Effe gör en promenad till den blivande tågstationen.

I det blåsiga söndagsvädret roade vi oss med en promenad till den blivande stationen. Promenaden gick i krokar och krumbukter över diken och lindor, men fram kom vi. Och fann att stationshuset närmar sig sin fullbordan. Åtminstone är tak och väggar färdiga och fönstren insatta, t.o.m. murningsarbetena är så gott som avklarade. Efter några veckor har väl entreprenörerna gjort sitt ifrån sig och kan låta järnvägen ta emot bygget. Den viktiga lilla byggnaden, som finns vid alla järnvägsstationer och ståtar med två olika ingångar, saknas dock ännu.

Vad som icke hade saknats vid bygget var i stället timmer. Så prima timmerstockar, så grovt resvirke och sådana vaslag skådar man ingalunda ofta numera i vårt land, än mindre troligt i andra länder. En privat byggare skulle säkert drunkna i materialkostnader, om han byggde på detta sätt. Men starkt och förstklassigt blir det säkert och statsjärnvägarna har väl råd till det med nuvarande biljettpriser.

Stationshuset kommer att omfatta en fullt tillräcklig väntsal, ett rymligt expeditionsrum och en privatsida med tambur, kök och två boningsrum. Omgivningarna, d.v.s. stationsområdet, har numera planerats och arbetet där torde vara slutfört. Likaså skall bäckövergångarna längs banan numera vara färdiga, så vi har bara att vänta på trafiken.

Och på en bekväm gata, som för till stationen. Men det är som Kipling säger, en annan historia.

Det f.d. stationshuset, sedan 1988 Nykarleby Lastbilscentral Ab. Förstoring.