1868 blev ett gott år. Natten mot 25 april låg 9 fartyg fullt segelklara på Kråkfjärden och väntade på lämplig vind. Så kom en hivare från nordost, lotsarna steg ombord och ingen is påträffades under vägen.