Fabian rotar i gamla papper.

Då Fabian nästa gång kom, hade han under armen några stora och tjocka, i blått karduspapper inbundna häften, som han rullade ihop till en kudde, innan han intog sin vanliga ställning på min soffa. Man vilar mjukt på fädernas gärning, sa' Fabian; det här är tämligen gamla årgångar av Ö. P. Jag har stulit dem på kort sikt av Hannes [Nylund] på tryckeriet för att se, huru livet gestaltat sig här för fyrtio år sedan. Fyrtio år — phu — vad är det för en tid! Men minnet är så kort, så kort. Och vi få väl lägga litet om begreppen gammalt och nytt i ett tidsskede, när begreppet »den gamla goda tiden» ryckt så nära som till 1914 eller t. o. m. något år senare.

Jag kom närmast att fastna ut för Uleåborgsbanans byggande, eftersom dess fyrtioårsjubileum nyligen omnämnts i tidningspressen. Jag finner av artiklar och notiser t. ex. huru ängslig man var inför frågan om banans slutliga sträckning. Om det åter skulle bli en ödemarksbanan för bonden Paavos enstaka släktingar och vänner flere mil in i landet, eller om man skulle tillgodose de folkrika kusttrakternas och städernas behov. Det blev naturligtvis en sammanjämkning. Och när denna var fastslagen, så börjar diskussionerna om stationernas placering. Ja, var lugn, jag tänker inte hålla något historiskt föredrag. Jag kom bara att titta efter, huru det var med Kovjoki och Jeppo.

Jag finner bland annat, att frågan behandlades å stadens rådhus i mars 1884 vid sammanträde med representanter för Nykarleby stad samt Nykarleby, Jeppo och Munsala landskommuner. Angående Jeppo station tycks alla varit nöjda med dess placering å Silvast hemman. Men annat var det med den station, som skulle förläggas inom Nykarleby landskommun. Järnvägen hade nu en gång för alla strukit själva stadens näsa förbi, och det gällde att åtminstone få stationen så nära inom räckhåll som möjligt.

Enligt förslag skulle stationen placeras i Kovjoki. Det var för långt, menade stadsborna, och de hade ett motförslag färdigt i bakfickan: stationen skulle bli i Sorvist. Vägen till Sorvist var bara 6 1/3 verst emot fulla 10 verst till Kovjoki. Men landsborna voro av annan mening. Att bygga en användbar väg till Sorvist bleve för dem betungande. Dessutom fanns i Sorvist endast ett enstaka hemman, så det kunde hända, att man dessutom skulle nödgas bygga ett särskilt gästgiveri med dyrbar hästskjutsning. Endast ett par Forsby-bor voro med om stadens förslag.

Nu blev stadens ombud desperata. De förklarade, att om de inte skulle få stationen till Sorvist, så behövde åtminstone för stadsbornas skull inte någon station i Kovjoki heller; den kunde  l i k a  g ä r n a  h e l t  o c h  h å l l e t  i n d r a g a s.  Maffiga förfäder! — Men om nu, så verkligen skulle ske, så framställdes försiktigtvis det förslaget, att Jeppo station skulle placeras längre norrut, till Ytterjeppo — Ojala eller Löv — för att sålunda betjäna både Jeppo och Nykarleby.

Emellertid beslöt man i staden att vidtaga extra årgärder för att stöda sitt förslag och förtaga verkan av landsbornas motiv angående vägen till Sorvist. Någon vecka senare samlades stadens borgerskap till allmän rådhusstämma. Där enades man om, att staden skulle av utskänkningsbolagets reservfond och årsvinst anslå 7,000 mark för anläggande av en väg till Sorvist, ifall stationen förlades där. Därtill skulle staden förbinda sig att för dess c:a 6 mantal deltaga i det framtida underhållet av vägen tillsammans med övriga vägbyggnadsskyldiga. Men — och nu föll andan åter över rådhusstämman — på samma gång protesterade man energiskt mot allt bidrag i någon som helst form för byggande och underhållande av en landsväg till Kovjoki, ifall stationen förlades där. Ja, emot underhållsbidrag,  ä v e n  o m  e n  n y  v ä g  b y g g d e s  r a k t  t i l l  s t a d e n  p å  j ä r n v ä g e n s  e l l e r  n å g o n  a n n a ns  b e k o s t n a d.

Men det hjälpte ej, varken löften eller hot. Stationen kom till Kovjoki, dock ej till själva byn. Och tack så mycket att den kom helst dit!

Ännu en gång var dock Kovjoki-frågan framme, ehuru i något annat sammanhang. I en del kretsar i staden begynte nämligen det önskningsmålet göra sig gällande, att stationen skulle bära namnet Nykarleby station. Det var väl ej så omotiverat, som det kanske i första ögonblicket förefaller, ty många stationer bär ju namn efter den kommun, som järnvägen genomstryker och inte den by inom kommunen, som den råkar tangera. Frågan kom t. o. m. upp inom stadsfullmäktige i november året därpå, men bordlades. För att ej säga bårlades, ty — den kom aldrig mera upp. Kanske glömdes den bort. Kanske hade man utvecklat så stora åthävor i frågan om stationens placering, att man var alltför utmattad för att orka rädda det sken som möjligen räddas kunde.

Och det är inom parentes sagt ej den enda fråga, som bordlagts för tid och evighet.

— — —

Annars intet annat nytt, än att man på en finare biograf i Helsingfors lär visat bl. a. bilder från Nykarleby. Det, som livligast senterades av publiken, var »En liten nätt tippa i Nykarleby». Bilden som rullades fram framställde — en höna som gravitetiskt [högtidligt] promenerade över stadens torg. Kan inte Anttila skaffa bilderna, så att vi också får tjuta.