Veckans intervju:

ANNA NORDQVIST HAR FOSTRAT 300 VÄRNLÖSA PÅ BARNHEMMET

Vi tror att veckans intervju inför julen inte kan göras mer aktuell från någon annan plats än barnhemmet i Nykarleby. Hemmets grundare fröken Anna Nordqvist fyller snart 80 år, senaste vecka bildades, såsom vi berättade i förra ÖP en förening för barnhemmet och julen är speciellt barnens högtid. DÅ bör man också tänka på värnlösa småttingar som av en hjärtknipande kvinna getts ett hem. Förresten är det också 40 år sedan hon grundade barnhemmet.

— Det var visst 19 dec. 1918 som jag fick det första barnet, en tvåårig pojke. Innom kort hade jag flere. Nu har fyrtio år gått och den tiden har ungefär 300 småttingar fostrats här i vårt anspråkslösa hem, berättar den pigga 80-åringen, som förmått hålla hemmet »flytande» tack vare goda medmänniskors offervilja och sin egen fasta tro att det är Guds vilja att hon skall göra detta.

Har det kommit många bidrag?

— Ja, om! Vi skulle ju aldrig rett oss utan all den kärlek medmänniskorna i hela landskapet ja också utomlands visat oss. Nu senast har pastorerna Allén och Nissfolk jämte många andra ordnat en storartad insamling i Vasabygden. Från Lövsund och Kvimo har kommit ved och matvaror och från våra egna nejder här kan jag nämna Soklot, Markby m.fl. byar just ihågkommit oss. Också från Jakobstad har vi fått nyttosaker och annat till julen. Mycket kännbara donationer har munsalabon W. A. Back i Australien, den stora fårmagnaten, ihågkommit oss med.

— Vi har mött svårigheter här, det skall ingen förneka. Redan andra julen stod vi utan pengar, utan mat, utan hö åt de två kor vi då hade. Också veden var slut. Jag bad till Gud. Jag bad såsom aldrig förr. Det var jag som hade ställt till med detta barnhem. Folk hade misstrott mitt förehavande. Det skulle aldrig gå. Jag var fjollig — tyckte jag själv också till sist. Nu var det redan färdigt att ramla. I min nöd gick jag ut på stan. Jag måste ju få köpt mat och det vi behövde. Vi kunde inte svälta ihjäl, inte frysa ihjäl, djuren måste ha hö. Kan ni tro den dagen fick vi ett vedlass gratis, ett slädlass mat och 1.000 mk från Storsved i Munsala. Den gången var det nog en tacksam tant Anna på barnhemmet ...

Fröken Nordqvists ögon tindrar som julljus där hon sitter i sin gungstol och berättar. Hon är fast, bestämd, men snäll. Hon är den givna modern för värnlösa barn. Nu ser jag att det är ingen slump att just en sådan kvinna kunnat utföra ett så ofattbart barmhärtighetsverk i livet. Det är utfört fullkomligt utan tanke på egen vinning.

— Så minns jag en liten liten parvel — det var 1935 — som skickades hit. Han var så utmärglad, så mager, så undernärd att läkaren helt enkelt sade rent ut att det finns inga chanser för den gossen att överleva. Idag är han mycket frisk och sund ...

Hon plockar fram ytterligare minnesbilder ur de skiftande minnenas tjocka album som hennes liv är.

Jag minns också en gång då myndighetspersoner för jag vet inte hur mångte gången var här och uppmanade mig att slå igen för dethär kan då aldrig fortsätta. Ni orkar aldrig hålla dethär i gång, menade man och det med rätta, ty allt såg hopplöst ut, men jag kunde icke lämna de små ifrån mig.

Därför bad jag myndigheterna komma med in i ett av rummen där flera av de minsta låg och sov i sina korgar. Jag sade ingenting, pekade bara på korgarna. Ingen sade nånting mera. Man gick ut ur sovrummet och sen avstannade diskussionen liksom av sig själv.

— Nu går det bättre för oss då barnbidragen kommer och folk har fått ordentlig kännedom om vårt barnhem. Vi har renoverat en hel del i år bl.a. bastun, vindsuppgången och ett par rum på vinden. Vi borde också få gjort nånting åt vårt sommarställe nere vid Andra sjön. Sommarstället är förresten numera avlidne fru Lovisa Viiks sommarrestaurang Elisa som hon öppethöll under många somrar. Och själva barnhemmets huvudbyggnad borde vi få gjort nånting åt också. Exteriönen är verkligiein ful.

— Varifrån fick frk. Nordqvist impulsen till dethär barnhemmet?

— Jag arbetade på ett barnhem i Ekenäs och skötte ett mycket svårt sjukt barn på en storgård i Esbo då övertygelsen kom för mig att jag måste själv grunda ett barnhem, ty det finns då alltför många många tusen och miljoner föräldralösa och hemlösa barn i världen. Skulle icke jag kunna viga mitt fattiga liv för ett sådant värv. Jag slog länge ifrån mig tanken såsom fullkomligt absurd: varifrån skulle jag ta medel till ett barnhem. Det gick inte att slå ifrån sig. Jag reste upp till Nykarleby och började här. Ja, ska jag nu riktigt utreda saken noggrant så bodde jag en tid som konvalescent på Esbo prästgård där jag i stillhet fick den fulla övertygelsen att grunda ett barnhem; som sagt jag hade inga pengar till detta.

—Jag skall aldrig glömma den känsla som överväldigade mig då hemmet i febr. 1919 stod färdigt. Genast kom en skrivelse från socialministeriet att jag ifrån Malm utanför huvudstaden genast skulle få hämta 12 barn till hemmet.

Det var 12 magra men glada barn och vi blev så hjärtandes glada allesammans. Den bitande kalla februaridagen då vi steg av tåget i Kovjoki har jag aldrig glömt ...

För ett par år sedan lämnade frk. Nordqvist föreståndarinneansvaret i yngre händer — det är frk. Adele Tillman som nu handhar överinseendet för, de tjugu barn som f.n. vistas på barnhemmet. Men naturligtvis är »tant Anna» fortfarande med bland det glad livet i det hem hon själv startat och där vi vet att hon fortfarande är med och sprider värme, ljus. Hon om någon ersätter en moder. Om henne kan man säga med bibeln ungefär att »vad helst I gören en av mina minsta bröder det haven I ock gjort mig».

Hon har utfört en kärleksgärning som inte syns så mycket i de officiella och publika sammanhangen men som är så mycket tyngre då kristendom, mänsklighet och humanitet läggs på vågen.