Vintertid var livsrytmen i småstaden något, men inte mycket stillare. I oktober var det marknad med tingeltangel, cirkusstånd och druckna bönder, svenska och finska. Bland andra sevärdheter beundrade Topelius en gång, då han var endast tio år gammal, en trumslagare, som slog på femton trummor. I november anordnades ibland en "klubbdans" eller "bal parée". Förra hälften av december var fylld av förberedelserna för den stora midvinterhögtiden. De unga kvinnorna, bland dem Thilda Lithén, vakade ofta natten igenom, och vana fingrar sydde därvid flitigt allehanda mer eller mindre onyttiga julgåvor: bokmärken med blommor och blad, broderade gördlar, utsydda tofflor och penntorkare åt herrarna, negligéband, spetsnäsdukar och långschaletter åt damerna. De sista dygnen före julaftonen arbetade man hektiskt, fejade, stöpte julljus, lackade julklappspaket och författade julklappsverser, som med otympliga rim och knagglig meter gåvo uttryck åt mycken hjärtlig värme.

Herrarna snickrade ensamma eller med det manliga tjänstefolkets hjälp höga stänger, som restes med lantärnor och lyktor vid husporten emot gatan. På Kuddnäs, familjen Topelius' vackra miniatyrherrgård ett stycke utanför staden, gjorde man på samma sätt. Zachris antecknar därom i sin dagbok: "I skymningen lät jag drängarna uppsätta lantärnor, på höga stänger utsirade med granris. I staden tände sig efter hand stjärna efter stjärna. Den gamla seden tycker jag mycket om. Torde vara en symbol av stjärnan över Betlehem den natten då frälsaren föddes." Snart strålade den lilla stadens trånga och krokiga, i vardagslag så mörka gator av ovanligt ljus. Talgljus brunno i den gamla träkyrkans och de låga småstadshemmens alla fönster. — Julaftonssupén spisades i relativ stillhet. Det var endast den närmaste släkten, tre, fyra familjer — kanske ett tjugotal personer — som då möttes. Gästerna anlände redan vid sjutiden. Man drack te eller läppjade på ett glas vin. Slutligen kom höjdpunkten. "Klockan ½ 10 satte vi oss till det superbt anrättade bordet", antecknar Topelius en gång i sin dagbok. Supén var mycket delikat: vanlig julmat, lutfisk och gröt, stekar och tårtor. Men julklapparna, som under tiden regnade in, upptogo mera vår uppmärksamhet." Först efter midnatt voro gästerna färdiga att bryta upp. "Sällskapet åtskildes" förtäljer krönikören, "för att taga några timmars vila och sedan vakna till en glad julhelg." Tidigt på juldagens morgon tändes åter stjärnorna och talgljusen, och genom festligt upplysta gränder körde bondslädarna och vandrade hederliga småstadsborgare och blonda borgartöser till den tidiga julottan i den gamla kyrkan. De vandrade i maklig takt i grupper över det irreguljära torget, på gator, vilkas ojämna stenläggning doldes av vit snö, mellan låga rödmålade trähus med torv- och tegeltak.


Ur Österbottnisk Årsbok 51—52. Karl Bruhn (1952) Zachris Topelius och Mathilda Christina Lithén, sid 176 f.