Veckans intervju:

De grå stugornas folk

En bondvärdinna som här önskar uppträda under sign. Sefa berättar för ÖP-s medarbetare om våra bygders s.k. lösfolk från äldre tid. Att det var smått om och att det stundom gick helt dramatiskt till ser vi av hennes berättelse, som också avslöjar backstugusittarnas förnöjsamma och tillika stolta sinnelag. Den gamla goda tiden var ej alltid så god ...

 

     — Vi gamla minns hur byarnas backstugor, dvs. den obesuttna befolkningens stugor, stod sammangyttrade på någon hög ofruktbar kulle. De var små och stod lätt nästan sammanpackade liksom för att ge varandra stöd och tröst mot vinterstormar och höstregn, ja, varför inte också mot den nöd som merendels smög omkring knutarna. De små kojornas folk var ett idogt folk, som var tvunget att släpa hårt för brödbiten. Det fanns mången hjälte och hjältinna i dessa små stugor. Få av de nu levande har en aning om den kamp mot fattigdom som fördes av stugornas inbyggare. Där växte stora barnkullar upp utan barnbidrag och där åldrades de förbrukade krafterna utan folkpension. Barnen ansågs den tiden vara den fattiges rikedom. De var stolta dessa obesuttna och endast i riktigt trängande fall gick de till socknen och begärde hjälp.
     — Det hette att så fort barnen fick magen över tröskeln skulle de ut att förtjäna sin uppehälle.
     — Det var på en sådan backe i en by i vår bygd där det stod fyra sådana grå kojor. I den ena bodde två gamla, ett åldrigt par. Vad de levde av visste ingen men varje gång då gumman kom in till byn och gick i en bondgård för att köpa en blåaktig mjölkskvätt sträckte hon alltid girigt ett par blåfrusna ytterst magra händer mot elden med orden: — Det blev så kallt nu igen! Jag minns hur jag grät av medömkan med gumman av vilken man nog tog betalt för mjölken.
     — I den andra stugan bodde de två åldringarnas egen son och sonhustru. Han högg i skogen, men emedan han var utrustad med usla skoplagg och kläder var han tvungen sitta inne varenda kallare dag. På somrarna gick han på dagsverken i bondgårdarna och då hade han mat där han arbetade. Också familjen fick av det goda och man riktigt levde upp över somrarna och kunde ta emot vintrarna med goda kroppskrafter.
     — I den tredje stugan, bodde en syster till en av åldringarna. Hon band kvastar och plockade bär och drog sig nödtorftigt fram som det nu gick. Med bärplockning sysslade alla på backen.
     — l den fjärde bodde en faster, en s. k. gammalpiga, vilken nog sannerligen fått sitt i livet. Hon tjänade en gång piga i en gård och då blev hon med barn. Länge kunde hon dölja det rätta förhållandet, men en dag såg matmodern hur det var fatt. Men matmodern teg ändå, ty hon trodde att det var hennes egen make som var ansvarig. Själv var matmodern också gravid.


... födde hon i lönndom ...

     — Det hände sig så att då matmodern låg i barnsäng och födde en son stod den havande pigan på gödselstaden och lassade gödsel. På natten blev även hon sjuk. I fähusets värme födde hon i lönndom ett barn. Om det var dödfött eller om hon dödade det fick aldrig någon veta. Dagen därpå stod hon som vanligt med uppskörtad kjortel och lassade gödsel. Kanske var hon litet blekare än vanligt kanske var det en man på gården som smygtittade på henne och förvånades men gladdes hemligt att intet barn syntes eller hördes av.
     — Men hon som orkat med gödsellassning hon segnade ned och svimmade ett par dar senare. Det var framför bakugnen. Hon hade bakat ut över hundra hålbröd och före det knådat degen och nu stod hon framför ugnen och gräddade. Då segnade hon som sagt ner.
     — Matmodern hämnades, hon anmälde pigan. Det blev läkarundersökning, polisförhör och häkte. Visserligen bedyrade pigan att barnet var dödfött men det trodde ingen. Hon fick sitt fängelse och för återstoden av sitt liv fick hon som tillnamn bära fängelsets namn — vilket skall jag här ej avslöja. Men det blev nästan omöjligt för henne att få ett arbete efter fängelsetiden. Om hon var skyldig eller inte till barnets död fick ingen veta.
     — — — Nu är avkomlingarna till de döda backstugusittarna på backen kringspridda för Herrans vindar. Det är endast en av dem som vill minnas backen med de grå stugorna. De grå stugorna är borta, men två gånger varje sommar kommer han upp till kullen och sitter länge på den flata stenhällen som utgjorde det enda trappsteget till hans låga barndomshem. Han har i gårdarna försökt få reda på var hans mor ligger, men det är icke så gott att förklara var en fattiggrav finns, då inga mäktiga stoder är resta på graven utan då bara Vår Herre själv pryder graven med sommarens vildblommor och vinterns vita snö.
     — Senast han besökte kullen hade han sin hustru med. Det var i nypotatistiden och de kokade potatisen i en kittel och så satt de och åt på den flata stenhällen. Jag vet att det var naivt men det var högtid däruppe. Det var en rik minnesstund. Ett äreminne över fattiga föräldrar som släpat och slitit för sina barn.
     — Det är en underbar son. Han har inte fått ärva gods och pengar, men något som är långt mera värt har han fått i arv: de armas milda och goda förnöjsamma sinnelag. Ty de grå stugornas folk ägde trots allt förnöjsamhet och man såg dem sällan bittra. Mer finner man av bitterhet idag mitt ibland alla sociala framsteg avslutar Sefa sin berättelse.



Österbottniska Posten fredagen den 28 februari 1958.
Stig Haglund digitaliserade och tillhandahöll.


Läs mer:
I Rummelbacken bodde också folk i små grå stugor.
Fler artiklar och notiser ur ÖP.
(Inf. 2006-06-18.)