Våra esplanader och parker befinna sig för närvarande i synnerligen dåligt skick. Överallt ser man avbrutna kvistar, papper m. m. sådant. Sofforna ha åter varit utsatta för skändande pojkfingrar. Vår stränga poliskår gör visserligen allt, vad i dess förmåga står för att befordra de skyldiga till näpst, men det är väl ej så lätt att gripa dem på bar gärning. Pojkarna ha helt säkert någon viss ovilja mot att utföra sina dåd, när någon är i närheten. — Vida lättare borde det vara för ordningens upprätthållare att se till att följande föreskrift efterleves. „Att beträda gräsplanerna samt velocipedåkning i parker, esplanader å trottoarer är vid vite förbjudet“. Överträdelse mot detta straffas med „lämpliga böter“. I själva verket torde de flesta få både „åka“ och „beträda“, utan att alls bli störda. Pojkarna bli kanske någon gång varnade, men stadens bankfröknar få utan vidare sätta sig upp mot övermakten. I detta sammanhang förtjänar påpekas att gräset, där det ej blivit alldeles nedtrampat för de talrika gångstigarnas skull, redan är alltför tovigt och nästan färdigt att avmejas. Vi, som dagligen se dessa böljande gräsfält, i parken i synnerhet, märka kanske icke egendomligheten, men främlingarna falla helt säkert i förvåning.