Mormors hundar
   

     Nalle var hundarnas hund för Heddi och mig. Och Murre var kattornas katta. Murre var trefärgat spräcklig. Nosen var vit. Ena örat och sidan av huvudet var ljustbrunt som kaffe med grädde, andra var svart. En gång var hon i strid, det var när hon hade ungar i gömma under ett lider, och fick ett stort sår upprivet på den bruna sidan, och när såret äntligen läkts var hon ärofullt halvskallig.
     Nalle var en stor vit samojedspets, med skepparkrans under hakan och dekorationer i samma kaffe-grädde-färg som Murre. Han hade bruna öron och en brun prick på hjässan mitt mellan öronen (Nalles basker, sa vi) och en brun fläck på det ena yviga lurvbakbenet (Nalles byxknapp). Murre och Nalle var vänner. Murre brukade putsa Nalle i öronen och sova i värmen mellan hans lurviga ben. Och när Murre märkte att Nalle brukade få någonting gott varje gång han satt "vackert", lärde sig Murre att sitta på samma vis, alldeles själv. Och hon gjorde det mycket elegantare än Nalle, också när hon väntade ungar och var tjock. Nalle måste alltid spreta med ena tassen för att hålla balansen.
     Nalle hade lika vackra ögon som mormor, fast större: mörka, guldglimtande skattkammarögon. Och liksom mormor hade han fin profil.
     Men för mormor var Nalle inte alls hundarnas hund. Det var Turre. Morfar och hon hade haft Turre på den tiden de bodde på prästgården i Nedervetil. Turre hade också varit en högbent och tjockpälsad spets. Vi undrade om han redan medan han levde hade varit lite större, lite mera lysande än andra hundar, om han rört sig lite ovanför marken, som han gjorde i mormors berättelser.
     Vi trodde också länge att han varit vitare än Nalle, bländande som ett moln. Men så var det inte alls. Turre hade varit brun.
     Mormor kunde berätta så att man såg det hon talade om i luften framför sig. Hon berättade om änglar och spöken, som hon sett, och om tomtar, och om hur det var när hon var liten och hennes mamma och pappa ännu levde, och hon bodde med sina systrar och bröder vid Sjömansgatan i Helsingfors. Hennes mamma hade varit svarthårig och vacker och så ordentlig att hon putsade golvspringorna med hårnål. Och hennes pappa hade varit sjökapten.
     Och mormor berättade också om prästgården i Nedervetil, där mamma och mostrarna och morbror Erik växte upp. Det dröjde innan Heddi och jag riktigt förmådde skilja mellan prästgården i Nedervetil och prostgården i Nykarleby, det var som om prostgården haft en dubbelgångare. Eller kanske ett bättre – jag. En rikare, finare form som tyvärr var ouppnåelig nu, men som hägrade.
     Och bakom Nalle hägrade alltså Turre, en Herrehund lika sann som en ängel.
     – Var Turre ännu klokare än Nalle? frågade vi tvivlande, och mormor log och svarade: – Mycket klokare. Nalle är inte särskilt klok.
     Då blev vi nog lite upprörda. Vi trodde inte på att Nalle inte skulle vara klok, och dessutom, om det nu var så att mormor i alla fall hade att anmärka, var det inte fint sätt att göra det så att Nalle hörde.
     Inte för att han brydde sig om det. Han låg på golvet vid mormors stol. Det ryckte i tassarna på honom ibland.
     Mormor berättade ofta för Heddi och mig medan vi satt i sängkammaren och handarbetade. Mormor satt i sin särskilda stol och Heddi och jag på pallar. Jag hade en vacker fanérask, hjärtformad och med blommor på locket, och i den höll jag alla mina otaliga små små garnnystan. Jag hade alltid stora planer på att sticka. – Jag minns inte vad Heddi sysslade med, men hon var skickligare i handarbete än jag fast hon var yngre.
     Tänk nu, om somrarna när morfar simmade – då blev Nalle på stranden alldeles vild och ifrån sig, hoppade, gnällde, rusade kvinkande av och an. Och till sist störtade han ut i vattnet. Han simmade ut till morfar, för när han en gång beslutat sig var han snabb, och han klättrade upp på morfars rygg och raspade ränder i skinnet. Och det lyckades alltid för honom att få morfar att vända om. Det var klokt, tyckte vi. Det var enfaldigt, tyckte mormor.
     Så berättade mormor om Bella som varit ämnad till jakthund. Hon var renrasig och mycket fin egentligen, vit med svarta plättar, sa mormor. Men medan hon ännu var valp hade någon lossat ett skott alldeles vid örat på henne, så att hon blivit skotträdd för all framtid. Mormor och morfar hade fått henne i gåva. Hon hade blivit Turres fru. Och det hade sina sidor – Bella fick valpar ofta, och de måste dödas.
     – Varför? sa Heddi och jag, vi förstod inte alls.
     Mormor sa att korsningen av jakthund och spets inte var bra. Det förstod vi inte heller. Nalle hade en son som vi kallade Nallesson, som borgmästarens spanieltik var mamma till. Nalle och Nallesson var ovänner och slogs så ofta de kunde. Nallesson var högbent, med hängande svarta locköron och stolt vit knorrsvans, och vi tyckte att han var vacker.
     Men, förklarade mormor, det skulle ha blivit för dyrt att ge mat åt många nya valpar hela tiden. Det förstod vi bättre. Ja, det förstod vi mycket bra. Mormor sa att hon brukat gå ut på långa promenader med Turre och Bella i koppel, medan morfar avlivade valparna och grävde ner dem. Han begrov dem alltid på olika ställen, och han grävde djupt. Men varje gång nosade Turre reda på dem ändå, och satte sig ovanpå graven och tjöt.
     – Berätta om Ullas docka, sa Heddi och jag.
     Det hade varit läsförhör hos Grannessons i Pelo by [i Nedervetil]. Hela prästfamiljen hade varit där och också Ulla, som då var fyra år. Ulla hade haft sin docka med sig. När läsförhöret var slut körde Grannesson hem prästens i sin släde. Ulla somnade i släden, och dockan gled ur hennes famn ner i höet på slädbottnen. Ingen människa märkte det.
     – Men det gjorde Turre! sa Heddi och jag.
     När Grannesson körde tillbaka hem sprang Turre efter hans släde hela vägen till Pelo. Och när Grannesson tog fällen ur släden, hittade han dockan. Han tog in den i huset och satte den på en stol. Turre följde hela tiden tätt efter och lade sig på golvet bredvid stolen.
     Grannessons ringde till prästgården och frågade:
     Vad ska vi göra? Mormor sa: – Bind dockan på Turres rygg och skicka honom hem.
     Så Grannessons förklarade saken för Turre, och Turre lät dem binda dockan på sin rygg. De öppnade dörren och sa: – Heim, Turre, gaa heim! Sedan stod de i fönstret och såg hur Turre travade iväg.
     Men i Pelo by bodde Turres bästa fiende, en stor stark spets, som liknade Turre själv. Turre och han brukade alltid slåss när de råkades. Och nu kom fiendehunden förväntansfullt skuttande och morrade så där grovt grövlande nere i halsen och väntade att Turre skulle svara. Men Turre var alldeles tyst. Turre kunde helt enkelt inte anta utmaningen, för han hade ju dockan på ryggen. Långsamt långsamt på styva ben gick han förbi sin fiende – ögonen sneglade – tänderna grinade – raggen stod opp längs nacken och ryggen, utom där Ullas docka plattade ner den. Hundar har sina regler. Fiendehunden gick där bredvid, lika stelbent, lika skevande sneglande, och med nacken vriden så här  . . ,
     Mormor i sin stol visade precis hur en stridslysten hund i hård behärskning ser ut.
     – Han kunde inte anfalla förrän Turre svarat på hans morrande. Och Turre svarade inte. Fast det var nog svårt för honom att låta bli. Grannessons stod i sitt fönster och skrattade. Fiendehunden följde Turre en bra bit genom byn.
     – Och Turre kom hem med dockan, sa vi. Berätta om när han hämtade Lina!
     – Snälla mormor! påminde mormor.

     – Berätta om när han hämtade Lina, snälla mormor! sa vi.
     – Jo, sa mormor. Lina var min bästa tjänarinna, och hon gifte sig med en som arbetat vid sågen och bodde i Rouluback, två mil genom skogen. Men också sen hon gift sig bodde hon kvar i sitt vindsrum på prästgården och gick hem bara över lördag–söndag.
     – Och en söndag, sa mormor, kom det åkande så mycket gäster! Det var så på den tiden, att folk bara kom, och alla skulle ju tas emot och ges mat och husrum – och där stod jag alldeles ensam och utan hjälp, och jag sa högt: – Om bara Lina skulle vara här!
     Efter ett par tre timmar kom Lina i backen, och jag sprang emot henne och blev så glad. Jag slog armarna om henne och sa: – Hur visste Lina att komma? Hon sa: – Di kom efter mej. Då såg jag att hon hade Turre och Bella i släptåg.
     Lina sa att hon suttit hemma i sin stuga och hört ett krafsande på dörren. När hon öppnade stod Turre och Bella där. Det hände då och då att de kom och hälsade på henne, och då brukade hon alltid prata lite med dem och ge dem bröd, och när de ätit brukade de gå hem igen. Men den här gången gick de inte när de ätit, de sprang av och an mellan Lina och dörren och tittade henne hela tiden i ansiktet. Då sa Linas gubbe att det kanske hänt någonting på prästgården och Lina sa att hon skulle gå och titta efter. Hon sa: – Nu djitar ja gaa ti preesgårn å skåda et va he fejlar. Hon tog ner sin vita sommarhalsduk från spiken – på den tiden gick alla ordentliga kvinnor i Nedervetil med duk på huvudet, fast om det var mycket varmt kunde de ha den nergliden kring halsen – och när hon gjorde det började hundarna hoppa och dansa runt henne och puffa henne i knäveckena.
     När hon kom ut gick de en på var sida om henne, Turre vid ena knäet och Bella vid andra. De gick alla tre i bredd genom skogen. När de kom ut på landsvägen fick Lina skjuts med en kärra från mejeriet. Hundarna gick bredvid: Turre vid ena hjulet och Bella vid det andra. De vallade henne mellan sig ända till prästgården.
     Lina pekade på Turre och sa: – De va han som hitta på de. Men Bella gör allt som han vill, för hon tycker om han.
     Sedan brukade mormor berätta om den gången hon skulle "pröva Turre" och satte honom att vakta en nygräddad ångande doftande läcker kaka på en sten, medan hon gick efter morfar som skulle få äta den, kakan alltså. Och hur Turre lyckades låta bli att tjuvsmaka fast snålvattnet rann . . . Den historien tyckte vi inte om. Vi visste precis hur Turre känt sig. Vi visste precis hur han sett ut i ögonen.
     – Berätta om när ni sålde Bella . . . snälla mormor! sa vi. Vi rös när vi sa det, det var en grym historia, och vi hade ingalunda förlåtit mormor för den, men vi ville höra den i alla fall, gång efter gång, för det var historien om Turres Triumf.
     Mormor sa: – I längden blev det så lessamt när Bella födde kull på kull som bara måste avlivas med detsamma. Hon började bli gammal också, hon fick dåliga tänder och blev så trött. Magen hängde på henne. Så vi sålde henne till en familj som vi kände. Det var en snäll familj, och den bodde sex mil från prästgården. Det var vinter då, kallt och mycket snö.
     Heddi och jag, som aldrig varit i Nedervetil, såg framför oss de djupa, skinande snömassorna kring prostgården – som om prostgården legat djupt inne bland moln.
     – När Bella var borta sprang Turre runt överallt och sökte.
     Heddi och jag som aldrig sett Turre såg Nalle hetsigt, förtvivlat springa kring prostgården.
     – Och när han inte hittade Bella nånstans sprang han bort längs vägen.
     Vi såg Nalles yviga pälsbyxor dyka bort mellan drivorna.
     Mormor sa: – Turre var borta hela natten. Jag hade nog lite illa att vara där jag låg i min säng. Men nästa morgon stod han utanför dörren och skällde, och med sig hade han Bella. Från Bellas halsband släpade en repstump, och den var alldeles isig. Turre hade gnagt av den, för själv hade hon ju så dåliga tänder. Och Turres tuggspott hade frusit på repet. Genast när de blivit insläppta gick de till sin matplats, och när de ätit duktigt gick de till sin sovplats och la sig ner bredvid varandra som de brukade och somnade.
     Men morfar ringde till den där familjen som övertagit Bella. Och Bella fördes bort en gång till, med bil. Och nästa natt skulle hon kopplas i kedja.
     Turre hölls instängd ett tag, men hur det var lyckades han smita ut och försvinna. Den kvällen var nog alla i prästgården illa till mods, inte bara mormor, och det var rätt åt dem, tyckte Heddi och Jag.
     Nästa dag ringde Bellas nya familj och sa att nu var Bella borta igen, och hundkojan var sönder.
     Frampå dagen kom Turre och Bella makligt vandrande hem. De var trötta, men svansarna höll de högt. De gick fram till dörren och skällde sig in. Från Bellas halsband släpade en kedja. I ändan av kedjan satt en märla. Märlan satt fast i en isig och flisig och tuggad träbit.
     – Och efter det . . . viskade Heddi och jag.
     – Efter det fick Bella stanna kvar hos oss. Men hon dog sen, av ålderdomssvaghet. Turre hade vi med oss ännu när vi flyttade till Tammerfors. Och en gång blev han stulen och var borta i två veckor . . .
     – Och när han kom tillbaka var han alldeles smutsig, sa Heddi eller jag.
     – Och full av löss, och han luktade illa. Vi badade honom i badkaret, och det tyckte han om.
     Heddi och jag kände den goda lukten av tjock våt hundpäls i våra näsor. Men det var Nalle som luktade.
     – Och en dag, sa mormor, när jag var ute med Turre, var det en främmande liten flicka som gick med sin pappa och ropade: – Titta vår hund! Och pekade på Turre. Och pappan sa: – Sch! och drog henne vidare, men hon vände sig om och fortsatte att prata och ropa. Turre gick rak och styv som en soldat bredvid mig och låtsades varken se eller höra.
     Nu var vi nära slutet av Turres historia. Vi tyckte inte om slutet. Men det hörde till. Turre blev mycket gammal och fick reumatism, så han inte orkade gå i trapporna när han skulle in eller ut. Mormor berättade om hans sista måltid: tjock fin fil med grädde och pepparkakor till. Och så ett snabbt skott genom huvudet, så att han varken märkte eller kände något. Och så ugnen – nån fabriksugn var det – med dånande, rytande, bländande eld, där han brändes. Vi kunde ju inte gräva ner honom nånstans, sa mormor, det var ju mitt inne i stan. Om vi varit kvar i Nedervetil hade vi grävt ner honom bredvid Bella. Men i Tammerfors fanns bara sophögar och vi ville inte slänga vår Turre på en sophög.
     Heddi och jag la oss på golvet och grävde med händerna i Nalles päls. Det gjorde inte så mycket att mormor satte gloria av beröm på Turre och lät Nalle bli utan – Nalle var ändå förmer. Han var här, han var nu. Det skulle dröja länge tills Nalle blev gammal. Han var yngre än vi, och vi älskade honom helt och hållet. Han hade så lena öron och så stolt skepparkrans och så roliga tunna svarta krusade läppar, bara en rand mellan pälsskinn och gap. Och hans rafflade gom var som en mussla, skär med bruna fläckar, och hans starka fina tänder liknade näbbar på de där stora snäckorna som mormor hade liggande i kakelugnsvrån.
     


     

     Och så var det en sak som var mycket rolig för Heddi och mig, men den fick vi inte säga åt någon, för det skulle ha varit att visa morfar sidovördnad – men faktum var att morfar och Nalle liknade varandra ganska mycket. Inte till utseendet, inte ens till ögonen – morfar hade gråblåa, närsynta, fjärrskådande ögon – men till sättet. Båda var välkända i hela trakten, båda var måna om värdigheten, och båda tyckte om att leka.
     Men Nalle hade dessutom sitt eget självrådiga hemlighetsliv med många rymningar. Och återkomster då han gjorde sig till och rynkade nosen och krumbuktade.
     Nalle hade ställning som någon sorts hövding för hundarna i Nykarleby. Det hände ibland att en fyra–fem stycken av dem kom för att hälsa på Nalle, där han satt utanför sin koja, kopplad till en löplina. Hundarna satt och resonerade tyst, med ögonkast och små rörelser bara. Tills de på en gång alla steg upp och sprang bort mot grinden. Då hoppade Nalle upp på sin höga utsiktssten och ner igen med sådan fart och tyngd, att kopplets hake gav efter och han blev fri. Han sprang bort med de andra hundarna.
     Det hände också att rashundar och rackhundar samlades på torget, och om Nalle då kom dit lät de honom gå runt och snusa. Först när han snusat på allihop skingrades de och gick var och en till sitt.