För ungdom och fosterland.

Tal hållet vid avtäckningen av
Topeliusbysten i Ny-
karleby den 29
sept. 1935.

Ärade damer och herrar!

Då de högsta cheferna för Finlands scouter för några år sedan hade audiens hos Republikens president Svinhufvud för att bedja honom bli scouternas i Finland beskyddare, sade Presidenten på sitt godmodiga sätt, sedan han villfarit vår önskan: »Ja mina herrar, på min tid, då jag var pojke, fanns det ingen scoutrörelse, men det fanns en förening som Zachris Topelius hade instiftat, och som vi ungdomar på den tiden tillhörde och det var Sylviaföreningen. Farbror Topelius ville, att vi ungdomar skulle vara snälla emot småfåglar, lära oss att känna dem och f. ö. vara ute i naturen och lära oss att tycka om vårt land».

Dessa vår aktade Presidents ord hänvisa till ett samband mellan skalden Zacharias Topelius tankar och initiativ för ungdomens fostran och principerna för den nutida stora ungdomsorganisation, som omspänner hela världen och som går under namn av scoutrörelsen, ett samband som i många stycken är slående och som gör, att vi senare tiders ungdomsledare göra honnör för farbror Topelius.

Jag fördristar mig att säga »farbror Topelius», ty det var en gång, då jag visserligen blyg och försagd, sade det, då jag som liten pojke och elev i Sedmigradsys småbarnsskola i Helsingfors vid en julfest hade förmånen att få sitta en stund i skaldens knä och höra honom prata med oss småttingar, som hade samlat sig omkring honom. Det var ett pojkårsminne, som jag inte glömmer.

I Läsning för barn, i Boken om vårt land, i de många dikterna vi läst och kunna ännu läsa all Topelius åstundan att länka ungdomens tankar och minnen mot ett bestämt mål: att bli en god medborgare i sitt land, till vilket man skall skänka hela sin kärlek, hela sin varma uppoffring. Medlet, som Topelius visade på för att nå detta mål, var ett ingående studium av vårt vackra land och vår härliga natur. Ute i naturen ville han föra ungdomen. Och han gjorde det också praktiskt, genom långa promenader under vackra sommardagar och i sällskap med ungdomar påvisade han direkt landets fägring, förklarade fågellivet, gladdes över träd och blommor och gav med sin milda entusiasm impulser hos de unga för liknade känslor för hembygd och land. Han sporrade också pojkarna och ynglingarna till duktighet och till utförande av käcka handlingar. Den topelianska flickan föredrar en duktig och kraftfull pojke framom en vekling. Hans yngling blir en hjälte, då plikten för fosterlandet kallar. Så här diktar Topelius i »Mitt hjärtas kung»:

»En arm av järn och mod i bröst,
En fri och solklar panna.
Och eld i blod och klang i röst;
En sådan är den sanna.
Men för en vek,
en feg, en blek
Med vax i barm
Blir jag ej varm.
Nej, arm av järn och mod i bröst
Och eld i blod och klang i röst!»

Detta är den topelianska flickans »Mitt hjärtas kung», men det är även ett porträtt av scouten av i dag. Och det porträttet avbildas i många av skaldens dikter.

Scoutrörelsen fanns ej på Topelius tid. Men de riktlinjer jag nyss skisserat upp såsom topelianska, de äro också grundsatser i scoutrörelsen av i dag. Scouten skall genom vandringar ute i skog och mark, genom najaker, utfärder förenade med övernattning under bar himmel och genom lägerliv lära sig att känna sitt land och vänja sig att vistas och leva mitt i naturens härlighet. Vi ha något som med ett engelskt ord kallas »Woodcraft», och som ingår i scoutuppgifterna och som ingenting annat är än Topelius' innerliga önskan, att ynglingen skall i naturens sköte inhämta naturkännedom. Och genom allt detta: lägerliv, vandringar naturkännedom m. m. vilja vi — likt den topelianska tanken — inympa hos ungdomen en djupt rotad känsla för fosterlandet, samtidigt som scouten skall bli en händig, duktig och kraftfull medborgare i sitt samhälle. Vår organisation är mera utvecklad än skaldens förening. Vi ha en detaljrikedom i uppgifterna, som gör att pojkens flyktiga intresseväxlingar städse få nya mål på kort distans att sträva till. Men grundtanken är densamma, och jag tror, att hade vi farbror Topelius nu i vår krets, så skulle han säkerligen icke ha skytt att sluta sig till våra ungdomliga skaror och med sina varma tankar berikat vår ungdomsrörelse. Vi ha svårt att föreställa oss Zachris Topelius i khaki-uniform, men det hade säkert klätt honom på samma storartade sätt, som den klär en Baden-Powell, en greve Teleki, en Abbe Liberath och många andra av nutidens berömda ungdomsledare världen runt.

Lord Baden-Powell har engång sagt: »Låt dina handlingar och tankar ledas av kärlek» och han innefattar i dessa ord hjälpsamhet mot medmänniskor, vänlighet, tillmötesgående, tacksamhet och god vilja. I huru mången berättelse för ungdom framlyser icke just dessa samma tankar också nedskrivna av Topelius. Vänlighet, givmildhet, tillmötesgående och kärlek klingar allestädes i skaldens flytande verser:

»Vad kärlek giver, det må ingen klandra.
Den ena strör ut smulor av sitt överflöd,
Och sista kakan bryter glad den andra».

Men det som starkast och klarast binder ungdomens skald med vår scoutrörelse, det är den starka ström av fosterländska tankar, som flyter igenom hela Topelius diktning. Fosterlandstanken är den bärande idén i scoutrörelsen. Varje yngling måste obetingat genom kännedomen om sitt land lära sig att älska det. Vi scoutledare, vi ha vår högsta strävan i att kunna uppväcka hos våra scouter fosterlandskänslan stor och fast. Livet i landets natur hjälper oss härvidlag och aktningen för landets symbol: flaggan, är också ett medel härutinnan. Här möta vi igen Topelius:

Blås högt i vind och fladdra fritt,
Vår glada duk i blått och vitt.
Vår ädla finska flagga!
Flyg ung och djärv ur hamnens bädd,
I oceanens färger klädd,
Till blåa böljors fragga!»

Den livsminut
Du vecklas ut,
Går Finlands namn
Från hamn till hamn.
Blås högt i vind och fladdra fritt,
Vår glada duk i blått och hvitt!

[En variant på dikten.]

Topelius fosterländska diktning är rik. Hela »Boken om vårt land» har ju kommit till för att hos ungdomen väcka de sanna tankarna och känslorna för fosterlandet, för dess folk, dess historia, dess kultur. Scouten förstår och uppskattar en sådan diktning. Det är som om Topelius direkt för oss scouter skrivit denna strof:

»Vi äro söner av vårt land,
Det allt är lagt uti vår hand,
Det klappar i vårt hjärtas slag,
Av oss begär det dag.
Och ingen, ingen svika skall,
från fäders tid vårt ärvda kall,
att rota ljusets fana stark
i nordens ödemark».

Och likaså kan scouten av i dag med fullt hjärta och med hela innerligheten av sin unga kärlek lyssna till och leva sig in i följande vackra maning:

»Mitt fosterland! För dig i alla öden
Min bästa kraft jag ödmjukt offra vill.
Evad du giver, livet eller döden,
Jag följer dig jag hör dig evigt till.