SKÄRGÅRDSREFLEXIONER.

Några kilometer utanför Soklot ligger Hällgrund, som är det yttersta skäret av en räcka klippgrund norrom det stora Torsölandet.

Mellan Hällgrund och fasta landet kan man näppeligen tala om någon skärgård. Men ändock finnes några enstaka klippor och hällar, vilkas avrundade form och förvittrade yta vittna för oss om århundradens kamp mot de aldrig overksamma naturkrafter, som förvandla våra röda granitklippor till grus och sand.

Hällgrunds lotsplats är en sådan klippgrund, som hårt varit utsatt för vind och vatten. En promenad på dess västra sida har mycket att giva en besökande. Det är icke det de formrika, förvittrade klipporna, icke avsaknaden av vegetation, som är det bärande intrycket från denna strand. Det är någonting annat, någonting djupare, innerligare. Ty det är någonting särskilt med Hällgrund.  I och för sig är klippan något enformig, men här och var finnes några djupt inskjutande ”fjordar”, som göra Hällgrund mera tilltalande för främlingen.

Men emedan träd och buskar saknas fullständigt på det egentliga Hällgrundet, förefaller det mången livlöst, enformigt och dött. Men så är det icke. Hällgrund är en klippa, som passar in i sin omgivning. Omspolat och piskat av vattnet på alla sidor och avskilt från yttervärlden blir Hällgrund för den trötte en ort av frid, där lugn och trygghet bo. I havet som sköljer dess stränder, finner människan den tydligaste bild av växlingarna i hennes egen värld. Ömsom är havet stilla, mjukt och vackert, glada glittrande men svagt dånande böljor smeka strandstenarna, och man känner att man lever med i denna lugna, ljusa värld. Men ömsom är havet vredgat. Bränningarna kasta sitt skum långt upp på klipporna. Det dånar, det tjuter, och mörkt och dystert och mäktigt och vilt är det, när det svart som natten rullar sina tunga sjöar mot de nötta strandklipporna.

Och – med stillatigande beundran ryckes man med i denna kamp, som elementen rasande utkämpar. Man ser en människa och känner hennes klamp. Stormen, striden lugnar sig. Det ljusnar och man har ett hopp ännu; men dimman stiger upp och lägger sig tung över fjärden. Vårt skumma öga kan ej se vad som är där bakom. Kvävande hotar dimman alltmer, och vart man än vänder blicken, blott öde vatten man ser – tills omsider en ljusare morgon gryr med glimmande vackra böljor vilka åter och allt vackrare förebåda ett annat liv.

Så är det ute i skären, så är det på Hällgrund. Men havets olika ansikten känna vi i vårt inre den livligaste kontakt, och vi brinna av längtan att få kasta oss med i dessa havets växlingar, där vi kunna sövas och – föryngras.

Hällgrunds lyckliga bebyggare de ryckas med och kunna beundra havets olika ansikten. Och där ute får man lära känna havets storhet och viddens skönhet. Lyckliga de som förstå att stämma sinnet mottagligt för de nydanande känslostämningar, som vinden från havet för med sig.

V.N.