Upprörande rått dråp.


I lördags [18/6 1949] på eftermiddagen inträffade i staden ett dråp, som i sin meningslösa brutalitet var till ytterlighet upprörande och som väckt både förstämning och avsky.

Vid 15-tiden befann sig åkaren Karl Vikman i Topeliparken sysslande med att hugga sönder några nedblåsta trädgrenar, för att kunna köra bort dem. Han överfölls där plötsligt och utan orsak av en berusad man, som kom gående från norra tullen genom parken. Den överfallande rusade på Vikman, rev av honom yxan han höll i handen och tilldelade honom icke mindre än sex djupa hugg i ryggen, bröstet, magen och över halsen. Det intet ont anande offret för det bärsärkalika raseriet hann endast utstöta ett rop och ta ett par steg innan allt var gjort.

Efter dådet rusade dråparen in på närmaste gårdsplan och över ett plank till nästa, vilt svängande den blodiga yxan och en kniv. På en tredje gårdsplan närmade han sig hotande och vettlös en mansperson och då denne drog sig undan honom, kastade han yxan och kniv efter, utan att dock träffa. Polisen hade under tiden alarmerats och grep den då rätt apatiska dråparen.

Vid överfallet i Topeliparken var ingen annan åsyna vittne till händelseförloppet än en gosse, som var nere vid stranden, och sprang upp, då han hörde ropen. Den endast tolvårige gossen blev självfallet vettskrämd och paralyserad. Han vågade knappast se på nidingens vanvettiga gärning och efter något ögonblick låg åkaren Vikman på marken, badande i sitt blod, medan dråparen, springande avlägsnade sig. Gossen tillkallade genast en närboende och en förbikörande transporterade den överfallne till sjukhuset. Intet stod dock att göra åt den svårt medtagne och illa blödande åldringen, som avled strax efter det han kommit till sjukhuset.

Man har i huvudsak kunnat följa den råe dråparens handlingar före den brutala gärningen, men någon orsak till överfallet kan ej finnas.

Dråparen och offret hade sannolikt aldrig träffats tidigare och kände helt säkert icke varandra. — Som nämnts var dråparen berusad. Han hade vid kl. 14-tiden setts i staden berusad. Något senare kom han till Bircks bastu och uppträdde där störande och hotfull, varför han avlägsnades. Vid norra tullen hade han försökt ställa till bråk med tvenne arbetare, men motades bort och gick då in mot staden. Troligen inträffade detta kort före överfallet med dess tragiska upplösning.

Dråparen Väinö Jaakko Saarikoski är hemmahörande i Kortesjärvi och arbetade här i dikesarbeten. Han har under de tre senaste åren varit i tillfälliga arbeten här i nejden och i Munsala. Arbetskamrater till honom anse nämnda Saarikoski vara rätt nervös. Som nykter skall han dock uppträda någorlunda normalt, men som berusad har han ett dåligt ölsinne. Han är i 38-årsåldern och rätt kraftigt byggd. Han och tre av hans arbetskamrater, också de från främmande orter, hade firat dryckesorgier föregående natt och samma dag. Då han observerades c:a en timme före nidingsdådet ansågo ögonvittnen honom visserligen vara berusad, men ej helt överlastad.

På kvällen var han i polishäktet, åtminstone till synes, helt ovetande om sitt dåd. Han verkade fullkomligt omtöcknad och låg lallande på britsen. Vid förhör har han uppgivit, att han ingenting minns av händelseförloppet.

Den så rått dräpte åkaren Karl Vikman var välkänd som en hedersam åldring, vilken, sina 75 år till trots dagligen utförde sina sysslor i stadens tjänst.

Den brutala och helt meningslösa våldsgärningen söker sin like i råhet och har självfallet djupt upprört sinnena i vår annars så lugna stad. — Målet mot nidingsmannen skall i en snar framtid behandlas av rådhusrätten.



Österbottniska Posten den 23 juni 1949. Saarikoski dömdes till 12 års tukthus plus 3 år för angreppet mot arbetaren Andersson.


Läs mer:
Taxikort.
Innehållsförteckning till Tragedier.
Topeliusparken i kapitlet Fakta.
Fler artiklar ur Österbottniska Posten.
(Inf. 2010-02-07, rev. 2010-02-07.)