Markby.
Icke alla av Ö. P:s läsare äro så vitt beresta, att de veta, var Markby ligger. Därför torde det icke vara ur vägen att teckna några rader från denna avlägsna by.
Man kan säga, att Markby är både ett centrum och en utkant, ity att här sammanstöta icke mindre än fyra socknars utmarker, nämligen Pedersöre, Purmo, Jeppo och Nykarleby. Byn, som förut tillhört Pedersöre och Purmo församlingar, är sedan länge ett samhälle i Nykarleby socken.
Rakt i öster från Nykarleby slingrar sig Markbyvägen fram genom skog och mossar på en sträcka av cirka 15 km. Enformigheten avbrytes endast av Lippjärvi gårdar och Kovjoki station. Men redan då man nalkas de första gårdarna i byn, ändrar naturen utseende; terrängen blir kuperad och sceneriet livligare. Dessa första gårdar kallas Långholmen, ett namn som för Sverigesvenskarna ljuder lika avskräckande, som då vi här i Finland tala om Kakola. Men Långholmen i Markby är varken holme eller fängelse, utan plats och säte för några fridfulla lanthem. Härifrån är det ej mindre än 9 km till byns andra ända, som heter Dalabacka. Mycket träffande yttrade därför en gång en markbybo, att „Tjörran är lång och smal”.
Vägen och byn voro mig mycket intressanta. I stället för att finna några obetydliga stugor, reste sig här och var prydliga byggnader, trevligt inredda. I den första gården jag tittade in i blev jag rent förbluffad. Trodde mig förflyttad till Amerika: fin „rug”-matta på golvet, piano o. s. v., och dottern trakterande instrumentet lika säkert som mången fröken. Och dock var det ett enkelt allmogehem, där man slet ont på åkern för levebrödet. Några gårdar längre fram bära namnet Yttergård. Här bygger och bor den kände kommunalmannen Johan Finne samt uppfinnaren av den förbättrade Hankmoharven, Karl Lundkvist.
Rudbacken är byns centrum. Där är folkskolan placerad såväl som mejeriet och handelsgillet.
Vid Marken eller övre gården, som är den tätast bebyggda delen i byn, finnes mjölkvarn och såg, som drives av den genomflytande åns vatten. Även en större boningsbyggnad, uppförd enligt amerikanskt mönster, ådrager sig här uppmärksamhet.
Markby är icke någon stor by, men här lever ett verksamt och intelligent folk. Sistlidna vinter var Mellersta Österbottens vandrande folkhögskola förlagd hit och hade stor tillslutning. Byns nykterhetsförening räknar ett 50-tal medlemmar, och andelsverksamheten är här icke något nytt. På det religiösa området verkar en söndagsskola till nytta och gagn för unga och gamla.
I en snar framtid kommer Markby, då den nyanlagda vägen blir trafikabel, 1 ½ km närmare staden. Denna väg ha bysborna anlagt på eget initiativ och bekostas av dessa.
År för år utvinnes, teg efter teg, den vackraste åker från fordom varande kärrmark. Man kan ej annat än glädja sig åt dessa vida välodlade fält, där tegarna mäta sina modiga 36 kapplands areal. Ännu återstå dock stora ökenlika vidder väntande på gräftan och plogen för att i sinom tid giva rika skördar. Heder åt våra jordbrukare! Nog skulle spannmålen och smörpriset stiga med hundratals procent, om vår allmoge följde somligas exempel och toge sig en välbehövlig sommarsemester.
Att trakten förut varit rik på sjöar, där holmar och uddar i tiden utgjort de nuvarande förhöjningarna, kan lätt skönjas. Helt nyligen gjorde även några ortsbor uti ett nästan uttorkat kärr ett fornfynd, bestående av en båt, som var förfärdigad av tvenne urholkade trädstammar och hade årtalet 1634 inristat.
Då jag för kort tid sedan var på vandring där ute, pågick höskörden som bäst, och då är folket „man ur huse”, inberäknade kvinnor och barn, ute på ängen. Denna tid arbetas det från arla morgonstund till senan kväll. Här hjälper det ej att predika åtta timmars arbetsdag. Skörden måste bärgas, och arbetet går! Ett gott höår blir det, och även sädesfälten sågo lovande ut.
För allt, för fred och god äring i våra bygder, bör ett tack uppgå till alla goda gåvors givare.
|
