Levande tidsbilder
från ett svunnet Nykarleby

Då återser jag dig igen mitt gamla Nykarleby, min barndoms torgstad och min ungdoms studiestad. Men du har förändrats väsentligt på 60 år.
     Jag minns dig från år 1920, då jag fick följa med far och mor till invigningen av Kristliga folkhögskolan, och de första bilarna skrämde vår häst. Jag minns torget med ägg- och smörförsäljare som varje lördag stod i en lång rad på den sidan av torget, som vetter mot Bankgatan, medan köttförsäljarna stod med ryggen mot Esplanaden mellan torghörnet och våghuset, där gamle Birck vägde böndernas höskrindor. I vinkeln mellan dessa rader stod bagaren Einar Sundell från Jeppo med sin bagarbod. Vid Sollefteågatan stod ved- och hölassen med Nordlings och Kisors butiker samt Lagqvists Café som effektfull bakgrund.
     Men allra roligast var det den sommarlördag, när lasset med torkad videbark skulle säljas vid Engs garveri. Natten förut fick man knappt en blund i sina ögon av ren spänning. Då fick man några tiotal mark som belöning för sommarens möda.
     Efter att detta blivit gjort kördes häst och kärra till Pensars gårdsplan, där den fick stå och vila. Det skulle inhandlas en del förnödenheter och som en efterlängtad avslutning på stadsresan följde ett besök i Granbergs café, där lemonad med gris avnjöts.

ϧ I de flesta fall ilar man förbi lilla Nykarleby med buss eller egen bil till Jakobstad, men en dag i juli passade det sig så, att jag fick en stunds vila på en parksoffa i Topeliusesplanaden. Bilar rusar ibland i tredubbla led bakom ryggen på mig på sin färd norrut. På motsatta sidan var det Vasa, som lockade bilförarna. Trafiken har ökat mycket efter det att den nybyggda 67:an drogs över älven till Nykarleby stad.

ϧ Jag sitter och drömmer mig tillbaka i tiden och tusentals minnesbilder passerar revy. Staden sov sin Törnrosasömn från branden 1858 till mitten av vårt århundrade utan att någonting förändrades. Men under stadsdirektör Ernest Eklunds korta verksamhetstid i staden började en märkbar uppryckning. Vatten- och avloppsledningar grävdes och de första trevåningshusen kom till. Nu ser man längs Topeliusesplanaden endast några få hus från forna tider, såsom överlärare Björkvalls vita hus och strax intill dr. Souranders. Längst i söder står Caséns, numera Ceders butik kvar och likaså Sofia Zachris mittemot. Den sistnämnda är ganska malplacerad invid de nybyggda höghusen. Tant Zachris härbärgerade där under flera decennier många seminarister. Hon hade i unga år tjänstgjort vid Societetshuset i Helsingfors och hade därför ett förfinat uppträdande. Hon var som en mor för sina pojkar och älskad av dem.
     Många hus har rivits, såsom ÖP:s tryckeri, Nordlings affärshus, samskolans hus, samt flera envåningshus vilka ersatts med höghus. Där fanns Viks hotellbyggnad, där den fryntlige Henrik Vik residerade med sin fru Elisabeth, där Vbl:s Neger åt världens bästa filbunkar.

ϧ Mittemot Viks — där nu Slottes skoaffär och Asta blomsteraffär är belägna — stod ännu på 30-talet ett mystiskt hus, försett med en del blindfönster. Det uppfördes i och med att den nya staden grundlades, och enligt lektor Alfred Huldén användes det som övernattningsplats för långväga finska bönder, som förde tjärtunnor till stadens handelsmän. Många härmäbor kom med tjärtunnor i båten nedför älven. Tyngre var det att ro båten tillbaka uppför älven. Därför var det inte att undra på om de söp upp en del av tjärpengarna vid krogen i Överjeppo. Många slagsmål och suporgier utspelades i det huset. Sålunda berättar V. K. E. Wichmann i sin bok ”Nykarleby 1620—1920” om en härmäbo, som blandat vatten i en tjärtunna för att dryga ut innehållet, men falseriet uppdagades vid avräkningen och bonden kördes från staden med hugg och slag av uppretade stadsbor.

Kyrkan speglar sig i älven, en tidsbild av Nykarleby

[Fotograferat senast 1962 eftersom flottningsbommarna finns i älven. Notera Holmströms magasin mitt i bild!]

ϧ Fridfullt och lugnt var det i staden i början av seklet. En katt promenerade i lugn och ro längs den esplanad, där nu bilarna rusar fram, och på kvällen kunde man få se en del stadsbor driva hem sina kor längs esplanaden. Lärare Ludvig Birck berättar i en tidningsnotis om hur han i sina barnaår var sysselsatt med denna syssla.

ϧ Alla lektorer och lärare från min tid i seminariet och dess övningsskola har gått bort för länge sedan. Slöjdlärare Eliel Backlund torde ha varit den sista när han nära 100-årig avled på 1970-talet. Jag minns den resliga Oskar Holmqvist med käpp i handen, vår omtyckta biologilektor Sigurd Sahlberg, som i ren distraktion cyklade till Brostugans backe, men kastade där cykeln i diket och började springa till seminariet. Han hade glömt någon lektion, när han satt hemma och skrev på sina geografiböcker. Där vandrade den försynte direktor Nils Fougstedt med fru Ester, liksom lektorn i teckning och slöjd A. Järnström med sitt förfinade väsen, sånglektorn Maria Castrén och många fler.
     Av 30-talets handelsmän finns heller ingen kvar: Joel Nordling, August Casén, Axel Kisor, K. J. Pensar, bokhandlaren och teaterregissören Josef Herler, skräddarmästaren Finnström, skomakarmästaren Pihlainen, slaktaren Frans Gleisner m.fl. Gamla personer minns ännu övningsskollärarna Spolander och Alex. Backlund.
     Men ingen vill längre komma ihåg bankdirektör Lönneström, som åstadkom århundradets största skandal i staden genom sin försnillning av bankkundernas pengar. Många hundra intressenter miste allt vad de ägde, däribland min morfar. Han hade sålt sitt hemman något år tidigare och satt in pengarna på bank till ålderdomsstöd.

ϧ Krig och örlig har härjat Nykarleby. Fiendetrupper har 1714 och 1808 marscherat genom staden. General von Döbeln fick ett kallbad i älven midsommaren 1808. Under Krim-kriget på 1850-talet fick skeppsredare och handelsmän frukta för sina fartyg och varuupplag vid Djupsten och Alörn. Sist kan nämnas, att ryska soldater avväpnades här 1918 och hölls fångna i normalskolan och seminariet ända till frihetskrigets slut.

ϧ Ett av mina högtidligaste minnen från seminarietiden härrör sig från den 6 november 1932, då 300-årsminnet av slaget vid Lützen firades. Hundratals stads- och landsbor hade samlats till torget, där seminariets skyddskår och stadens marinskyddskår stod i strama led. Tal hölls och till ackompanjemang ljöd ”Vår Gud är oss en väldig borg” mäktigt. Alla fönster var illuminerade med ljus och som värdig avslutning defilerade skyddskårerna längs gatorna i stadens centrum.

ϧ Själva esplanaden har även förändrats på 60 år. Grusgången i mitten är borta och gräsmattan täcker nu hela bredden mellan körbanorna. Säkert lättare så — då man slipper hålla gången ogräsfri. Denna gång var idrottsmännens löpbana, så länge staden saknade idrottsplan. Kast- och hoppgrenarna ägde rum på torget och vid kampen norrom staden, men löpningarna skedde längs esplanaden. Här löpte Gunnar Oljemark 100 m på 11 blankt och den åländska seminaristen Harry Johansson 110 m häck på litet över 14 sek., låt vara med låga häckar. Det var inte fråga om tartanbanor den tiden. 400 m löptes från Bankgatan till norra tullen, medan starten för 1.500 m skedde ända från Bangatan. Man svängde vid norra tullen och löpte tillbaka till startplatsen. Här firande Alarik, Edvard Björk och Torsten Sandler triumfer.—

ϧ Jag påminner mig många händelser från mina seminarieår. Jag ska plocka några ur högen.
     Längs stadens gator har seminarister traskat i nära 100 år, icke minst på kvällarna för att få litet frisk luft före liggdags, men även för att fånga någon av stadens fåtaliga flickor. Från Nykarleby och närliggande kommuner har många lärare hämtat sina hustrur efter att troget ha sällskapat med dem 3—4 år. Skulle man kunna räkna de flickor, som blivit lärarfruar och följt sina män till Svenskfinlands folkskolor, skulle deras antal säkert stiga till flera hundra. Redan på min klass om 17 elever kom två sådana par till stånd. Det tredje avstäcktes genom fästmöns död. Fästmannen, som var rikssvensk, fick efter en tid i Sverige komma tillbaka till Nykarleby och lägga sin älskade i graven. Några flickor har även blivit kvar i Nykarleby, när deras uppvaktande kavaljerer efter slutdimissionen lämnat staden.

ϧ Jag minns höstens fotbollsmatcher mellan klasserna på den lilla sportplanen mellan seminariebyggnaderna och ån samt skidtävlingarna varje vinter. Ett 10 km långt spår ledde genom Skogsparken och upp på bergen vid Andra sjön och tillbaka till sportplanen. Tack vare många goda idrottsmän på vår klass vann vi alla tävlingar klasserna emellan från kl. II t.o.m. kl. V. Vår klass utgjorde även stommen vid tävlingar mellan landets seminarier hösten 1935 i Kajana där vårt seminarium tog rubb och stubb av pokaler. Man gläds över alla trevliga julfester med inbjudna vackra damer. Det var den enda gång, som direktor Fougstedt tillät dans i festsalen. Jag minns avslutningarna den 10 juni och särskilt min egen. Det var med verkligt vemod man skildes från skolan och kamraterna. Och ännu 60 år senare är det med andakt man nalkas det forna seminarieområdet. Minnena strömmar över en.
     Vår klass bestämde, att vi kulle mötas efter 5 år, men den sommaren 1941 fick vi annat att tänka på, fortsättningskriget hade börjat. Då hade redan två kamrater stupat i vinterkriget, underligt nog båda liljendalbor.

ϧ Bland de roliga minnena är även l-majdagarna . Vi sjöng från Brostuguberget och cafétrappan samt en del år även vid Rummelbacken.
     Vädret från de fem l-majdagarna minns jag ganska bra. Den 1 maj 1932 var en verklig sommardag. Det syns av ett gulnat foto av ”burkarna” sittande utanför Brostugan. Kanske vi får gå ända till 1 maj 1993, innan vi ser en sådan varm 1 maj. Från 1933 minns jag inget särskilt, men väl från 1934. Då vilade tunga moln över staden, och därför log publiken, när vi stämde in med ”O, hur härligt maj sol ler” vid Rummelbacken. Den 1 maj 1935 var det åter kalla, nordliga vindar, som svepte längs älven och esplanaden. Det ser jag av ett foto av några väl påpälsade seminarister. Min sista 1 maj i staden 1936 var det åter vackert väder.
     Jag hoppas att få se dig åter ännu många somrar, du minnenas stad.