Petter Klockars.

För Österbottniska Posten af Gånge Rolf

Österbottniska posten har hittills på många år i motsats mot de flesta andra tidningar saknat skildringar om sin egen hemtrakts bemärkta män, kvinnor och historiska händelser. Dylika skildringar äro dock å ena sidan en skyldig aktnings- och tacksamhetsåtgärd mot de personer och ätteled, till hvilka det nu lefvande släktet ofta står i stor tacksamhetsskuld. Å andra sidan måste det ju alltid vara af intresse för enhvar att få reda på sin egen hembygds, ofta till och med sin egen släkts öden och stormän. Nu har likväl tidningens ägare denna gång vidtalat mig att här göra en början med denna lilla skildring om en af de märkligaste män, som skaffat sin hembygd, Nykarleby enseende och ett namn äfven i fosterlandets häfder.

En sådan man var förvisso Riksdagsmannen, sedan Finlands förste bondetalman Petter Klockars från Nykarleby sockens Kyrkoby. Han var född den 16 maj 1752 på Klockars hemman, och hans hemgård kvarstår ännu i denna dag icke långt från Juthas slagfält. Fadern var bonden Per Mattsson Klockars, modern, bondevärdinnan Maria Bergdahl.

Petter Klockars skaffade sig på denna tid, då ännu inga folkskolor ännu funnos, den sällsynts färdigheten att icke blott läsa flytande i bok, utan att äfven kunna skrifva och räkna. Han var en ovanligt klok och praktiskt anlagd natur, sådan som i allmänhet den svenska österbottningen är, han hade, som man säger, ”ett godt munläder” och kunde redigt, klokt och öfvertygande framlägga sina tankar och åsikter. Redan som ganska ung, sedan han öfvertagit sin faders hemman, fick han många förtroendeuppdrag, ehuru det kommunala lifvet ingalunda på denna tid var synnerligen utveckladt och det ytterst sällan hände att en allmogeman ansågs lämplig eller duglig att sköta något betydande värf för kommunens räkning. Klockars utsågs äfven till nämndeman. I denna sin egenskap blev han snart välbekant äfven utom sin hemsockens råmärken. År 1800 valdes han till riksdagsman i bondeståndet för sin domsaga, som på den tiden omfattade hela mellersta Österbotten och därför bar namnet ”Österbottens medledels domsaga”.

Denna riksdag, den första som Klockars bevistade, var mycket märklig. Den hölls i Norrköping, nu för tiden en stor fabriksstad i södra Sverige. Finland var ännu en del af Sveriges rike, som styrdes af den envise, tidtals af högmod och religiöst grubbel vanvettige konung Gustaf den IV Adolf. Denne blef sist för sin usla och enväldiga regerings skull afsatt af sitt folk, sedan han genom sin förvända politik vållat Finlands förlust.

Gustaf den IV Adolf hade nu, nyss blefven myndig, utlyst sin kröningsriksstad till landsortsstaden Norrköping. Där hoppades han, att ständerna bredvilligare skulle gå in på hans åtgärder och förslag än i huvudstaden Stockholm, som konungen hatade och avskydde, emedan de kvicke och satiriske stockholmarne ej skydde för att kritisera sin kung och hans många ”underligheter”.

Med allehanda maktspråk, hot, ja rent af våld lyckades konungen skrämma de tre ofrälsestånden, präster, borgare och bönder, att bland annat åtaga sig en för den tiden mycket tung och svår ”bevillning”, en kronoskatt på 4½ miljon riksdaler, motsvarande i vår tids myntvärde nästan 20 miljoner mark. Pengarna voro den tiden mycket rarare och mer tunnsådda isynnerhet hos allmogen än i våra dagar. Då funnos inga mejerier, hafreexport och skogsköp, som nu skaffa bonden kontanter, inga Amerikapengar heller.

”Norrköpings bevillning” var afsedd att genom en så kallad finansrealisation upphjälpa Sveriges rikes Banks genom konungens faders, den mördade Gustaf den tredjes krig och slöseri förstörda affärer. Banken hade inga kontanter men en oerhörd massa så godt som värdelösa papper att inlösa, och kronans kredit var nästan ingen. Detta skulle nu afhjälpas genom att skaffa något hvarmed sedlarna skulle inlösas och bankens kredit återställas. Utom denna stora bevillning ”åtog sig” d.v.s. tvungos ständerna att åtaga sig en ”bränningsskatt” för att bekosta bränningsutgifterna. Denna skatt utgick ännu 6 år efter det kungen blifvit krönt. Ha vi själva det svårt, så ska vi minnas, att våra förfäder ofta inte hade det just mycket bättre. Jorden är och blir ”en jämmerdal” - och – först i paradiset få vi lugn och ro!

Ridderskapet och adeln, inom hvilket den största frimodigheten och ofta äfven de största politiska kunskaperna funnos, protesterade (motsatte sig) nog väl riksbeslutet – men blef öfverröstadt af de tre andra stånden. Bönderna tvekade likväl länge och väl. I förbittringen öfver kungens orättvisa och egenmäktighet afsade sig flera adelsmän högtidligt sitt adelskap och föblefvo i hela sitt lif kungens öppna eller hemliga fiender och hämnades sist genom att afsätta honom, liksom de mördat hans fader. Den illa gör, han illa far!

Norrköpingsbevillning, som denna nya skatt kallades, blev mycket svår och tung att bära för hela folket, alla stånd och klasser i Sverige och Finlad. Bland annat förbjöds nu ägandet af allt silfver i ens eget hem utom silfverskedar och gafflar, som dock icke fingo väga öfver 10 lod. En kunglig kommitè (utskott) tillsattes för att värdera och bouppteckna undersåtarnes, enhvars fasta och lösa förmögenhet, för att sedan beskatta den efter viss procent. Det var som om man skulle upplefvat Karl den tolftes förskräckliga tider eller som om socialisterna i våra dagar skulle slippa till regementet. Skatt lades på t.ex. – glasfönster, kattor, hundar och så vidare, allt sådant som den af den ”gudfruktige” envåldshärskaren betraktades såsom ”en ofosterländsk och ogudaktig lyx”. Till alla skvallersystrars och kaffemostrars oerhörda fasa och gränslösa sorg återupplifvades på nytt det tidigare införda men sedan upphäfda så kallade kaffeplakatet eller den tidens ”absoluta förbudslag” mot kaffedrickandet, en ny lyxdryck, som inkommit i slutet af ”Frihetstiden” genom de så kallade kaffehusen. Förbudslagen efterföljdes af sedvanliga åtföljande husvisitationer samt konfiskationer af kaffestrutar, kaffepannor, kvarnar och koppar eller hela kaffeattiraljen. Ack! Det var i sanning en ohygglig tid ”för det svagare könet”. De otäcka Adamssönerna tröstade sig lätt med den ännu hembrända ”lilla supen”.

Icke blott riksdagsbeslutet utan äfven de hemvändande riksdagsmännen möttes därför af allmänhetens bittra kritik och ovilja. Traditionen i Nykarleby vet att berätta, att Petter Klockars, antingen han nu röstat med eller mot sina ståndsbröder, blef så bittert hatad, att han ”på åratal”, (hvilket torde vara öfverdrifvet) – ej vågade sig hem från Sverige, utan endast ”då och då i hemlighet gjorde en titt till hustru och barn”.

Det tycks nu vara totalt förbi med Petter Klockars forna folkgunst eller så kallade popularitet, men säkerligen med orätt. Riksbankens tillstånd, ja uppoffringar, tunga offer af hög och låg, om fritt det nu var kungens ”högst salige herr faders”, hans ryska krigs eller någon annans eller andras fel. Myntverket måste upphjälpas och de i kurs beständigt fallande ”riksgäldssedlarnes” och kronans kredit så i in- som i utlandet. Men detta förstod eller, rättare sagdt, ville inte den stora allmänheten alltid förstå. Den kände endast svedan af utbetalningen och betänkte ej i första hettan hvarför pengarna måste betalas. Till på köpet blev det nu missväxt tre år å rad. Rågen kostade tolf silfverdaler tunnan, det är i vårt mynt omkring femtio, säger femtio mark! Det var kolossalt mycket pengarpå den tiden, när tunga skatter dessutom skulle – utmätas! –

Petter Klockars stod dock i stället väl hos ”vederbörande”. Följande året 1801 tilldelas honom häradsdomarerang, tittel och värdighet, därjämte ett dyrbart spanskt rör (promenadkäpp) med silfverknopp, snusdosa och – bibel! Äfven folkgunsten inställde sig på nytt – småningom. –

Ett nytt krig med Ryssland hade år 1808 utbrutit. Den finsk-svenska hären måste efter ”Oravais blodiga dag” retirera öfver till Västerbotten. Den ryske öfvergeneralbaron Buxhöfden sände bud och befallning, att Finlands nyss kufvade folk skulle, ”sända förståndige och patriotiske män att med kejsar Alexander, sin nye nådige Herre öfverlägga om Finlands blifvande ställning till Ryssland och sin nye regent”. Petter Klockars, välkänd riksdagsman, blef nu af Vasa läns landshöfding ”förständigad” att äfvenledes å bondeståndets i Vasa läns vägnar sluta sig till den så kallade ”finska deputationen” (beskickningen) och reste han så i sällskap med några adelsmän, präster och borgare till ”Pittersborg”. Här hjälpte det inte att ”mucka emot” fastän visserligen Finlands krigare fortfarande stredo under den blågula fanan, och folket ännu icke lösts från sin ed mot sin förre regent, den svenske konungen.

Följande året utnämnde kejsar Alexander den förste på landtdagen i Borgå den 27 mars 1809 ”våran Petter” till talman, det vill säga ordinarie ordförande för hela Finlands bondestånd. Petter, berättas det i samtida urkunder, ”hälsades med varmaste välgångshälsningar af ståndet” och inlade i sin egenskap af böndernas främsta förtroendeman ganska stora förtjänster, reda, klokhet, sundt förstånd – lugn, oväld och opartiskhet, hvilket allt förskaffade honom ”ståndets odelade och ogemena bifall, aktning och tacksamhet”. Petter Klockars modersmål var svenska, men han lär ha äfven förmått behjälpligt uttrycka sig på finska språket. På den tiden funnos heller ännu inga ”fennomaner” och det finska bondeståndet ”anhöll själft hos kejsaren att svenskan fortfarande måtte få vara landets officiella språk, hvilket nådigt bifölls”

Ja – det var då det! – Sedan komma andra tider.

Petter Klockars, ”riksdagsman Klockars” eller ”fader riksdagsman”, som han kallades af hög och låg, lefvde endast fem till efter denna lysande upphöjelse till ärans kanter. Folktraditionen berätta att han var ”en mycket myndig man, som högst ogärna tyckte om – motsägelser, hvarken af sitt husfolk och andra personer.” Mycket vördig och allvarsam plägade sextioåringen stulta omkring med sitt snöhvita hår och kindskägg, klädd i en lång blå rock med mässingsknappar och svängande i sin högra hand ”mitt spanska rör” med silfverknoppen och i vänstra näfven – snusdosan.

Hans ärevördiga bild pryder väggen som Nummer ett i bondeståndets forna sessionssal i vårt ständerhus, och är han äfven afbildad å Borgå landtdagstafla i kejserliga palatset i Helsingfors. – Ingen Nykarlebybonde har och föga torde heller någon mera blifva Petter Klockars vederlike på ärones trappa.

Riksdagsman Klockars var två gånger gift, hans första hustru hette Sanna Johansdotter, den andra, som länge överlefde honom, Maria Hansdotter Juthas?

Hvar han fått sin hvilostad är numera okändt, men antagligen hvilar hans stoft å den s.k. gamla kyrkogården eller på den nuvarande rådhus- eller brandkårshustomten.*)

Han afled den 23 januari 1814.

*) Traditionen berättar, att han ”skulle begrafvits i sin egen murade grafkammare”. Jag kan inte rätt utleta eller förstå, hvar denna skulle befinna sig.