— Vi gamla minns hur byarnas
backstugor, dvs. den obesuttna befolkningens stugor, stod sammangyttrade på
någon hög ofruktbar kulle. De var små och stod lätt nästan
sammanpackade liksom för att ge varandra stöd och tröst mot vinterstormar
och höstregn, ja, varför inte också mot den nöd som merendels
smög omkring knutarna. De små kojornas folk var ett idogt folk, som
var tvunget att släpa hårt för brödbiten. Det fanns mången
hjälte och hjältinna i dessa små stugor. Få av de nu levande
har en aning om den kamp mot fattigdom som fördes av stugornas inbyggare.
Där växte stora barnkullar upp utan barnbidrag och där åldrades
de förbrukade krafterna utan folkpension. Barnen ansågs den tiden vara
den fattiges rikedom. De var stolta dessa obesuttna och endast i riktigt trängande
fall gick de till socknen och begärde hjälp.
—
Det hette att så fort barnen fick magen över tröskeln skulle de
ut att förtjäna sin uppehälle.
—
Det var på en sådan backe i en by i vår bygd där det stod
fyra sådana grå kojor. I den ena bodde två gamla, ett åldrigt
par. Vad de levde av visste ingen men varje gång då gumman kom in
till byn och gick i en bondgård för att köpa en blåaktig
mjölkskvätt sträckte hon alltid girigt ett par blåfrusna
ytterst magra händer mot elden med orden: — Det blev så kallt
nu igen! Jag minns hur jag grät av medömkan med gumman av vilken man
nog tog betalt för mjölken.
—
I den andra stugan bodde de två åldringarnas egen son och sonhustru.
Han högg i skogen, men emedan han var utrustad med usla skoplagg och kläder
var han tvungen sitta inne varenda kallare dag. På somrarna gick han på
dagsverken i bondgårdarna och då hade han mat där han arbetade.
Också familjen fick av det goda och man riktigt levde upp över somrarna
och kunde ta emot vintrarna med goda kroppskrafter.
—
I den tredje stugan, bodde en syster till en av åldringarna. Hon band kvastar
och plockade bär och drog sig nödtorftigt fram som det nu gick. Med
bärplockning sysslade alla på backen.
—
l den fjärde bodde en faster, en s. k. gammalpiga, vilken nog sannerligen
fått sitt i livet. Hon tjänade en gång piga i en gård och
då blev hon med barn. Länge kunde hon dölja det rätta förhållandet,
men en dag såg matmodern hur det var fatt. Men matmodern teg ändå,
ty hon trodde att det var hennes egen make som var ansvarig. Själv var matmodern
också gravid.
... födde hon i lönndom
...
— Det hände sig så
att då matmodern låg i barnsäng och födde en son stod den
havande pigan på gödselstaden och lassade gödsel. På natten
blev även hon sjuk. I fähusets värme födde hon i lönndom
ett barn. Om det var dödfött eller om hon dödade det fick aldrig
någon veta. Dagen därpå stod hon som vanligt med uppskörtad
kjortel och lassade gödsel. Kanske var hon litet blekare än vanligt
kanske var det en man på gården som smygtittade på henne och
förvånades men gladdes hemligt att intet barn syntes eller hördes
av.
— Men hon som orkat med gödsellassning
hon segnade ned och svimmade ett par dar senare. Det var framför bakugnen.
Hon hade bakat ut över hundra hålbröd och före det knådat
degen och nu stod hon framför ugnen och gräddade. Då segnade hon
som sagt ner.
— Matmodern hämnades,
hon anmälde pigan. Det blev läkarundersökning, polisförhör
och häkte. Visserligen bedyrade pigan att barnet var dödfött men
det trodde ingen. Hon fick sitt fängelse och för återstoden av
sitt liv fick hon som tillnamn bära fängelsets namn — vilket skall
jag här ej avslöja. Men det blev nästan omöjligt för
henne att få ett arbete efter fängelsetiden. Om hon var skyldig eller
inte till barnets död fick ingen veta.
—
— — Nu är avkomlingarna till de döda backstugusittarna på
backen kringspridda för Herrans vindar. Det är endast en av dem som
vill minnas backen med de grå stugorna. De grå stugorna är borta,
men två gånger varje sommar kommer han upp till kullen och sitter
länge på den flata stenhällen som utgjorde det enda trappsteget
till hans låga barndomshem. Han har i gårdarna försökt få
reda på var hans mor ligger, men det är icke så gott att förklara
var en fattiggrav finns, då inga mäktiga stoder är resta på
graven utan då bara Vår Herre själv pryder graven med sommarens
vildblommor och vinterns vita snö.
—
Senast han besökte kullen hade han sin hustru med. Det var i nypotatistiden
och de kokade potatisen i en kittel och så satt de och åt på
den flata stenhällen. Jag vet att det var naivt men det var högtid däruppe.
Det var en rik minnesstund. Ett äreminne över fattiga föräldrar
som släpat och slitit för sina barn.
—
Det är en underbar son. Han har inte fått ärva gods och pengar,
men något som är långt mera värt har han fått i arv:
de armas milda och goda förnöjsamma sinnelag. Ty de grå stugornas
folk ägde trots allt förnöjsamhet och man såg dem sällan
bittra. Mer finner man av bitterhet idag mitt ibland alla sociala framsteg avslutar
Sefa sin berättelse. |