DÖDSFALL.
Den 19 dennes avled härstädes
fru Anna Katarina Pettersson i sitt 85 levnadsår. Bördig från Purmo flyttade fru P. sedan hon blivit änka efter folkskollär.
Alex Pettersson i Veikars, Korsholm till Nykarleby 1895 och har sedan dess varit Klippans värdinna och ägare. Klippan
är som bekant en av Nystadens mest idylliska smågårdar, ett seminaristhem med ålder och traditioner. Där har under årens
lopp över ett 100-tal seminarister bott och trivts gott; och flerdubbelt större är deras antal, som intagit sin dagliga spis på Klippans
fasta grund. Fru Pettersson har gjort sig känd som en rättrådig och god värdinna och människa.
Sina pojkars öden har hon med varmt intresse följt långt över seminarietiden, och besök och hälsningar av gossarna
voro alltid kärkomna. Nu är hennes långa arbetsdag till ända och med henne gömmes i gravens sköte
en god representent för gammaldags gudsfruktan, guldren tro och heder.
[Fru
Pettersson på sin veranda.
Ur Holger Haglunds samlingar. Hela
bilden. (Inf. 2007-10-10.)]
NÅGRA INTRYCK FRÅN EN RESA
GENOM NYKARLEBY
Förbi Juthbacka och Värnamo susade vår bil in i Nykarleby. Som mången gång
tidigare blevo vi betagna av stadens vackra läge, av ån, kyrkan och de breda gatorna och esplanaderna. Vi fäste intet avseende denna gång
vid sällskapets spefågel, som anmärkte att staden lär vara lika tråkig som den är vacker. Vi
hade en halv timme på oss att förnya bekantskapen från tidigare besök, och på den tiden hinner man inte få tråkigt.
Från Brostugan vars kaffe nu var sämre än när vi sist var där styrdes färden till seminariets
vidsträckta trädgårdsanläggningar, vilka vi besågo under trädgårdsmästar Bergmans
förfarna ledning. Man fäste sig i synnerhet vid det rikhaltiga och välordnade studiematerial, som hopbragts för seminariets räkning.
På återresan lade vi märke till de trädplantskulturer, som anlagts av staden. Tyvärr har man försummat
att i tid utplantera endel lärkträdsplantor, vilka nu blivit för stora. De borde ha utplanterats redan för ett år sedan. Nu kommer
deras plantering att erfordra mycket stora gropar och kosta betydligt mera, än vad fallet annars varit. För en fackman på skogsbruksområdet
framstår detta som ren misshushållning. Vi går vidare. Esplanaderna äro imponerande i sin lummiga grönska.
(Märkvärdigt att Vasa ej kan påvisa något liknande, måhända beror det på jordmånen). Topeliusparken saknar
endast några färgglada planteringar, vilka skulle kontrastera mot det mycket gröna. Men
utsikten över ån skymmes
totalt av en trädhög, förvildad syrenhäck, som tydligen ej sett trädgårdsmästarens sax på decennier. [Likadant
var det i början på 2000-talet.] Vi hoppas stadsdirektören, hur överlupen han än lär vara av processer och annat arbete,
ville giva sig tid att se till, att syrenhäcken avkortas till hälften av sin nuvarande höjd.
Med en stilla önskan
att syrenhäcken är klippt, när vi kommer tillbaka, susa vi vidare norrut. |