Inför sommaren 1950

Häggen har blommat över en vecka och rågen började gå i ax för ungefär en vecka sedan. Den blomstertid har kommit med lust och fägring stor, åtminstone fägring. Med lusten är det lite si som så på åtskilliga håll, sedan priserna börjat sitt uppåtkliv för åtskilliga bruksartiklar och matvaror.
     Inte ens sommarens skönhet kan hålla folk kvar i fosterbygden, då brödkakan blir knapp. Vägen över viken lockar allt flere. Tillvaron i vårt land synes mången än mera oviss än framtiden i det landet Sverige. Och ändå vet de flesta som reser knappast något, om vad som möter dem i det nya landet. Men så mycket kan man räkna ut, att de får fyra kg smör för en dagspenning, däremot högst ett och ett halvt kg här!

Emigrantlusten ligger i blodet i våra trakter. Det är ingen ny och överraskande företeelse att ungdomen reser bort. Och den reslusten hotas varken med officiella undersökningar eller högstämda tal. Det är fara värt om den överhuvudtaget står att bota. Kanske den lever kvar i vår stam ända från Vinlands- och väringsfärdernas tid, från birkarlarnas strövtåg. Kanske går den bara tillbaka till medlet av förra seklet, då nödåren och de karga hemmanens svaga äring drev österbottningar ut i världen för att finna sig en bättre jäst brödkaka.
Men resfeberns historiska bakgrund skymmes av den nutida verklighetens tryck. Det är svårt att komma tillrätta i vårt land nu och det är säkert värre än mångenstädes just här i våra trakter. Arbetsmöjligheterna är för få.

Detta konstaterade Effe i ÖP den 9 juni 1950.

Och just denna sommar hörde man allt oftare, ”di ha fari till Sverige”.  Ibland var det mannen i huset, som det ofta tidigare också varit fallet, som åkte över till Sverige med båt från Vasa, för att söka arbete och bostad och innan hösten kom hade den övriga familjen åkt iväg. På gamla klassfoton ser man att klasserna decimerats med en handfull elever, som nu blivit svenskar. Man hade lovat klasskamraterna att skriva från det nya landet, och det gjorde man en tid, men småningom svalde det nya landet barnen med hull och hår. Endast enstaka orkade korrespondera med sina gamla klasskamrater som snabbt glömdes för allt det nya, lockande, fina och fascinerande som mötte på den svenska stranden.

Det var faktiskt som om luften hade gått ur mänskorna som blev kvar i staden och många kände oron gripa tag: ”Borde man inte själv också våga steget över till en bättre framtid?”

Under hela 50-talet töms staden på, i synnerhet ungt folk, som söker sig över, kommer på besök med ny motorcykel eller bil och späder på lusten att söka sig till landet i väster. Och Nykarleby fortsätter sova sin törnrosasömn.

p.s: idag får man ca 20 kg smör för en dagspenning. Och man stormar inte butiken om den råkar sälja ett smörparti till nedsatt pris!
d.s.