— Min far, som hette Jacob Olaus Gleisner kom från
Haga glasbruk i Sverige (intervjuobjektet reserverar sig för event. fel i
ortnamnet), men hans far, alltså min farfar kom från Böhmen i
Tyskland. Han hette Benedict Gleisner och flyttade år 1807 med tre söner
till Sverige. Två av sönerna lämnade i Sverige, den tredje reste
till Norge. Själv hade jag elva syskon ...
Ja,
så sitter Frans vid bordet och berättar livfullt och målande
om sina förfäder. Han fortsätter:
—
Själv är jag född vid Sandnäs
glasbruk i Vexala, Munsala, där min far var glasblåsare ända
tills bruket nedbrann i slutet på 1800-talet. Då började far
färdas omkr. Och skära in fönsterglas åt folk och han hade
mig med. Jag minns bl. a. då vi skar in fönstren i Kimo-skolan,
i Oravais fabriksbyggnader, Pensala gamla skola osv. Far kom över hit till
Finland samma år Vasa brann [1852].
—
Nog har det varit att hugga i ända från barnaår. Tidigt började
jag köpa slaktdjur både i Munsala, Oravais och andra socknar, men ofta
var vi upp till norra Finland efter slaktdjur, som vi tog levande med oss ut till
Sandnäs (den plats där förresten Vasa stad nu har sin sommarkoloni
för barn,) där vi bodde i den lilla stugan som ännu står
kvar (ett stycke innan man kommer ut till Sandnäs). Den första slaktkon
jag köpte betalade jag 35 mk för och den köpte jag av Framstu Erik
Johan, i Kantlax.
— Då kyrkoherde
Gustaf von Essen hade valts till präst i Munsala och skulle flytta var vi
hela tolv man med hästar efter prästfamiljens tillhörigheter i
Storå. Nu är jag den enda som lever av samtliga tolv. Det var i slutet
på 1800-talet, möjligen 1892.
—
1907 kom Kang-Janne en dag ut till Rävanäs där vi bodde och sade
till mig att komma med och söka efter ett hemman. Vi bodde på Matts
Skifvars mark i Vexala, alltså som backsktugu-sittare. Nu for vi ut och
omsider hade Kang-Janne hjälpt mig så att jag kunde köpa ett hemman.
Det kostade då 5.000. mk.
Då var
det varken välhävdat eller välbyggt — i dag är det bådadera.
Nu står den propra nya bostaden och den resliga ekonomiebyggnaden naturskönt
nere vid Nykarleby älvs utlopp i Bottenviken. Ägor och skog omger gården.
Sonen Tor med familj har tagit hand om det tyngsta arbetet.
Har
67 ättlingar
— Det är många
år sedan min hustru dog. Vi hade 13 barn, men 10 lever. Jag har 43 barbarn
och 14 barnbarnsbarn eller summa 67 ättlingar som lever. Annars är släkten
stor, en stor del finns i Sverige, där jag förresten själv vistades
flera månader senast i fjol.
Frans Gleisner,
är livlig, sällskaplig och kan konsten att prata. Han är rörlig
och reslysten. Ända till för kort tid sedan cyklade han på dagen
galant till Vasa eller orter inåt landet. Och Frans Gleisner hör, på
sätt och vis till gatubilden i lilla Nykarleby.
—
Inte kan man ju arbeta livet ur sig heller nog måste man resa och se något
och träffa människor också, fastslår han med rätta.
Frans
minns mycket från det gamla Sandnäs glasbruk, han är den enda
levande som faktiskt var med där under brukets verksamhetstid. Han minns
också då prygelstraffen utdelades och Grönlund höll i piskan
vid Ribacken i Munsala. Han har sett det gamla samhället, men också
det nya socialsamhället växa fram.
—
Jag har aldrig fått en mark i barnbidrag eller annat, men nog var det väl
hårt ibland ... |