Rummelbacken, i borgmästare Johan Hæggströms beskrivning 1843 kallad Koppelbacken, ”en hög, mycket stenbunden mark” på östra sidan om staden, var sedan gammalt bebyggd med små, vid denna tid fallfärdiga stugor, oregelbundet placerade i terrängen, där det passade sig. Någon planering hade aldrig gjorts, emedan området låg utom stadsplanen.

Bosättningen här hade i stadsmyndigheternas ögon alltmera fått karaktären av slumbebyggelse, ehuru detta ej motsvarade allmänhetens uppfattning. Oansenliga boningsstugor fanns även annorstädes i stadens periferi, men tillkomsten av stadens första järnväg och särskilt järnvägsstationens placering gjorde, att Rummelbackens stugor och uthus stack ankommande resenärer i ögonen och förfulade entrén till staden. ”För oss nykarlebybarn, som bodde i närheten av Rummelbacken och sommartid strövade omkring på dess steniga, oländiga stigar och även försökte kliva upp på de väldiga flyttblocken eller tittade in i stugorna, var ”slumbostäderna” en okänd etikett, som vi knappast skulle ha gillat, även om vi hade begripit den”, skriver J .L. Birck. På 1890-talet och långt senare var stugornas antal ej mindre än tio.

Rummelbacken. Vykort, Herlers museum.

Det var enkelt folk, som bodde i stugorna på Rummelbacken, löst arbetsfolk, brandvakter, änkor, ofta med flera minderåriga barn att försörja, åldringar, sjuklingar o.s.v. Som exempel kan nämnas ogifta gumman Henelius, som bodde i en liten, grå stuga längst i norr. Stugan var sommartid en ren idyll, omgiven av ”Jungfru Marie sänghalm”, riddarsporre och brännässlor, men knappast tillräckligt varm om vintern. Stugan badade i morgon- och middagssol, men gumman Henelius själv hade hamnat på livets skuggsida. Hon gick med sin lilla pärtkorg på armen och en plåsterlapp ständigt på näsan omkring i staden och sålde ”hakar och lyckor”, säkerhetsnålar o. dyl. smått samt vid nyårstid almanackor a 20 p st., ”häftade och skurna”, fick ätbara allmosor i korgen och därutöver ett litet fattigunderstöd. Även de andra Rummelbacksborna levde under de torftigaste förhållanden. Flera av dem var ej skrivna i staden utan i landsförsamlingen och drog sig fram på tillfällighetsarbeten, fattigunderstöd och allmosor. Sofia Broo, ”Lillstu-Fia”, gick omkring och sålde bröd för bagarmästare Anders Markén och kallades därför även ”Brö-Fia”. Smeden Nylund utförde mindre smidesarbeten och reparationer och stod sig länge bättre än de andra trots att han var sjuklig. Hans son William reste till Amerika och slog sig ned i Los Angeles, Californien. Familjen Mattsson i ” Prostas-Jutts” stuga livnärde sig på att göra träfat och lackerade skedar. Flera av Rummelbacksborna idkade lappskomakeri eller andra enklare hantverk, kvinnorna tvättade och städade åt herrskapen, höll litet husdjur och något mindre potatis- och grönsaksland. Ved till bränsle och husvärme samlade man åt sig i skogen, där det var gott om vindfällen. Fruntimmersföreningen, Föreningen Ved åt de fattiga, enskilda ståndspersoner och i någon mån även fattigvården bidrog på olika sätt till livsuppehället. Man levde enkelt och fattigt, men höll rent och snyggt omkring sig och trivdes gott, vilket visas av att ingen ville ge sig i väg därifrån och att det tog stadens myndigheter mera än tolv år att fördriva Rummelbackens bebyggare ur sina stugor.

I nov. 1902 yrkade K.F. Spolander på att ”de vanprydande och förfallna boningsstugorna” skulle undanskaffas. Stadsfullmäktige biföll, med reservation för innehavare av ev. rätt till platserna i fråga. Samtliga stugägare förständigades att så fort det kunde ske bortflytta sina byggnader. Ingen gjorde det, med undantag av f.d. brandvakten Broo, emedan familjerna saknade medel därtill. Drätselkammaren föreslog därför, att staden skulle ge dem flyttningsbidrag, eller låta dem bo kvar så länge de själva innehade byggnaderna, mot skälig arrendeavgift. Brandvakten Andersson skulle därjämte förständigas att flytta sitt uthus en bit från vägen och alla stugor skulle putsas upp. Fullmäktige beslöt emellertid att låta uppsäga dem till avflyttning inom två år och att utdela flyttningsbidrag.

Bebyggelse på Rummelbacken. Foto omkr. sekelskiftet, Herlers museum.

Frågan om avhysningen av Rummelbackens bebyggare togs upp på nytt 1905, då avflyttningen skulle ha ägt rum enligt stadsfullmäktiges ovannämnda beslut. Drätselkammaren hade i sept. 1904 föreslagit, att smeden Jakob Nylund och åkaränkan Björklund skulle anvisas platser på västra sidan om älven strax väster om arbetarna Joh. Sundqvists och G. Kronqvists byggnadsplatser. De skulle få rätt att avgiftsfritt inneha dem, så länge de själva var ägare till byggnaderna. I flyttningsbidrag till änkan Björklund skulle 200 mk utbetalas. Smeden Nylunds flyttning av sin stuga skulle bekostas h.o.h., emedan han var medellös och sjuk. Brandvakten E. Andersson föreslogs få gratis tomt på halva obebyggda tomten nr 7 nära järnvägsstationen samt 200 mk i flyttningskostnader. Stadsfullmäktige ändrade det sistnämnda förslaget till obebyggda tomten 71 eller 72. Erik Andersson hade emellertid rest till Amerika, varför hustrun anhöll att få bo kvar, emedan hon och hennes sjuklige son saknade tillgångar till bekostande av rivning och flyttning av sina åbyggnader från Rummelbacken, även om de skulle erhålla 200 mk från staden. De var i så fall villiga att flytta uthusbyggnaden längre bort från vägen samt måla båda byggnaderna. Stadsfullmäktige beviljade dock endast ett års uppskov till maj 1906.

I vissa fall gick det särskilt trögt med avflyttningen, såsom tidigare nämnts. Änkan Lovisa Björklund bodde kvar ännu 1912 och uppsades då på nytt till avflyttning. Det framgick emellertid, att stugan ägdes av hennes fyra styvsöner gemensamt, av vilka endast Henrik Björklund numera befann sig på orten. Denne vägrade att taga någon befattning med stugans avflyttning. Stadsfullmäktige instämde då Björklund till magistraten för att få änkan avhyst. Hon var skriven i landsförsamlingen, ehuru hon bott omkring 20 år i staden. Björklund uppmanades av magistraten att undanskaffa stugan. Men ännu våren 1914 bodde änkan Björklund kvar och förklarade, att hon ej lämnade sin stuga frivilligt. Ägaren till stugan, Henrik Björklund, framhöll, att han under sådana omständigheter ej kunde undanskaffa densamma. Stadsfullmäktige uppmanade då drätselkammaren att låta vräka änkan, vilket av allt att döma även verkställdes. Det var den sista av stugorna, som då revs. I den nya stadsplanen av 1912 utmärktes Rummelbacken som allmän promenad (se kartan).