SCOUTRÖRELSEN

     På initiativ av stadsgossarna själva bildades för några dagar sedan på orten en boyscout förening, vilken nu räknar något över 40 medlemmar. Gossarna är fördelade i patruller om 8 medlemmar i varje, och tre patruller utgöra en kolonn. Nya patruller bildas i den mån medlemsantalet ökas. Val av bestyrelse äger rum nästa söndag. Någon ordinarie ledare eller "scoutmaster" har föreningen icke ännu lyckats erhålla; tillsvidare omhänderhas ledningen av en f.d. scout från Åland, seminaristen R. Dahlgren.
     Intresset för föreningen och dess verksamhet synes vara stort bland stadens gossar. Redan ha några smärre övningar och ett par utfärder företagits. Den bästa övningstiden infaller dock under sommaren, då det emellertid här är svårare än annars att erhålla intresserade och i övrigt lämpliga ledare.
     Scoutrörelsen är av så stor betydelse för de ungas utveckling i en god och sund riktning att det är att hoppas, att den må vinna en allmän anslutning.
     Den lag de unga scouterna ha att följa, lyder:

En scout talar sanning och
sviker aldrig sitt ord.

En scout gör alltid efter bästa förmåga sin plikt
och försummar ej sitt arbete för sitt nöje.

En scout är vänlig, uppmärksam och hövlig
samt bistår andra, särskilt de svaga.

En scout är allas vän och kamrat med
varje annan scout, vilken samhällsklass
eller vilket parti denne än må tillhöra.

En scout lyder utan invändningar sina
föräldrars och förmäns befallningar.

En scout är djurvän.

En scout är sparsam för att kunna
reda sig själv och hjälpa andra.

En scouts tal är enkelt och rent,
varför han avskyr svordomar och
andra smutsiga uttryck.

En scout avhåller sig från användandet av
rusdrycker och tobak samt andra oseder.

En scout gör det goda för det godas
skull utan tanke på belöning.

Upptakten till scoutrörelsen

Under första världskrigets första år hade från Finland unga män rest till Tyskland i hemlighet för de ryska myndigheterna. I trakten av Hamburg skulle dessa ”Pfadfinder” (stigfinnare = scout) erhålla färdighet i i viss mån traditionell scoutkunskap men desto mer ingående i konstruktion och användning av spräng- och brandladdningar och även i biologisk  sabotageteknik.  Naturligtvis fick de ryska myndigheterna nys om vad de föregivna scouterna sysslade med i Tyskland och därför tilläts ingen scoutverksamhet i hemlandet. Men ur dessa ”pfadfinderkurser” utvecklades den militära utbildning, som kom att ske i Lockstedter Lager, nordväst om Hamburg, där Kungliga Preussiska Jägarbataljonen 27 uppstår, sammansatt av drygt 1600 finländska unga män. De kom inte längre dit för scoutfärdigheter, utan för att när tiden var inne, med vapen i hand frigöra Finland från det Ryska riket.

Två av dessa var Nykarlebysönerna Kurt Björklund och Frans Rank.
Men i mars 1917 hade revolution utbrutit i Ryssland, tsaren avsatts och en regering som upphävde en mängd beslut som fattats av tsarens regering upphävts.  Därför var det fritt fram att i april bilda scoutkårer i Finland, vilket nu kan ske i Nykarleby.

Kårens första ledare, Erik Rudolf Dahlgren var född i Föglö på Åland år 1895 och dimitterades från Nykarleby seminarium 1918. Efter teckne- och matematikstudier vid Helsingfors universitet, studerade han scoutrörelserna i  Sverige, Norge och Danmark och under sin lärartjänstgöring i Helsingfors var han även scoutledare och ledare för Helsingfors svenska folkskolors fritidsverksamhet.