[Ett femtioårsminne]

NYKARLEBY är fortfarande en trevlig och trivsam idyll. Årets alla tider ger charm åt idyllen.
     Häromkvällen fångade jag den absoluta senhösten av Nykarleby. Det var en rätt ljum men absolut mörk novemberafton då diset hängde som dunmjukt silke kring det blåvita gatuljuset.
     Skådefönstren var vackra och lockande – där det lyste. Alltför många affärer har dock mörklagt om kvällarna. Åtminstone runtom torget borde affärerna ha skådefönsterbelysningen på till niotiden.

På ett par nybyggen jobbade man för fullt ännu efter kl. 20, men i övrigt fann man kvällsflanerarande lediga människor. I stadsbiblioteket lyste det hemtrevligt. Kyrkans fasadbelysning gör sig utmärkt. En stund på älvbron är alltid uppbygglig, men den går dock ej upp mot några minuter en senhöstkväll nedanför apoteket i Fåfängan. De otaliga ljusen från folkhögskolan, seminariet och bostäderna på andra sidan älven glittrar i det sävligt flytande kolsvarta vattnet som tjusar en beundrare. Också Viktor Malmbergs jungfru tycks trivas här, där forsen brusar sakta genom år och tider.

På två kvällstimmar hinner man sträcka benen bra då man inte gjort det förr på dagen. Man hinner också bese den övriga bebyggelsen på ”Frillån”, Man ser ungdomarna på Glassbaren, betraktar läckerheter i Bergfeldts strålande skådefönster, hinner åter en gång notera att Liljedahls nya affärshus var synnerligen välbehövligt för att få en fläkt av den moderna bebyggelsen i stadens centrala delar.
Man hann ännu spankulera längs ett par gator och kom ofrivilligt att höra en ung man traktera pianot. Gärna skulle man stannat utanför tyllgardinen men sånt gör man inte.

På busstationens aftonstilla café satt två män från Borgå och ett par finsktalande chaufförer – deras långtradare har ett svenskt firmanamn. Busstationen repareras grundligt. Stadens ledning med herrar Eklund, Pensar, Nordström, v. Schantz, Almqvist och många andra gör mycket för stadens utveckling. Man vill få nya industrier, man vill få nya bostäder, man vill få friskt vatten att rinna i kranar och idyllen vill man ändå bevara och …
     Och nu kommer den sena kvällsbussen. Mera hinner jag inte skriva vid mitt cafébord.