Seminariedirektorns
flöjt m. m.

År 1880 återflyttade från Nykarleby till Vasa seminariedirektorn F. E. Conradi, som varit med om seminariets inrättande 1873 och därförinnan en följd av år förestått Vasa [tekniska] realskola. Han inslumrade i döden torsdagen den 29 februari 1888 efter långvarigt njurlidande.

Sterbhusauktionen förrättades lördagen den 21 april i stadens auktionskammare av rådman J. L. Brummert och stadsfiskalen Emil Tandefelt som sekreterare. — Efter Vasa stads brand — då direktor Conradi förlorade nästan all sin egendom hade under årens lopp goda och värdefulla mobilier samlats, vilka nu voro utställda på golvet och längs väggarna till in- och utvändigt beskådande och närgången granskning av talrik nyfiken publik, bland vilken även den städse återkommande permanenta auktionsbisittaresocitén, var företrädd av bägge könen. Med märkbar vördnad och aktning försiggick hänsynsfullt granskning och värdesättning av den bortgångnes tillhörigheter — utan hån, spott och spe m. m., som hör till programmet, då bl. a. gångkläderna förevisas med kvarsittande punsch- och toddyfläckar, och auktionsförrättaren avprovar olika slag av hattar på sin egen skalle. På skrivbordet låg ebenholtsflöjten till granskning och avprovning, men den närvarande fackmannen, klarinettblåsaren m. m. i stadskapellet, avstod därifrån och bjöd en liten guldslant, d.v.s. tio mark, vilket anbud ökades med en silvermark av en annan spekulant. Efter en kort tävlan mellan de två blev »mjöldrygan» på ångkvarnens kontor »den lycklige ägaren» av flöjten för ett belopp, som utgjorde 7/10 av hans månadspenning. —

Hade ock köparen kunnat få fram ljud och oljud på en tiopennis lergök, gick det dock icke att nu »flöjta« så, att ej närvarande omgivning stördes därav, d. v. s. chefen i våningen ovanom kontoret, där arbetet avslutades kl. 8 e. m.

På hösten kunde lektioner fås av en person, anställd i stadskapellet, mot ett honorar av en mark per timme ett par gånger i veckan. Det blev ej lång fröjd av denna gedigna undervisning, innan förbud kom att traktera sådan »musik» på kvarnkontoret. Den musikbegåvade lyceisten Iivari F.—K. 16-årig, fick notis om lektioner hos K. och blev i tillfälle att begagna sig därav med stor framgång. En söndag övades skalor i »kajutan« på kontoret, då häftiga steg hördes i spiraltrappan, och chefen träder in med en i häftig ton utslungad befallning: »Å — — — får lov att roa sig med något annat, jag går ej i land med den musiken«, sade och gick för att fortsätta den avbrutna meningsskiljaktigheten och tillrättavisning hans bror »Jecko« var föremål för. —

Flöjten uppbevaras nu i Nykarleby seminarium, godhetsfullt. —

Och litet till om densamma. Under sin levnadsafton i Vasa, Kyrkoesplanaden 10, där direktor Conradi hade sin bostad, hördes någon gång milda flöjttoner ljuda, dagligen syntes han själv vid sitt skrivbord, sysselsatt. — Gårdsägaren, läneveterinär, höll stall och särskilt för ston i väntande dagar med spiltor målade i den färg man önskar fölet skulle få. Gnäggningar härifrån voro annars bara, och ingalunda förorsakade av flöjttoner!

Slutligen några rader om »korthajar« av betydenhet vid denna tid, vilka påtagligen genom sitt »spel« förlorat öra för tonkonsten ifall det vid födseln fanns någon tillstymmelse. Vid måltiderna medgav chefen ibland, hur genant det kändes vid festkonserter, då han måste vara med och sitta på främsta stolraden och ej veta, vad det var för musik, som utfördes. »Att det är Vårt land, som spelas, vet jag därav, att den stående åhöres, men värre är det med Berger (bankkassör), han kan ej göra skillnad på Vårt land och Vasa marsch«, sa Krapu. —