Pål och Per på promenad.

Min vän Pål är nykomling i staden och känner inte till stadens egenheter. Han ser mångt och mycket med andra ögon än vi, som är hemma här. Jag kan icke, så vän han än är, annat än tycka, att han är väl spefull ibland.
    Härom kvällen voro vi på promenad. Pål är en stor naturvän, som tycker om vackra vyer, det får man lov att medge, samt att han saknar öga för realiteterna enligt mitt tycke.
    Först stegade vi av till Skogsparken. Under vägen anmärkte jag att parken är enastående och karakteristiskt för Nykarleby.
    Ja, medgav Pål, det är inte alla småstäder som består sig med en sådan. Min vän var således väl förberedd för en sensation. Vädret var dessutom verkligen vackert, sjunkande sol och furusus. Mitt i parken låg dammen som ett stort klart öga. Visserligen anmärkte Pål något om rosk i ögat och starrblindhet, men då jag förklarade, att det endast verkar mera natur, tyckte också han att det kunde vara naturligt, och då log han med ett leende, som kan tydas nästan hur som helst.
    Paviljongen är inte vacker inuti, däri ge vi honom rätt, men jag tycker att han var gemen, då han tillade, att detta också var naturligt. — nykarlebynatur vågade han inte säga. ”Pinnstugan” hade vi bort gå förbi, ty den ökade endast min väns spefulla humör. I sitt mindre representativa skick gör den visserligen mera intryck av skräpgömma än sevärdhet, men varför skulle han göra affär av det. Parken är vacker som hästbete och väl använd, sade han, då vi fullbordat vår rond. Det var bra ofint sagt. Park borde få heta park trots allt.



[Kullen där pinnhuset stod.
Foto: Lars Pensar mars 2006.]


    Ser du, här finns seminariet, stadens stolthet, presenterade jag. Ja, så är det, medgav Pål, men tillade någonting om taggtrådsstängsel och deras ändamål.
    Då vi kom till Stora bron, pekade han på paviljongen på Brunnsholmarna, och frågade vems villa det är. Det är utvärdshus, vet jag! Topp, då går vi dit! Nej, det går inte, påstod jag. Varför inte? Jo, — och då måste jag ut med det — bryggan ligger på stranden och kan inte fås ut. Hur så då, är det bryggan som har fel? Nej, värden har druckit opp lagret, sade jag, då han anlade en så skamlöst oskyldig min.
    Nu teg han en god stund. Han trodde visst jag var arg på allvar. Så berättade jag att man tidigare druckit brunn på Brunnsholmarna, senare kaffe och lemonad och nu sist — bara luft. Åh, vilket steg i utvecklingen mot oberoende, gäckades Pål.
     Vad du är gemen, sade jag, varefter jag vände honom ryggen.

Per.


Österbottniska Posten nr 29/1918



*      *      *



I Skogsparken, som började anläggas 1892 finns en i dag igenvuxen damm. Där växte småningom många växter, bl.a. näckrosor och vattenklöver som ditplanterats, förutom vit- och björnmossa i kanterna av dammen. Här uppfördes ett lusthus på norra sidan av dammen, och ett stycke nordost om, kom senare en paviljong, även kallad ”Pinnhuset” att uppföras. Det hade måtten ca 6x12 meter, och med stensockel och på båda långsidorna stentrappor. Paviljongen var uppförd av klent rundtimmer, timrat på stående, med springor synliga. Det föranledde senare namnet ”Vindarnas hus”.



Seminariets klass I, 1908. Kan huset till höger vara det som stenfoten är kvar av i Skogsparken ca 100 meter söder om Ralf Ojalammis hus vid Vestanlid 2?
Bild från Nykarleby stads arkiv.


Lusthuset stod på en udde/fundament, delvis ut i dammen, dit en kort landgång ledde över. Lusthuset kom att förnyas minst ett par gånger, taket säkert flera gånger, innan det slutligen revs i slutet på 1960-talet? Paviljongen, där golvet sägs ha varit av betong, kunde användas för dans berättas det, men förföll snart och troligen revs det bort i mitten på 1930-talet. Sockeln med trapporna finns kvar, dock övervuxen med mossa och annan vegetation.

Namnen har undergått förändringar, dammen började snart kallas Skogsparkspotten. Där fanns rudor inplanterade, och platsen var sen isen lagt sig ett tillhåll för skridskoåkande barn. Lusthuset började ibland kallas paviljongen, även namnet ”Vindarnas hus” ärvde det, liksom ”Vindarnas tempel” som överförda namnbegrepp, från kanhända Hangö, där Mannerheim döpte sitt café till just De fyra vindarnas hus. Caféet finns ännu idag.

I alla fall verkar det, som om olika generationer använt och blandat ihop olika benämningar, beroende på okunskap om Skogsparkens förflutna, dess användning och allt som där tilldragit sig.



Pinnhuset. Baksidestext: ”Från 'Skolparken' vid Nk seminarium.” Förstoring och delförstoring
Ur Hedströms samlingar.
Stig Haglund tilhandahöll.
(Inf. 2011-08-24.)


Lars Pensar digitaliserade, tillhandahöll och kommenterade.


Läs mer:
Skogsparken i kapitlet Fakta.
Fler artiklar och notiser ur ÖP.
(Inf. 2006-02-20, rev. 2018-03-11 .)