I blickfältet.

Så träffas vi åter, bästa läsare, efter ett halvt års skilsmässa. Mycket har förändrats sedan senast. Men med kriget eller rättare sagt freden, som vi alla går och väntar på, är det lika långt som brett. Under de tre månader, som vi kommer att hålla varandra sällskap i denna spalt, kan våra önskningar gå i uppfyllelse, vem vet. Ibland tycker man visserligen, att man inte orkar vänta och hoppas längre. En vacker dag måste vi ändå vara där. Måtte bara fredsslutet, när det äntligen skall utbasuneras, ingås under sådana förhållanden, att tidningsredaktörerna också i vårt land med lättnad och verklig glädje kan låta budskapet gå i press.

Och så en vänlig påminnelse, innan jag startar på allvar. Den gäller nya aspiranter på medlemskap i stadens taxeringsnämnd. Anteckna noga dagen för min start! Det har vankats löneförhöjning i det här jobbet sedan senast. Kan man bara peka på nya skatteobjekt och förhöjda inkomster, så är lyckan gjord, och man sitter tämligen säkert vid taxeringsbordet något år framåt. Och ordförandeskapet vinkar. Alltså andra numret i juli månad.

*

Enligt halvofficiella uppgifter skall vår stad på senaste tid ha lockat till sig en rad celebriteter. Och som de har trivts. Egentligen är detta blott naturligt. Idyllen i staden kan sägas närma sig det hundraprocentiga. Nu har också den kräsna göken på allvar upptäckt vår ort och slutligen annekterat den. Årets första gök tillkännagav sin ankomst hit i en björk på Rummelbacken, och innan lyckofågeln på allvar tystnade för sommaren, bestod sig så gott som varje gård med en egen lyckogök. Och småfåglarna har med hänförelse tagit sig an gökens uppfostringsproblem. Det vore intressant att veta, huru många gökungar, som åtnjutit fadderskap inom stadens hank och stör. En natt strax före midsommar gav jag akt på en gökmamma, som i tur och ordning besökte tre av sina avkomlingar i olika fosterhem, medan gökpappan med äkta fadersglädje skötte om den musikaliska underhållningen. Också ett tecken på att stadens dragningskraft blir större år för år.

Vore göken tvungen att använda järnvägen, så blev det knappast några långfärder för den. Åtminstone rosar resande människor numera sällan järnvägen. Länge har affärsmännen klagat över att deras varuförsändelser, i synnerhet då det är fråga om varor på kort — ha en stor benägenhet att förlora i vikt på järnvägen. Det senaste klagomålet gäller av resande medtagna cyklar. Sällan är sådana cyklar numera vid ankomsten till bestämmelseorten i körbart skick. Vid omlastning t. ex. i Seinäjoki kastas cyklarna ofta i hopar. En och en ryckes tvåhjulingarna bort. Det förvånar inte, att man sedan vid mottagandet först måtte uppsöka reparationsverkstaden. Den främsta orsaken torde sökas i bristen på van och ansvarskännande personal. Man har varit tvungen att anställa unga och ansvarslösa personer. En bättre kontroll av dessa måste dock bli möjlig, om inte järnvägen helt skall gå miste om allmänhetens hittills obegränsade förtroende.

*

På tal om järnväg. För en tid sedan berättade en fosterlandsförsvarare, att han kunde framföra färska hälsningar från en av Nykarleby-bässarna, ett av lokomotiven från stadens f. d. namnkunniga järnväg. Han påstod, att han på kustfortet Mac Elliot mellan Helsingfors och Hangö hade sammanträffat mad en av »bässarna». På den lilla järnväg, som detta fort består sig med, skulle ett av dessa lokomotiv ha tjänstgjort ännu så sent som i fjol. Nu skulle det befinna sig på permission på ett sidospår. Inte uteslutet, eller vad anser dir. Hedström, som är ett levande lexikon, när det gäller det Nykarleby som gått?

*

Paul Linqvist i Forsby återkom härom dagen från ett midsommarbesök hos nejdens pojkar vid Svir. Han var mycket nöjd med resan och medförde pojkarnas varmaste hälsningar till hembygden. Allt väl. Sina bästa intryck hade han från vårt eget namnkunniga svensk-österbottniska regemente. På midsommardagen var han med om stora festligheter, varvid en av pojkarna uppförd skolningscentral, en teater och en renoverad kyrka invigdes. Teaterbyggnaden t. ex var rent av imponerande. På kvällen var det premiär på pjäsen Litet grand kärlek, som gavs i Commondts regi. Pojkarna ligger inte på latsidan ens, då krigarvärvet ger ledig tid. De har byggt kilometertals långa vägar och belagt dem med stock, för att inte ens general Gyttja skall kunna spela dem spratt. Plutonerna tävlar i att kunna uppvisa den bästa korsun. Översten, som inom parentes sagt är en riktig karlakarl och väldigt populär bland pojkarna, har en utsökt fin korsu. Mjuka gräsmattor och trevliga planteringar förskönar lägerområdet. En dag överraskade de sin överste med en springbrunn, där regementets märke imiteras i jätteskala. Man har också byggt ett eget kraftverk för regementet med jeppobon Ström som tekniker. Vad det betyder för pojkarnas trevnad att ha elektriskt ljus i varje korsu, kan man lätt föreställa sig. Ja, detta och mycket annat hade Paul Linqvist att förtälja efter sitt besök vid floden i Rysshedningaland.